Annons

OrlandoSvartsjukan rasar genom århundraden

”Orlando” på Confidencen.
”Orlando” på Confidencen. Foto: Markus Gårder

På Confidencen spelas moderniserad barockopera för ung publik. I en snabbspolad, klatschig och känslostark version av Händels ”Orlando” mixas 1700-talet med saga och nutid.

Under strecket
Publicerad

Orlando

Genre
Opera
Regi
Ellen Lamm
Medverkande
Emma Sventelius, Tessan-Maria Lehmussaari, Mathilda Bryngelsson, Therese Ahlbeck, John Erik Eleby, musiker ur Hovkapellet.
Var
Unga på Operan/Confidencen

Musik: Johan Ramström/Georg Friedrich Händel/Antonio Vivaldi Text: Sophie Helsing Dirigent: Mattias Böhm Scenografi & ljus: Karl Svensson Kostym & mask: Lena Lindgren

Unga på Operan har presenterat flera fina samarbetsprojekt, nyligen med barnoperan ”När då då”. Liksom på den likaledes framgångsrika Operaverkstan, som spelar för ung publik i Malmö, mixas gärna det samtida med det historiska. Nu presenterar Operan moderniserad barockopera på Confidencen. Några roller görs av lovande praktikanter från Operahögskolan. 

Händels opera ”Orlando” (1733) bygger på renässanspoeten Ariostos diktverk ”Orlando furioso” (”Den rasande Roland”) från tidigt 1500-tal, som är en bearbetning av den medeltida ”Rolandssången”. I Operans snabbspolade, timslånga version blandar kompositören Johan Ramström flinkt arior ur Händels opera med inslag av Vivaldi och egen nyskriven musik som organiskt binder samman barock med nutid.

Dirigenten Mattias Böhm leder orkestern som med puls och energi skiftar snabbt mellan målande stämningar, svävande klanger, klockspelstoner och eldfängda utbrott. I Sophie Helsings libretto är berättelsen reducerad och koncentrerad. Mest handlar det om ung kärlek. Både Angelika och Dorinda älskar Medoro. Riddaren Orlando, som åtrår Angelika, blir rasande och vansinnig av svartsjuka. 

Annons
Annons

Scenografen Karl Svensson låter 1700-tal möta 2000-tal. Slottsteatern från 1753 bidrar med tidstrogen atmosfär, perspektivscen och en molnvagn. Vivaldis ”De fyra årstiderna” har inspirerat till fyra helt olika scenbilder. Teaterns pastorala skogskulisser för våren följs av sommarens regnbågsfärgade scenrum, expressionistiskt tecknade svart-vita bilder av krig och död för hösten och vinterns avskalade scen i snöfall.

Lena Lindgrens kostymer är färgstarka och sagolikt tidlösa. Regissören Ellen Lamm spar varken på affekter eller effekter, hennes regi lyfter fram den unga kärlekens intensitet, lycka och plåga. 

Inom barockoperan är det vanligt med byxroller och gränsöverskridande glidningar mellan genus och könsidentiteter. Orlando skrevs ursprungligen för en kastratsångare. Här görs rollen av Emma Sventelius, i knallröd, atletisk hjältekostym och med expansiv mezzosopran i känsloberusningens galenskap och häftiga humörsvängningar.

Mathilda Bryngelsson ger Medoro stråk av vemod i det romantiska. Sopranen Tessan-Maria Lehmussaari är en kaxigt samtida och uttrycksfull Angelika i hela registret från det spefullt förföriska till det hämndlystna, medan Therese Ahlbecks förälskat impulsiva Dorinda har en mjukare framtoning.

Magikern Zoroastro är den vuxne i rummet, som tyder stjärnor, styr och ställer i sin vilja att visa på den rätta vägen för den unga generationen. Rutinerade John Erik Eleby, i fantasieggande gul-svart-mönstrad kostym (som ser ut som ett lån från Svenska Balettens modernistiska 1920-tal), ger med sin klangrika bas både scenisk auktoritet och vokal stadga. 

”Orlando” bjuder den unga publiken på ett avväpnande fräckt möte med operakonst och tradition. Det är mer klatschigt än förfinat, med några lätt ironiskt humoristiska inslag (Orlando styrketränar!), färgrika bilder och stormande känslor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons