Annons

RodiniaSvartvit världsbild i svensk ekopoesi

Jenny Kalliokulju är poet och konstnär, bosatt i Malmö.
Jenny Kalliokulju är poet och konstnär, bosatt i Malmö. Foto: Amanda Nordgren

Debutanten Jenny Kalliokulju förmänskligar kontinenterna och ställer god natur mot korrumperad civilisation i "Rodinia". Alltför svartvitt – och stundtals sexistiskt i bildspråket, tycker Viola Bao.

Under strecket
Publicerad

Rodinia

Författare
Jenny Kalliokulju
Genre
Poesi
Förlag
CLP Works
ISBN
9789198134155

128 s.

Vår tids sociala och ekologiska kriser tycks allt oftare bilda fonden mot vilken den samtida diktningen tar spjärn. Bilden av ett samhälle som rör sig mot sammanbrott återkommer gång på gång, och den tvingar poesin in i ett sökande efter nya existensformer bortom arbetssamhället och tillväxtekonomin. Inom den politiskt färgade ekopoesin finns inte sällan en rörelse mot en förmänsklig tideräkning, en tid före antropocen och dess exploatering av mänsklig arbetskraft och naturresurser.

Maria Küchen riktar i ”Rosariet, det marina” (2015) det lyriska sökljuset mot en förhistorisk tid då inga landmassor ännu fanns. Och i den nyöversatta, kultförklarade, ”Dikter 2014” (2016) av danska Theis Ørntoft sätts det samtida diktjaget i relation till kosmiska och geologiska storheter. Här finns inte sällan en apokalyptisk svartsyn inför det nuvarande samhällsprojektet som sådant: ”För mig är samhällena döda. / Jag tror inte längre / att det är en fråga om förbättring / utan om avveckling.”

Detta kan även sägas om ”Rodinia” av Jenny Kalliokulju som debuterar på CL(P) Works, ett litet förlag som tycks ha inriktat sig på nyskriven, experimentell poesi. Det är en diktsamling som spänner en visionär båge från de tidiga geologiska tidsåldrarna till vår tids urbana, industrialiserade samhällen. Rodinia är namnet på den superkontinent som bildades för en miljard år sedan, den sjätte i raden som föregåtts av kontinenterna Vaalbara, Ur, Kenorland, Nena och Columbia – vilka alla fått namnge en sekvens i diktsamlingen.

Annons
Annons

Hos Kalliokulju sker en antropomorfisering av kontinenterna och en sammanblandning av geologi och kvinnlig kroppslighet – en kontinent beskrivs som en ”istidsmoder”, en annan som beklädd med lava (”Mor i ständig strävan /omhuldande lavaflöden / hennes kropp är en oupphörlig övergång”). Den uråldriga kvinnliga genealogin av mödrar ställs mot det industrialiserade samhället, inkarnerat i den urbana staden –”Anthropos” – där mannen styr med järnhand över moderniteten, med den benhårda rationalismen som verktyg.

Förutom den väl svartvita dikotomin – den goda naturen vs. den korrumperade civilisationen – kommer jag att tänka på den antikoloniala dikten ”Indiorna” (1955) av den karibiske poeten Édouard Glissant. Inte bara för att Kalliokulju använder en rad Glissant-begrepp (som ”arkipelagiskt tänkande”) och delar mytreferenser med honom, men också på grund av hennes metaforiska bruk av kvinnokroppen. Glissant övertar kolonisatörernas retorik då hon skriver om den orörda, obesudlade naturen i det koloniserade landet som en kvinnokropp. Det är en typ av sexistisk ikonografi som den tidiga litterära antiimperialismen stundtals led av. När metaforen används idag i ett svenskt sammanhang 60 år senare hade den behövts förnyas, skevas till och vridas ur sina patriarkala (och koloniala) gängor för att kunna fungera. Men det görs inte. Min reaktion blir, som den amerikanska poeten Adrienne Rich skrev: ”I am not the wheatfield / Nor the virgin land”.

**Mest intressant blir **”Rodinia” i sista delen när det personliga diktjaget träder fram. Här beskrivs en mänsklig och konkret moder som hon tittar på videoband och äter skorpor med. Det är finstämd vardagsrealism, och här hade jag önskat att Kalliokulju dröjt längre. Istället fastnar ”Rodinia” i symboliska och teoretiska byggen med förutsägbara slutsatser, vilket väl också kan sägas vara ett symptomatiskt drag hos en del språkkritisk diktning idag. Den kroppsliga språklösheten ställs mot rationalismen och dess ideologiska meningsproduktion.

Mer intressant skulle vara om dessa samtidspoeter faktiskt iscensatte brotten mot en ideologisk språklighet, på syntaxens och det poetiska språkets nivå, och inte bara fastslog den som en teoretisk utsaga. Det räcker helt enkelt inte att slänga in lite formler om hierarkiska ordningar – eller rader som ”blivandet sker ur nedbruten mening” – för att det i sig själv ska bli en tillfredställande reflektion över språket och samtiden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons