Annons

Tio bästa vinnarfilmerna i Cannes någonsin

Dancer in the dark och Taxi Driver finns på listan.
Dancer in the dark och Taxi Driver finns på listan. Foto: IBL

”Filmen man kan se hur många gånger som helst”. SvD:s Jan Lumholdt har valt ut de tio bästa prisvinnarna i filmfestivalens historia.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Bjork och Catherine Deneuve i ”Dancer in the dark”.

Foto: Moviestore Collection/REX / Rex FeaturesBild 1 av 1

1 / 10

10) Dancer in the dark (Danmark, 2000)

Bjork och Catherine Deneuve i ”Dancer in the dark”.
Bjork och Catherine Deneuve i ”Dancer in the dark”. Foto: Moviestore Collection/REX / Rex Features

Lars von Trier, kanske 1990-talets mest nyskapande filmregissör, och Björk, samma decenniums kanske mest innovativa musiker, gjorde en musikal ihop. Resultatet blev omvälvande – Trier, nyss estetiskt ”rensad” via det sminklösa Dogme-manifestet, presenterade ett rått poem om den godhjärtat naiva Selma vars handlingar kostar henne det högsta av pris. En del av oss har aldrig klarat av att se om den.

Annons
Annons

Sumiko Sakamoto (t v) i ”Balladen om Narayama”.

Foto: IBLBild 1 av 1

2 / 10

9) Balladen om Narayama (Japan, 1983)

Sumiko Sakamoto (t v) i ”Balladen om Narayama”.
Sumiko Sakamoto (t v) i ”Balladen om Narayama”. Foto: IBL

Shohei Imamura, detta sköna enfant terrible, fick även en Guldpalm för ”Ålen” 1997, men gjorde nog inget så finstämt som denna berättelse om en 69-årig bondkvinna som förbereder sin ubasute, japanska motsvarigheten till vår ättestupa. Frejdigt ordnar hon med alla bestyr som måste ordnas (som att hjälpa sin blyge lillpojke att bli av med oskulden) innan det är dags för den sista färden uppför berget.

Annons
Annons

Fritz Hakl och David Bennent i ”Blecktrumman”.

Foto: IBLBild 1 av 1

3 / 10

8) Blecktrumman (Västtyskland, 1979)

Fritz Hakl och David Bennent i ”Blecktrumman”.
Fritz Hakl och David Bennent i ”Blecktrumman”. Foto: IBL

”Apocalypse now” fick vackert dela Guldpalm med Volker Schlöndorffs minnesvärda filmatisering av Günther Grass genombrottsroman. I centrum står gossen Oskar som vid tre års ålder bestämmer sig för att sluta växa, som krossar saker med sin röst och som ständigt bär med sig sin leksaktrumma. David Bennents insats tillhör de allra mest klassiska och ett hästhuvud fullt av ålar de allra mest kladdiga.

Annons
Annons

Donal Donnelly, Michael Crawford och Ray Brooks i ”Greppet”.

Foto: IBLBild 1 av 1

4 / 10

7) Greppet (Storbritannien, 1965)

Donal Donnelly, Michael Crawford och Ray Brooks i ”Greppet”.
Donal Donnelly, Michael Crawford och Ray Brooks i ”Greppet”. Foto: IBL

Richard Lester är amerikanen som försåg The Beatles med smått perfekt inramning i ”A hard day's night” (1964) och ”Help!” (1966). Mitt däremellan filmatiserade han Anne Jellicoes hitpjäs ”The knack… and how to get it”, där fyra ungdomar jagar sex och romans. Ett underbart tidsdokument, en glädjekälla proppfull av busiga upptåg och ett London som varken förr eller senare var fullt så här swinging.

Annons
Annons

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva i ”Amour”.

Foto: IBLBild 1 av 1

5 / 10

6) Amour (Österrike, 2012)

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva i ”Amour”.
Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva i ”Amour”. Foto: IBL

Michael Hanekes kultivering av diverse onda sidor har vi fått se lite mer av än vad vi möjligen bad om. ”Amour” är hans kanske sannaste och vackraste stund, en reaktion på hans övriga verk som träffade precis rätt. Emmanuelle Riva och Jean-Louis Trintignant, bägge del av filmens och Cannes mest legendariska ikonografi, är lika bra som någonsin som paret i 80-årsåldern som så sakta färdas mot livets slut.

Annons
Annons

Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i ”Det ljuva livet”.

Foto: IBLBild 1 av 1

6 / 10

5) Det ljuva livet (Italien, 1960)

Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i ”Det ljuva livet”.
Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i ”Det ljuva livet”. Foto: IBL

Det där med att sätta fingret på en tidsanda, hitta rätt och sedan föreviga för kommande generationer… Någon gång stämmer det, en enda gång blev det till ”La dolce vita”, ett begrepp långt bortom biosalongerna, synonymt med Rom under den italienska efterkrigsboomen och det fenomen den innebar. Marcello, Anita, Nino Rota och Paparazzo. Fellini, givetvis. Och så två osnutna ungar som visst har sett Madonnan.

Annons
Annons

Brunella Bovo och Francesco Golisano på affischen för ”Miraklet i Milano”.

Foto: IBLBild 1 av 1

7 / 10

4) Miraklet i Milano (Italien, 1951)

Brunella Bovo och Francesco Golisano på affischen för ”Miraklet i Milano”.
Brunella Bovo och Francesco Golisano på affischen för ”Miraklet i Milano”. Foto: IBL

Före 1955 hette förstapriset i Cannes Grand Prix. 1951 delades det mellan Alf Sjöbergs ”Fröken Julie” och denna humanistiska fantasi av Vittorio De Sica, om den genomsnälle Toto som önskar alla en god dag och därför behandlas som idiot. Han slår sig ner i en eländig kåkstad i utkanten av Milano och får en magisk duva som uppfyller önskningar i sina händer. En av de innerligaste filmer som gjorts.

Annons
Annons

Marpessa Dawn och Breno Mello i ”Orfeu Negro”.

Foto: IBLBild 1 av 1

8 / 10

3) Orfeu Negro (Brasilien, 1959)

Marpessa Dawn och Breno Mello i ”Orfeu Negro”.
Marpessa Dawn och Breno Mello i ”Orfeu Negro”. Foto: IBL

”Tristeza não tem fim. Felicidade sim.” Legenden om Orfeus och Eurydike förlagd till Rio de Janeiro med en sjungande spårvagnschaufför och en ung kvinna som nyss kommit till stan för att delta i karnevalen. Igen, ett ode till en stad och en era, samt den musik som här sändes över världen i varmt svalkande vågor. De kallade den bossa nova, något av det vackraste människan skapade under 1900-talet.

Annons
Annons

Robert De Niro i ”Taxi driver”.

Foto: IBLBild 1 av 1

9 / 10

2) Taxi driver (USA, 1976)

Robert De Niro i ”Taxi driver”.
Robert De Niro i ”Taxi driver”. Foto: IBL

Medan den störde Vietnam-veteranen Travis Bickle längtar efter att regnet ska komma ner och tvätta bort allt avskum från New Yorks gator sitter vi där, i baksätet på hans taxi, och håller andan. Det är en djupt obehaglig studie, men också en av de rikaste filmupplevelserna, där i stort sett varje scen och varje rollfigur är en pärla. En del av oss kan se om den hur många gånger som helst.

Annons
Annons

Catherine Deneuve och Nino Castelnuovo i ”Paraplyerna i Cherbourg”.

Foto: IBLBild 1 av 1

10 / 10

1) Paraplyerna i Cherbourg (Frankrike, 1964)

Catherine Deneuve och Nino Castelnuovo i ”Paraplyerna i Cherbourg”.
Catherine Deneuve och Nino Castelnuovo i ”Paraplyerna i Cherbourg”. Foto: IBL

Ett utslag av romantik kanske, men låt oss gärna ge förstaplatsen till värdfolket själva. Här sjungs varenda replik, färgerna får verkligheten att bli svartvit och den bitterljuva berättelsen om de söta paret som skiljs av kriget smeker förförande på tårkanalen. Cannes har sannerligen varit både politik och debatt i sina dagar, men mera än något annat är det movie magic – här i renaste form.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons