Annons

GrålekenSvelands roman inte ens riktigt dålig – bara platt

Maria Sveland debuterade 2007 med ”Bitterfittan”.
Maria Sveland debuterade 2007 med ”Bitterfittan”. Foto: Ola Axman

Berättelsen om Julia och Jespers knakande relation är tänkt att vara en modern pendang till ”Fröken Julie”, men de 300 sidorna känns lika stumma som berättelsens stereotypt norrländske make, skriver Margit Richert.

Under strecket
Publicerad

”Gråleken” av Maria Sveland.

Bild 1 av 1

Gråleken

Författare
Maria Sveland
Genre
Prosa
Förlag
HarperCollins Nordic

293 s.

Den danska seglarfavoritön Anholt i Kattegatt består till största delen av öken, och det gör dessvärre också Maria Svelands nya roman ”Gråleken”, som utspelar sig där. Julia och Jesper har en nyfödd dotter och en knakande relation och allt ska förstås lösa sig under semestern.

I ett lånat hus dricker överklasskvinnan Julia alldeles för mycket vin och gråter medan den norrländskt tyste Jesper håglöst maratontränar och surar. Ungen skriker. Det spökar lite vagt runt knutarna. Det bråkas om klass och kärlek, eftersom ”Gråleken” är tänkt att vara en modern pendang till ”Fröken Julie”.

Jag är milt sagt konfys. Det är inte ens en riktigt dålig roman, det är bara den mest generiska berättelse jag någonsin läst. Språket är övre genomsnittsprosa, miljöbeskrivningarna är habila, relationen mellan Julia och Jesper är rätt trovärdigt skildrad utifrån de klassamhällets arketyper som författaren valt att arbeta med. Julia är självsäker och Jesper är osäker. Detta ältas. Han ”gaslightar” henne och för att inte ens den semesterslöaste av läsare ska missa detta skriver Sveland det rätt upp och ned, komplett med referens till Ingrid Bergmans roll i Gasljus. Så kan man förstås också göra.

Annons
Annons

”Gråleken” av Maria Sveland.

Bild 1 av 1

Om en roman på knappt 300 sidor känns lika stum som berättelsens norrländskt stereotype make har något gått snett under tillblivelseprocessen.

En stund anar jag mysrysningarna komma ilande när Sveland försöker väva in lite Johan Therorinsk ö-skräck i berättelsen. Håller Julia på att bli fyllegalen, eller pågår det rentav något övernaturligt? Det får vi aldrig veta – inte för att spökandet lämnas öppet, utan snarare för att Sveland helt enkelt tycks ha glömt bort det spåret när upplösningen närmar sig. Och upplösningen är ... ja, det finns i alla fall inte mycket att spoila, för någon thriller är ”Gråleken” inte. Det är ungefär som man tror; det går ungefär som man tror.

”Gråleken” av Maria Sveland.
”Gråleken” av Maria Sveland.

Om en roman på knappt 300 sidor känns lika stum som berättelsens stereotypt norrländske make har något gått snett under tillblivelseprocessen. Jag väljer att skylla på förlaget, som – med tanke på de övriga verk jag råkat läsa ur deras utgivning – tycks sakna såväl nejsägande förläggare som varje tillstymmelse till professionell redaktörsgärning.

Ibland har det sagts att The Eagles är musik för människor som inte gillar att lyssna på musik. ”Gråleken” är den litterära motsvarigheten, och det hade väl kunnat förlåtas om boken åtminstone ville något. Vad som helst! Jag tigger som matadoren i Tjuren Ferdinand om att bli stångad, hellre än att sitta fast i detta relationslimbo. När Jesper till slut brister och tar till våld blir jag riktigt upplivad – äntligen händer det något. Men nej, där kom deus ex machinan inspringande och det var det. Snopet.

Det är förstås fruktansvärt orättvist att jämföra Maria Svelands pannkaksplatta ”Gråleken” med Strindbergs nervslitande täta ”Fröken Julie

Det är förstås fruktansvärt orättvist att jämföra Maria Svelands pannkaksplatta ”Gråleken” med Strindbergs nervslitande täta ”Fröken Julie”, men vad ska en stackars recensent göra när både förlag och författare uppmanar till detsamma? Jag tvår mina händer.

Maria Sveland – som ju orsakade svallvågor som stänkte i den svenska ankdammen med sin rasande debut ”Bitterfittan” (som faktiskt var en utmärkt pendang till Strindbergs ”Giftas”) – borde kunna betydligt bättre än så här. Kanske hade hon behövt lite mer motstånd under skrivandet. För precis som Strindberg skrev hon bättre när hon var riktigt, oresonligt förbannad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons