Annons
”Konstnärskapet är detta att skapa någonting. Världen, eller universum. Jag ser det som att jag skapar världen.”
”Konstnärskapet är detta att skapa någonting. Världen, eller universum. Jag ser det som att jag skapar världen.” Foto: Staffan Löwstedt

Sven-David Sandström vägrade vara rädd

När Sven-David Sandström tvivlade på meningen med livet så komponerade han lite till. I hans sista intervju träffar Sofia Nyblom en tonsättare som skapade världen genom sin musik, övertygad om att skönheten ska rädda mänskligheten.

Publicerad

Någon gång förra våren mötte jag tonsättaren Sven-David Sandström snabbt flygande fram på Ringvägen under en av sina dagliga promenader, iklädd sedvanligt snygg mörk kostym och svarta lackskor.

– Snart är jag klar med min opera. Kom upp och prata med mig nån dag!

– Javisst, sade jag, det låter kul, och hastade vidare.

Våren och sommaren gick. Under tiden fick Sven-David Sandström svåra, oförklarliga ryggsmärtor. Nya knallorange promenadskor hjälpte föga, och efter ett läkarbesök i juli fick han diagnosen lungcancer i sista stadiet. Gradvis – efter att tonsättaren och hans hustru, violinisten Ann-Marie Lysell i tystnad begrundat beskedet – nådde det även musikvärlden. Reaktionerna av bestörtning omvandlades till omsorg och förnyad kontakt.

Foto: Staffan Löwstedt

Nästa gång jag träffar Sven-David Sandström är det i dagrummet på palliativa avdelningen på Dalens sjukhus. Han sitter i rullstol och smuttar på en drickyoghurt, synten ligger vid sidan om, håret är snaggat och morfin-pumpen finns tillgänglig om han skulle behöva döva smärtan.

– Men jag har inte ont, och egentligen är jag inte trött. Inte i ordets djupare bemärkelse.

Som en aldrig sinande källa har Sven-David Sandströms musik sedan början av 1970-talet flödat in i svenskt musikliv och sprudlat fram ett tjog sceniska verk, lika många för kör och orkester och något hundratal stycken för a cappella-kör. Han har velat vara lika produktiv och behövd som Johann Sebastian Bach, rentav ”pratat” med den gamle barockmästaren ibland – halvt på skämt, men mest på allvar – och skrivit nyromantisk musik som är fylld av tro och kärlek till människorösten som instrument. När jag intervjuade honom 2005 talade han om sin önskan att vara en trollkarl:

”Jag tror på en sorts mirakelmöjlighet – konst är just det, ett sätt att visa på miraklen. Har man lyckats, ja då får man folk att falla på knä.”

I Sverige räknas han till de främsta, alla tider, och internationellt är hans ställning som körtonsättare oomstridd. Här på sjukhuset i Enskede väcker den energiske patientens komponerande i dagrummet nyfikenheten hos både personal och medpatienter.

En ny publik, frågar jag, och han nickar.

– Visst är det så. Och vi sitter alla i samma båt.

Många gamla kollegor och vänner hör också av sig, bland dem tonsättaren Daniel Börtz.

– Han ringer varje dag. Och så fick jag ett sms från Katarina Frostenson. ”Krya på dig”. Det hade jag faktiskt inte väntat mig, konstaterar han om en av sina nära samarbetspartners.

Sven-David Sandström tillsammans med Katarina Frostenson, 1998.
Sven-David Sandström tillsammans med Katarina Frostenson, 1998. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Den tidigare Akademiledamoten Katarina Frostenson skrev libretton bland annat till ”Staden”, operan från 1994 där Anne-Sofie von Otters androgyna Sorl mördas av den närbildsfixerade Fotografen. En föreställning minnesvärd också för att Malena Ernman fick sitt genombrott i rollen när hon klättrade ur sufflörluckan och visade sig vara lika vokalt akrobatisk. I passionen "Ordet" (2006) möttes de igen, nu kring Frostensons såriga omtolkning av berättelsen om Jesu lidande där von Otter gestaltade en Evangelist med utblick över kristendomens mörkaste källarrum.

Trots att förutsättningarna inte är de jag hade föreställt mig när jag och Sven-David Sandström möttes på Ringvägen är det samma intensivt närvarande konstnär som sitter framför mig. Det är bara skalet som är bräckligare. Blicken är riktad framåt, mot de åtta uruppföranden som stundar under de närmaste två åren. Jag frågar honom om han fick bråttom att bli färdig, när diagnosen kom. Frågan gäller framförallt den nya operan ”Boken”, som inte har någon beställare utan springer ur ren lust.

Foto: Staffan Löwstedt

– Innan livet tar slut? Så kan man möjligen se det. Men jag kände inte så, jag kände ganska stor tillförsikt om att bli färdig, konstaterar han nyktert.

Jag sätter mig ner för att föra det där samtalet som aldrig blev av, om hans väldiga nya opera, ”Boken”, skriven efter Niklas Rådströms roman från 2013. Librettot utgår från skapelseberättelsen, och bygger en tidsresa kring Mannen och Kvinnan som stöts ut ur paradiset, upplever syndafloden och möter Jesus och lärjungarna. På första sidan står det i scenanvisningarna att dirigenten öppnar partituret: Boken – Livets bok.

Är musiken din skapelseberättelse?

Sven-David Sandström svarar ivrigt:

– Ja just det, konstnärskapet är detta att skapa någonting. Världen, eller universum. Jag ser det som att jag skapar världen. Gud blir lite trött, vet inte vad han ska göra, så skapar han världen. Jag försöker hitta lite roliga saker i det stenallvarliga.

”Boken” är inte oväntat en stor köropera, där kören spelar alla djuren på Noaks ark – tjattrande, tjoande, alltihop noterat. Noak skriver ett avtal med Gud utan att läsa det finstilta, så där slarvigt som det kan vara när man ingår ett förhållande, etablerar ett företag – eller skapar en värld, påpekar Sandström. I ”Boken” genomlever mänskligheten undergången ett antal gånger, men slutet är trots allt lyckligt: en ny liten människa föds.

 Sven-David Sandström och hustrun Ann-Marie Lysell.
Sven-David Sandström och hustrun Ann-Marie Lysell. Foto: Staffan Löwstedt

Bibliska texter har Sven-David Sandström tonsatt under hela sin karriär, ända sedan uppväxten tätt intill Baptist-kyrkan i Borensberg, Östergötland, där pappa Sven var vicevärd och mamma Elisabeth spelade orgel. Strängaspel, trumpetklanger och färggranna bilder hämtade ur böckernas bok blev tidigt en del av hans konstnärliga blodomlopp.

Men länge var han rädd för att sätta musik till text. Kanske för att Bibeln förpliktigar, rent moraliskt. Sedan han småningom övervann motståndet har hans klangvärldar i huvudsak utgått från Nya testamentet, en naturlig sak för den som är kristen och dessutom har Bach, och dennes livslånga skapande av mässor och gudstjänstmusik, som förebild.

– Gamla testamentet är mycket mer dramatiskt. Och gudsuppfattningen är helt annorlunda, säger Sven-David Sandström.

Hans operor ”Batseba” från 2006 och ”Under en kvinnas hjärta” från 2017 utforskar denna sinnliga, arkaiska och våldsamma värld. Och det är tydligt att han längtat efter få fortsätta sitt rekognoscerande.

Jag kan inte låta bli att reflektera över Noaks ark som metafor för jorden, och den senaste FN-rapporten om att en miljon arter står inför sin utplåning på grund av mänsklig påverkan. Vill han, som i sin musik skapar världen, påstå något om jordens tillstånd?

– Jag har förtroende för mänskligheten, jag är väldigt ”o-orolig” för det, historien utvecklas, det händer något nytt. Jag ser skönheten som något som kan rädda oss. Det tror jag inte jag är så ensam om. Det andra vore ju hemskt.

Nej, ”Boken” är inget debattinlägg. Aktivism är inte längre för honom.

– Jag bryr mig väldigt lite, det är det värsta. Förr var jag mer politiskt engagerad, men det tar för mycket tid från komponerandet, konstaterar han.

Sitter och skriver in i det sista.
Sitter och skriver in i det sista. Foto: Staffan Löwstedt

En liten rekapitulation: Sven-David Sandströms ”Requiem: De ur alla minnen fallna” till Tobias Berggrens dikter – förmodligen det mest politiska verket i svensk musikhistoria – stakade 1982 ut riktningen för Sandströms komponerande. Berggrens både barocka och våldspornografiska dikter kring folkmord och övergrepp skapade kvällstidningsrubriker, körer hoppade av, och demonstranter med flygblad mötte publiken vid Berwaldhallen. De skimrande treklangerna, blixtrande utfallen och krasande clusterackorden i Sandströms ”svarta mässa” bars av förtvivlat raseri. Lika mycket som rekviet överskred tabun kring sex och våld, så bröt det sönder stilmässiga barriärer mellan fint och fult, modernism och romantik.

Men på 1990-talet vände Sven-David Sandströms estetik. Alltsedan ”The High Mass” och operan ”Staden”, bägge från 1994, har Sven-David Sandström valt Skönheten, formulerad i ett tonspråk som ibland kallas ”retroromantiskt” – vackert och sinnligt nästan i överkant. Och där står han kvar, än i dag.

Exakt hur kontroversiell Sandströms kärlek till det sköna var fick tonsättaren erfara efter uruppförandet av ”The High Mass”. Fem höga kvinnoröster slog ut som eldsflammor ur klangridåer av klockor, pukklang och körsång. Publiken var knockad av denna mässa modellerad efter Bachs H-mollmässa, men tonsättarkollegan Jan W Morthenson blev förbannad, tog verket som intäkt för konstmusikens förfall och inledde en hätsk debatt här i SvD.

Provokatören Sandström hade blivit en medhårsstrykande populist, tyckte Morthenson.

Sven-David Sandström var aktuell med verket "Ordet - en passion" som framförs i Berwaldhallen 2006
Sven-David Sandström var aktuell med verket "Ordet - en passion" som framförs i Berwaldhallen 2006 Foto: Leif R Jansson / TT

Själv benämner Sandström utan att tveka ”The High Mass” som sitt bästa verk.

– Jag tycker det är ett ganska fenomenalt stycke, säger han förnöjt. Det är roligt att komma på något som ingen annan gjort.

Du vände ju uppochner på hela musiklivet?

– Ja, lite bråk blev det ju. Jag har ju lyckats åstadkomma det ibland. Det är livgivande! Det tycker jag mycket om.

Alltsedan ”High Mass” har Sandströms trosvissa och komplexa musik förfört en stor och tacksam publik både i Sverige och utomlands.

Sven-David Sandströms konstnärliga umgänge med J S Bachs musik har lett till en lång svit körstycken och motetter i samarbete med framlidne dirigenten Gustav Sjökvist och Domkyrkoförsamlingen. Det är viktigt för honom att musiken framförs och lever i det vardagliga, kanske mer än de stora verken: Matteuspassionen, Johannespassionen, Magnificat. Den 18 juni uruppförs ett nytt stycke på Bach-festivalen i Leipzig, ”Hidden treasure”, som tonsättaren beskriver som ett arrangemang av Bachs ”Die Kunst der Fuge”.

– Jag har lagt till stora öar av cluster-ackord mitt i fugan, så att den stannar upp ibland. Anne-Marie åker väl ner och lyssnar, jag får ju stanna här.

Men de kanske kan streama konserten till dig här, så att du kan vara med?

– Ja, det kan de nog lösa!

Det visar sig att Sven-David Sandström faktiskt placerar sig i klimatdebatten ändå, med ett verk som uruppförs i Norrköping nästa år: ”Symfoni nr 5”, med underrubriken ”De fyra elementen”. Symfonin har skapats i samarbete med konstnären Leif E Boman, och blir en del i konstinstallationen ”Soil”: jord insamlad från 196 olika länder i samarbete med Svenska Unescorådet. Olika typer av jord avger olika ljudfrekvenser som kommer att spelas upp digitalt och vävas in i framförandet.

– Den är kolossalt modernistisk, full av krångligheter, säger Sandström överraskat om sin symfoni. Kanske har det med innehållet att göra, klimatförändringarna. Och att jag skrev snabbt.

Foto: Staffan Löwstedt

Länge lade Sven-David Sandström moraliska aspekter på kompositionsarbetet, skriver Per F Broman i sin biografi som kom 2014 och kort och gott heter ”Sven-David Sandström”. Kompositören mådde dåligt när han gjorde fel, kände att han syndat, förmodligen som en följd av uppväxten nära Baptistkyrkan. Det är annorlunda i dag. Visst arbetar han mycket, och livets stora frågor är ständigt närvarande. Men inställningen till arbetet, och till tron, har förändrats med tiden. Han lämnade kyrkan för många år sedan, då han tröttnade på instängdheten. Ändå återkommer han ständigt till Bibelns sagor.

Du är ju uppvuxen i kyrkan, med Bibeln som visar vägen. Apokalypsen och Paradiset, är de verkliga för dig?

– Min tro har förändrats. Nu tror jag på det som är vackert, njutbart och meningsfullt. Det är det som ska rädda oss.

En existentiell ton anas också i det nya körverk som uruppförs i Adolf Fredriks kyrka den 15 juni, en lyrisk svit med två solister: ”Uppbrott – En gammal tid och en ny tid”. Texterna är hämtade ur Werner Aspenströms ”Snölegender” från 1949, en samling färgad av kriget, atombomben och en pessimism som känns samtida. Men också en fläkt av något framåtlutat, av uppbrottets nödvändighet för att bereda väg för något nytt. Pensionerade flöjtisten Ulf Bergström, som älskar Aspenströms dikter, beställde och betalade hela verket, som komponerats under Sandströms sjukdomsperiod.

Det är ju bara att köra på. Många människor är ju så rädda.

I sista satsen dansar en versrad mellan körstämmorna i en evighetsslinga gestaltad som en lekfull kanon: det är Tiden, den gamla och den nya, som jagar fram och tillbaka som ett skepp på vågorna.

Det finns bara en gammal tid och en ny tid, ett skepp som kommer och ett som går.

När vi pratat igenom alla de nya verken blir Sandström rastlös. Vad gör man nu, när det inte finns något nytt att skapa? Jo, ett verk för den tolvåriga sonsonen, en duett mellan kontrabas och cello.

– Det är ju lite ovanligt förstås, skrattar han, och blir säkert för svårt…

Å andra sidan har han ju sällan väjt för det ovanliga, påminner jag. Och så finns det en ny idé till en mini-opera. En glimt tänds bakom glasögonen, skapandets låga. Han vill få loss rättigheterna till Lars Noréns ”Ett sorts Hades”, tv-teatern från 1996 om en grupp patienter på en psykiatrisk klinik, som han skrev musiken till. Om Norén inte håller för hårt på dem, då.

Foto: Staffan Löwstedt

Näringsdrycken är slut och lunchen väntar. Han väljer ärtsoppa framför den toskanska böngrytan, fast egentligen har han inte någon särskild aptit.

– Det är ju bara att köra på. Många människor är ju så rädda. Men jag är orädd. Ibland kan jag förstås undra över meningen med det hela…

Vad gör du då?

– Jag komponerar lite mer.

Varför tror du att du är så orädd?

– Vad skulle jag ha att vara rädd för? Jag vet inte vad det skulle kunna vara.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 8

Sven-David Sandström tillsammans med Katarina Frostenson, 1998.

Foto: Jonas Ekströmer / TT Bild 2 av 8
Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 8

Sven-David Sandström och hustrun Ann-Marie Lysell.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 8

Sitter och skriver in i det sista.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 8

Sven-David Sandström var aktuell med verket "Ordet - en passion" som framförs i Berwaldhallen 2006

Foto: Leif R Jansson / TT Bild 6 av 8
Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 8
Foto: Staffan Löwstedt Bild 8 av 8