Annons

”Sven Lindqvists allvar och patos imponerade”

Sven Lindqvist, 1932–2019.
Sven Lindqvist, 1932–2019. Foto: Staffan Löwstedt

Sven Lindqvist har avlidit. Med böcker som "Utrota varenda jävel" räknas han som en av de viktigaste författarna i modern svensk litteratur.

– Ett av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika författarskap, säger Per Wästberg.

Under strecket
Publicerad

Lindqvist gick bort efter en längre tids sjukdom, skriver Dagens Nyheter, där han i många år varit medarbetare på kultursidorna.

Sedan 1950-talet har Lindqvist skrivit ett 30-tal böcker i många genrer, mestadels reseberättelser, reportage och dokumentär prosa.

Per Wästberg, Akademiledamot och SvD-medarbetare berättar om vänskapen med Lindqvist:

– Sven Lindqvist, min vän i 70 år, var min hårda kritiker och varma tillskyndare enligt devisen: Kritisera före publicering, var lojal efteråt. Gräv där du står var hans motto, ner till faktas berggrund.

– I yngre dagar firade vi nyår och midsommar tillsammans. Han bjöd hem Olof Palme och mig, vid efterrätten tog han fram en dagordning med tidens viktigaste problem. Palme flydde. Svens allvar och genomtänkta patos imponerade och skrämde.

– Som forskare och reporter skrev han den klaraste svenskan i landet. Hans böcker är en kall avrivning på morgonen: man vaknar till dem, somnar inte med dem. Hans dotter frågade om vad han önskade mest: ”Aldrig mer krig, allt förtryck bort, skriva en bok som varenda människa på jorden behöver.”

Annons
Annons

En av Lindqvists tidigaste böcker har gjort stort intryck på författaren och SvD-kritikern Fredrik Sjöberg:

– En av de böcker som oftast har försvunnit ur min bokhylla är pamfletten ”Reklamen är livsfarlig”, skriven av Sven Lindqvist 1957. Barn, vänner och bekanta, alla har snott den, och läst. Ständigt har jag fått skaffa ett nytt exemplar. Få politiska böcker står sig bättre än den. Tyvärr kan jag inte citera något, för när jag nu söker i hyllan är den väck, igen. Frid över den mannens minne.

Författaren Agneta Pleijel säger att Sven Lindqvist var en säker essäist som betytt mycket för henne.

– Han var en väldigt skönlitterär essäist, med otroligt fin stilkänsla. Och sedan har han ju haft ett moraliskt samvete.

Som ung beundrade hon bland annat hans politiska reseskildringar från Latinamerika och Asien.

– Sedan kom han ju att skriva väldigt personligt om sitt eget liv och äktenskap, säger Agneta Pleijel som inte enbart var förtjust i ”En älskares dagbok” och ”En gift mans dagbok” som utkom i början av 1980-talet.

– Han inledde i svensk litteratur en sorts självbiografisk genre genom de böckerna. Särskilt i den senare tyckte jag att han gick lite över gränsen i sin uppriktighet.

Minns du hur de uppfattades?

– Ja det var en del debatt kring dem. De blev nog mycket uppskattade och de sålde säkert väldigt bra, för det var en uppriktighet som man inte riktigt var van vid vid den tiden.

Mest känd är Lindqvist kanske för sin "Utrota varenda jävel" från 1992, där han gjorde upp med den västerländska rasismen. Boken skakade om Sverige med sin skildring av kolonisatörernas sadism och brutalitet i Kongo. Framställningen av nazismens judeutrotning som ett i raden av västerländska folkmord genom tiderna skapade enorm debatt och boken översattes till en lång rad språk.

Annons
Annons

Alla var inte övertygade av Lindqvists resonemang i denna bok.

– Här har hans goda moraluppfattning blivit så saklig att den övergått i ekonomism, säger Agneta Pleijel.

2012 tog Sven Lindqvist emot Leninpriset av Jan Myrdal. Andreas Johansson Heinö, förlagschef och rektor för Timbros Stureakademin, delar inte Sven Lindqvists världsbild. Men han har ändå fångats av hans texter.

”Sven Lindqvists världsbild var fjärran min egen. Hans skildringar av Maos Kina och av nazismens orsaker är svårsmälta. Likväl kunde jag inte slita mig från "Utrota varenda jävel" när jag första gången läste den som ung student. Det finns en närvaro i hans texter som bara uppstår hos den som lämnar sin skrivkammare för att leva i världen innan han skildrar den”, skriver Andreas Johansson Heinö i ett mejl.

Daniel Sandström, litterär chef på Bonnier, kallar Sven Lindqvist en av 1900-talets stora.

"Han förnyade och moderniserade sakprosan, gjorde den essäistisk, personlig och litterär, saker som vi i dag tar för givna. Samtidigt öppnade han dörrarna i folkhemmet till en större värld, till Kina och Afrika, och förklarade de globala sammanhangen långt innan globaliseringen var ett känt faktum", skriver han i ett mejl.

Samtidigt var Lindqvist kontroversiell. Kritiker har vänt sig mot hans bild av västerlandets rasism och koloniala arv.

"Han tvingade sina läsare att göra upp med en idealiserad och västerländskt förljugen bild av historien, sådant gör alltid ont. De flesta vill inte höra om välstånd som bygger på folkmord, men Sven Lindqvist visste allt för väl att vinnaren skrev historien", skriver Sandström.

Annons
Annons

Kajsa Isakson, konstnärlig ledare vid Folkteatern Gävleborg, har dramatiserat ”Utrota varenda jävel” och ”Reklamen är livsfarlig”.

”Utrota varenda jävel” blev en föreställning för gymnasieelever på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2007. Hon säger att det fanns en oro för att föreställningen skulle vara för svår för gymnasister.

– Men det blev jätteuppskattat och många viktiga samtal, säger Kajsa Isakson som också satt upp Sven Lindqvists ”Reklamen är livsfarlig” för Radioteatern.

– Han var en fantastisk författare med brinnande politiskt intellekt. Hans texter är fantastiska, viktiga, informativa och politiska, säger hon.

"Utrota varenda jävel", liksom flera andra av Lindqvists verk skrevs utifrån hans vilja att förena liv och verklighet med dikt.

– Han lanserade en ny litteraturform med ett sanningsanspråk som kunde nås på konstnärlig väg för att tala om det svåraste och det värsta, som var västvärldens förbytelser mot den övriga världen och människans förmåga till ondska. Det koloniala arvet men också koloniala nuet, hur det fortsatte och hur det fortsätter i dag, säger kritikern och författaren Stefan Jonsson.

Jonsson har skrivit en intervjubok, "Sanningskonst", där han samtalade med Sven Lindqvist, och som gavs ut förra året.

Sättet att skriva följde med Lindqvist under hela hans författarskap.

– Förhållandet mellan tanke och konst var viktigt redan i min första bok, "Ett förslag", där förslaget gick ut på att inte se romanen som den enda prosakonsten. Själv ville jag dra en lans för essän som den kraftfullaste konstarten, där det mesta var ogjort, sade han till TT i januari i fjol.

När "Sanningskonst" gavs ut levde Lindqvist sedan många år med Parkinsons sjukdom, men han ville inte se boken som ett testamente.

– Jag har inte krupit ner i kistan ännu, jag ser den inte som mitt sista ord, sade han till TT då.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons