Annons

Bengt Jacobsson:Svensk kulturpolitik ett misslyckande utan ände

En högt värderad princip inom kulturpolitiken är att politiken inte ska lägga sig i själva kulturen, utan bara ägna sig åt att stimulera och sprida den. I själva verket sker dock ständigt en styrning utifrån ideologiska strömningar, medan däremot löftet att ge ”mer kultur till fler i hela landet” ännu inte har infriats.

Under strecket
Publicerad

Kulturminister Alice Bah Kuhnke presenterar en budgetproposition i Skärholmen.

Foto: Patrik Österberg/IBLBild 1 av 1

Kulturminister Alice Bah Kuhnke presenterar en budgetproposition i Skärholmen.

Foto: Patrik Österberg/IBLBild 1 av 1
Kulturminister Alice Bah Kuhnke presenterar en budgetproposition i Skärholmen.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke presenterar en budgetproposition i Skärholmen. Foto: Patrik Österberg/IBL

Plus ça change, plus c’est la même chose är en passande beskrivning av kulturpolitiken. Ju mer det förändras, desto mer tycks det förbli som det har varit. Idag bråkas det igen om kulturpolitiken, men vad är det som sägs stå på spel? Hur kan man förstå dagens alarmism i ljuset av de senaste decenniernas kulturpolitiska kringelkrokar? Låt oss ta det från början.

I början av 1970-talet fick Sverige för första gången en målinriktad och sammanhållen kulturpolitik. Tidigare hade de växande ambitionerna under ett antal år skötts ad hoc i regeringens kansli. Det hade emellertid kommit att bli en allt viktigare idé att departementen ägnade sig åt planering på längre sikt, medan den dagliga verksamheten förvaltades av ämbetsverk.

Annons
Annons

Med 1974 års kulturpolitik avlastades departementet. Statens kulturråd inrättades som en buffert mellan politiken och kulturfältet. Övergripande mål för politiken fastslogs, nya stödformer tillkom och mera pengar anslogs. Förvisso hade det även tidigare funnits offentligt finansierade kulturaktiviteter, men för första gången fick vi en målinriktad, sammanhållen och ambitiös kulturpolitik. Och den har vi levt med. I hög grad är det fortfarande den ordning som grundlades för ett halvsekel sedan som gäller. Det har över åren tillkommit och försvunnit en del i den kulturpolitiska arsenalen, men det mesta har skett i marginalen och i form av tidsbegränsade projekt. Det har aldrig – varken inifrån eller utifrån – funnits något starkt förändringstryck. 

Man kan tala om en ”frusen politik”. I den här stabiliteten skiljer sig kulturpolitiken åt från de flesta andra områden. Inom näring, arbetsmarknad, migration eller vilket annat politikområde som helst har 70-talets politiska ordning sedan länge blivit passé. De konflikter som ändå förekommit har handlat om vissa mål, särskilt det som stadgade att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Som styrform har målstyrningen dock haft begränsad effekt. Det är tveksamt om det har funnits någon koppling alls mellan å ena sidan kulturpolitikens mål och å den andra det myller av uttryck som kulturlivet utgör.

Sedan länge har normen att politiken ska hållas på armlängds avstånd varit stark. Bengt Göransson, förmodligen den klokaste ansvarige minister för kulturpolitiken som landet har haft, beskrev syftet med politiken som att den skulle ”tillhandahålla en struktur i vilken ett fritt och frivilligt kulturliv skulle kunna utvecklas”. Medvetenhet har hela tiden funnits om att politiken ska organisera kulturområdet, för att sedan organisera sig ut ur området. 

Annons
Annons

Normen har varit så förgivettagen att den aldrig ens behövt skrivas ner. Dagens eldfängda diskussioner antyder att något kanske har förändrats. Från att ha varit lika -ointressant som nedhyvlad hushållsost har kulturpolitiken ”förvandlats till ett av de viktigaste slagfälten för idéstriden mellan den liberala demokratin och den auktoritära populismen”, hävdade exempelvis Björn Wiman i Dagens Nyheter (24/2).

I en pågående diskussion ifrågasätts det om politiken framöver kommer att kunna hålla den nödvändiga distansen. Oro finns inte enbart hos kulturministrarnas kritiker, utan också hos regeringen själv. I samband med lanseringen av den nya kulturarvspolitiken skrev regeringen att det fanns starka krafter som mobiliserade för att begränsa kulturens frihet, och att museerna därför i den nya museilagen ”har fått en lagstadgad skyddsväst från klåfingriga politiker”. 

Att det har känts nödvändigt att fästa principen om armlängds avstånd på papper kan kanske ses som ett tecken på att principen inte längre kan betraktas som självklar. En annan diskussion gäller risken att kulturpolitiken tvingas tjäna andra syften, det vill säga att den blir instrumentell. Kulturpolitikens enda uppgift, menar många, är att ge konsten och dess utövare så stor frihet som möjligt. 

En tredje diskussion gäller i vilken utsträckning som kulturpolitiska organ i sina beslut ska bry sig om något -annat än kvalitet, till exempel jämställdhet och tillgänglighet. Ska Kulturrådet kräva en viss tematik för att kunna stödja viss litteratur? I vilken utsträckning ska samtidens institutionaliserade idéer tillåtas att slå igenom inom det kulturpolitiska fältet? 

Annons
Annons

En fjärde diskussion – som är en variant av det tredje – gäller frågan om hur djupt management- och marknadsidéer egentligen har kommit att tränga in i kulturvärlden. Är det enbart det som kan mätas som ska räknas? Parodiska exempel på mätningar och granskningar har cirkulerat i pressen.

Innan jag säger något om hur ängslig man bör vara över dessa tendenser i tiden, ska jag åter blicka lite bakåt. Med historien som facit kan vi slå fast att -kulturpolitiken – paradoxalt nog med tanke på dess påtagliga tröghet – för det mesta alltid har påverkats av det som rört sig i samtiden. 

Ett tidigt uttryck för följsamheten var just 1974 års politik, som formulerades enligt den tidens högsta administrativa mode. Hela det betänkande som föregick regeringens propositioner var inordnat i en uttalad planerings- och målstyrningsretorik. Skapandet av en stor sektor myndighet var helt i linje med dåtidens förvaltningspolitiska strömningar.

Managementidéerna med mål- och resultatstyrningen och de ökade kraven på mätbarhet kom under 80-talet att genomsyra kulturområdet. Måhända medförde de uppenbara svårigheterna med att definiera kvalitet till att målstyrningsidéerna framstod som särskilt löftesrika. Skulle det äntligen bli möjligt att mäta det som annars tycktes så svårfångat? 

Regionaliseringsidéerna slog igenom med full kraft under 90-talet, och det började talas om upplevelseindustrin och om kreativa och kulturella näringar som motorer för regional utveckling och tillväxt. Med hjälp av ”kommersialismens positiva verkningar” skulle den offentliga kulturpolitiken bidra till ökad konkurrenskraft och tillväxt.

Annons
Annons

På detta sätt har generella trender i samhället alltid fått genomslag, och ibland utan särskilt mycket insatser från politikernas sida. Anpassligheten, eller om man så vill -lyhördheten, har emellertid inte betytt att kulturpolitikens kärna förändrats. Satsningen på kulturella och kreativa näringar, för att ta ett exempel, skedde i form av tidsbegränsade projekt som inte nämnvärt naggade den stora kulturbudgeten i kanten. 

Hur kan man med detta i åtanke förstå dagens alarmism? När det gäller normen om armlängds avstånd menar jag att de stora riskerna mindre finns i rikspolitiken än i regioner och kommuner. Principen äventyras mest på ställen där det varken finns en idétradition eller administrativa buffertar. Samverkansmodellen, det vill säga den modell där en del av statens medel för kultur fördelas ute i regioner och kommuner, gör det nödvändigt att vara uppmärksam på riskerna. 

När ett kontroversiellt konstverk för ett par år sedan placerades i de ärevördiga kvarteren väster om ån i en av landets lärdomsstäder var flera oppositionspartier kritiska. Från moderaternas sida hävdades att konst på en sådan plats borde representera stadens kärnvärden. Centerpartiet slog fast att staden över huvud taget inte borde acceptera ”konceptuell konst”. Kristdemokraterna menade att konstverket borde omgärdas med taggtråd, och Sverigedemokraterna slog helt sonika fast att verket var ”sinnessjukt” (UNT 25/1, 2016). 

Frågan om kulturpolitikens instrumentalitet är lika mångårig som kulturpolitiken. Det finns en lång tradition av argument för kultur som bra för det mesta. Idéer om jämställdhet, bildning och demokrati genomsyrade det arbete som låg till grund för 1974 års kulturpolitik, och de sentida satsningarna på kulturella och kreativa näringar har haft påtagliga näringspolitiska förtecken. 

Annons
Annons

Idéer som vid olika tidpunkter har varit populära i samhället har alltid påverkat kulturfältet. Det ligger i demokratins idé att politiker ska vara lyhörda för strömningar i samhället, och det är knappast förvånande att de intresserar sig för att det finns en mångfald i produktionen och att de teatrar som finansieras av offentliga medel tar sina arbetsmiljöproblem på allvar. 

Kanske är det styrningens och mätandets expansion som bekymrar mest. Här handlar det dock mindre om att politiken driver på. Managementidéer är höggradigt institutionaliserade i samhället, och införandet av tekniker och metoder för granskning uppfattas i vida kretsar självklart vara av godo. Vi tycks få mer av mätning, granskning, dokumentation och möten – och lite mindre av kultur.

Utan att den grundläggande ordningen äventyrats har kulturpolitiken alltid anpassat sig efter samtidens populära idéer. Föreställningen om kulturpolitiken som en spjutspets för radikal samhällsförändring har mestadels kommit på skam. Tvärtom verkar det vara förändringar i samhället som förändrar kulturpolitiken. Utan att någon politiker alls behöver säga eller göra något, är kulturpolitikens aktörer lyhörda för tidens vindpustar. 

Det finns tecken i tiden som bör tas på allvar, men kanske behöver det inte rustas för krig. Kanske skulle det också någon gång kunna larmas om annat. Syftet med kulturpolitiken har alltid varit att kulturen ska nå större delar av befolkningen. Ragnar Edenman, ecklesiastikministern som var med och skapade den moderna kulturpolitiken, uttryckte det som att så många som möjligt skulle få tillgång till en kultur av ”halt och klass”. I Alice Bah Kuhnkes tappning heter det ”mer kultur till fler i hela landet”. 

Annons
Annons

Ambitionen att sprida konst av kvalitet till nya skikt av befolkningen har emellertid aldrig förverkligats. Det är ungefär samma grupper nu som tidigare som tar del av den offentligt finansierade kulturen. Någon gång borde väl detta permanenta tillstånd av misslyckande utforskas på djupet. Nästa kulturutredning skulle kunna undersöka vad som har gått fel, och vad som behöver göras ifall ambitionen någon gång ska kunna förverkligas. 

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons