Annons
Krönika

Erik Augustin Palm:Svenska bilder av utanförskap i Toronto

Amanda Kernells ”Sameblod” har visats på Torontos filmfestival.
Amanda Kernells ”Sameblod” har visats på Torontos filmfestival. Foto: Nordisk film
Under strecket
Publicerad

På Hyatt Regency i centrala Toronto råder febril aktivitet, denna andra vecka av Toronto International Film Festival, TIFF. Den internationella filmvärldens flesta hörn är på plats, bokstavligen. Två konferenssalar med färggrant affischtäckta montrar för allsköns marknader, som bildar ny geografi. Där är Turkiet granne med Argentina, och Israel med Sydafrika och Jamaica. Montern för nordisk film – inklusive Svenska filminstitutet och Film Väst – står mellan Italien och lokala provinsen Ontario.

Så här mer än halvvägs genom årets upplaga av Nordamerikas största filmbranschhändelse – tillika världens ledande publika filmfestival – pågår intensiva förhandlingar om distributionsrättigheter. Överallt är det bizniz. Vid montrar, i rulltrappor och hissar, på tunnelbanan mellan de festivalanslutna biograferna, och på de sensommarheta uteserveringarna i Torontos nöjesdistrikt, där festivalens nervcentrum ligger. Och i år är det nordiska inslaget stort, med hela 15 bidrag – varav fem är svenska.

Det storslam som långfilmsdebuterande Amanda Kernell fick häromveckan i Venedig för sitt 1930-talsdrama ”Sameblod” – om förtrycket av samer utifrån en sameflickas perspektiv – har skapat svallvågor hit till Kanada och TIFF, där den också visas. I skrivande stund förhandlar man med sju nya länder om distribution. Hajpen är stor även kring Guldbaggebelönade experimentfilmaren Johannes Nyholms långfilmsdebut ”Jätten”, som hade världspremiär på festivalen i fredags – med fint mottagande av branschpress.

Annons
Annons

”Jätten” berättar om Rikard – lysande spelad av Christian Andrén, bakom tung mask – som föddes autistisk och missbildad, och sedan skildes från sin psykiskt sjuka mamma. Som 30-åring befinner han sig i ett infantilt tillstånd och drömmer om att återförenas med henne. Boule är Rikards passion, och med hjälp av denna enkla precisionssport – och bjärta fantasibilder av sig själv som en 50 meter hög koloss svepandes över Sveriges glesbygd – tar han sikte mot målet. I filmen avtecknas ett kyligt Sverige: Cyniska läkare, egocentriska bekanta, och vuxenmobbare. Men återstoden av det empatiska Sverige syns också – liksom fler utanför mittfåran, som tar Rikards parti.

Den andra svenska världspremiären på TIFF är Axel Danielsons och Maximilien Van Aertrycks kortfilm ”The world never stops”, som med ett bakom kulisserna-grepp låter publiken betrakta mellanrummen i en nyhetssändning, vilket bryter ner fasaden av tillförlitlighet. Nyhetsankarnas egna tafatthet inför nyhetsflödet exponeras, vilket förenar dem med oss. Och att förenas med någon är vad huvudpersonen önskar i Dawid Ullgrens kortfilm ”Mr. Sugar Daddy”, där en äldre man med krossat hjärta försöker snärja en "toyboy" på nattklubb, en miljö där han är plågsamt malplacerad.

Även Kasper Collins dokumentär ”I called him Morgan” – också en Venedig-hit här på TIFF – behandlar en outsider; jazztrumpetaren Lee Morgan, och den tragiska kärlekshistoria som resulterade i hans död. Alla svenska bidrag på festivalen förhåller sig på olika sätt till utanförskap, och utifrånperspektiv. Det gör även fler titlar, som slavdramat ”The birth of a nation”, och kostymdramat ”A united kingdom”, om kärlek över rasgränser på 40-talet. Det är filmers vars blick på avståndet mellan människor inbegriper viljan att överskrida detsamma. Vyn av montrarna på hotellet känns rätt passande i sammanhanget. De rörliga bildernas förenta nationer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons