Annons

Björn Axel Johansson:Svenska bilder samlades in i rasismens tjänst

Både proffsfotografer och amatörer ställde upp när Herman Lundborg bad svenska folket skicka in fotografier till en utställning om ”folk­typer” på Konstakademien våren 1919. Utställningen ­bidrog samtidigt till att väcka intresse för ett statligt rasbiologiskt institut.

Under strecket
Publicerad

Läkaren E D Schött var under några år anställd vid Statens institut för rasbiologi och företog bland annat resor i norra Sverige. Han använde ibland den tidens färgfotografi, autokromer, vilket gav en extra dimension i det rasbiologiska arbetet.  

Foto: Uppsala universitetsbibliotekBild 1 av 3

En av SvD:s artiklar om utställningen publicerades den 4 augusti 1918.

Bild 2 av 3

Några av fotografierna som inkom från allmänheten, samlade under rubriken ”Lantbrukare”.

Bild 3 av 3

Läkaren E D Schött var under några år anställd vid Statens institut för rasbiologi och företog bland annat resor i norra Sverige. Han använde ibland den tidens färgfotografi, autokromer, vilket gav en extra dimension i det rasbiologiska arbetet.  

Foto: Uppsala universitetsbibliotekBild 1 av 1
Läkaren E D Schött var under några år anställd vid Statens institut för rasbiologi och företog bland annat resor i norra Sverige. Han använde ibland den tidens färgfotografi, autokromer, vilket gav en extra dimension i det rasbiologiska arbetet.  
Läkaren E D Schött var under några år anställd vid Statens institut för rasbiologi och företog bland annat resor i norra Sverige. Han använde ibland den tidens färgfotografi, autokromer, vilket gav en extra dimension i det rasbiologiska arbetet.   Foto: Uppsala universitetsbibliotek

För nästan exakt 100 år sedan, lördagen den 8 mars 1919, öppnades en rasbiologisk fotoutställning på Kungliga Konstakademien i Stockholm. Den blev en succé. Redan första helgen besökte 1 700 stockholmare evenemanget. I tidens anda intresserade sig även de mest uppburna medborgarna för rasbiologiska frågor och vetenskapens senaste rön: representanter för riksdag, regering och kungahuset, den akademiska världen, författare, konstnärer, fotografer.  

I ett halvt dussin avdelningar visades hundratals fotografier som sades föreställa rikets olika ras- och folktyper, noggrant kategoriserade och förtecknade. Därutöver presenterades antropologiska kartor och diagram. På invigningsdagen skrev Svenska Dagbladet: ”Bilderna, i allmänhet utomordentligt väl tagna, illustrera den svenska rasen i många av dess skiftningar och de vanliga rasblandningarna, med finskt, lapskt, zigenare-, jude- och vallonblod”. Dessutom visades en rad ”sociala grupper”: arbetare, studenter, sjuksköterskor, läkare, medicinska forskare, professorer i Uppsala och Stockholm, högre civila ämbetsmän och militärer, biskopar och kulturellt betydande släkter. 

Annons
Annons

En av SvD:s artiklar om utställningen publicerades den 4 augusti 1918.

Bild 1 av 1
En av SvD:s artiklar om utställningen publicerades den 4 augusti 1918.
En av SvD:s artiklar om utställningen publicerades den 4 augusti 1918.
Läs hela artikeln från augusti 1918 här i SvD arkivsvd.se

Utställningen utgick från den i vissa vetenskapliga kretsar spridda uppfattningen att människors yttre inte bara speglade deras ursprung utan också deras inre kvaliteter. Den så kallade fysiska antropologin, liksom stödvetenskapen fysiognomik, blev en grund för rasbiologin. Även frenologin, där kraniets mått ansågs visa själsliga förmågor, hade sina förespråkare. Utöver mätstickor och andra instrument erbjöd fotografin ytterligare en möjlighet att registrera och analysera männi­skor. 

De utställda fotografierna hade samlats in sedan föregående sommar. I en notis i Nor­disk Tidskrift för Fotografi inbjöds i maj 1918 forskare och konstnärer liksom yrkes- och amatörfotografer att skicka in sina alster. Initiativtagare var docent Herman Lundborg vid Uppsala universitets nybildade rasbiologiska institution. Vid sin sida hade han bland andra ord­föranden i Uppsala fotografiförening, docent Arvid Odencrants, tillika fotolärare vid Stockholms högskola.

Annons
Annons

För att fotografierna skulle kunna användas i vetenskapliga sammanhang gavs vissa direktiv: ”Minst två fotografier av samma person bör tagas och insändas: en rakt en face, med ögonen riktade mot kameran, utan lutning på huvudet samt en rak profil. Båda dessa bilder bör vara tagna utan huvudbeklädnad.” Ett syfte var att öronen skulle vara klart synliga och mätbara. Undantagna från dessa regler var personer klädda i yrkes- eller folkdräkt, till exempel diakonissor, sjuk­sköterskor, dalkullor, samer och andra. Då skulle en tredje bild tas, i halvprofil och nu med huvudbeklädnad. Fotografen borde även notera hår- och ögonfärg, namn, ålder, yrke, hemort och kroppslängd.

I det första uppropet efterfrågades ekonomisk hjälp, pengar som bland annat var avsedda som prispengar till medverkande fotografer. Många bejakade denna vädjan, exempelvis Anders Zorn som bidrog med den ­avsevärda summan 5 000 kronor. Andra ­bidragsgivare var universitetskansler Carl Swartz, antropologen Gustaf Retzius och författaren Verner von Heidenstam. Flera av tidens uppmärksammade forskningsresande stöttade också planerna: Sven Hedin, Eric von Rosen och Eric Mjöberg. Medel till pristävlingen utlovades även av dagstidningar, tidskrifter och bokförlag, däribland SvD, DN, Aftonbladet, Stockholms-Tidningen, Hvar 8 Dag, Veckojournalen liksom Bonniers och Norstedts. 

Avsikten var att bilderna skulle ingå i den samling av svenska folktypsbilder som byggdes upp på den rasbiologiska institutionen vid Uppsala universitet och som även skulle ges ut i en serie pub­likationer under titeln ”Svenska folk­typer”. 

Annons
Annons

Några av fotografierna som inkom från allmänheten, samlade under rubriken ”Lantbrukare”.

Bild 1 av 1

Intresserade bidragsgivare fick också foto­grafiska råd. Den 26 maj 1918 publicerade SvD en artikel under rubriken ”Hela svenska folket i bild – En folktypsutställning i höst”. Herman Lundborg presenterade sina tankar och bistods av Arvid Odencrants, vars fototekniska synpunkter även spreds som särtryck. Han skrev om fördelen med filter och färgkänsliga negativ: ”Litet var har nog sett de negerbilder, solbränna ger upphov till – dem slipper man då ifrån. /…/ Även ögonen komma mera till sin rätt – och vår nordiska blondhet förbytes ej av kameran till mörka lockar”. En månad senare publicerade Odencrants en artikel i Nordisk Tidskrift för Fotografi: ”Fotografiska arbetsvillkor vid upptagandet av folktypsbilder, avsedda att gagna rasforskningen”.

Några av fotografierna som inkom från allmänheten, samlade under rubriken ”Lantbrukare”.
Några av fotografierna som inkom från allmänheten, samlade under rubriken ”Lantbrukare”.

Odencrants lutade sig mot tidigare erfarenheter av att fotografiskt dokumentera människor av olika slag. Det fanns föregångare. Redan på 1850-talet fotograferades fångar på svenska fängelser. Två årtionden senare föreskrev Fångvårdsstyrelsen att alla grova brottslingar skulle registreras i bild – och kategoriseras – innan de släpptes fria. Under senare delen av 1800-talet utvecklades metoderna. Antropologen Alphonse Bertillon på polisprefekturen i Paris introducerade det så kallade antropometriska signalementet. Registerkort med uppmätta och beskrivna kroppsdelar kompletterades med fotografier. Porträtten togs både framifrån och i profil. 

Annons
Annons

Det fanns även andra förebilder. Åren 1868 och 1871 hade professor Gustaf von Düben med maka rest runt i norra Sverige för att dokumentera samer. Lotten von Düben var en skicklig amatörfotograf och använde bland annat en stereokamera och våtplåt. Hon tog två enskilda porträtt på varje glasplåt – rakt framifrån och i profil. Maken var professor i patologisk anatomi vid Karolinska institutet. Utgångspunkten för parets fältstudier var institutets samling av kranier, bland annat samiska. På institutet hade professor Carl Curman inrättat landets första ateljé för medicinsk fotografi. Tillsammans med von Düben och Gustaf Retzius fotograferade han delar av kraniesamlingen. 

Retzius far, Anders Retzius, hade under tidigt 1800-tal utvecklat ett så kallat skallindex för att rasbestämma människor. Han införde indelningsgrunden lång- och kortskalliga individer. I slutet av 1800-talet fortsatte sonen faderns arbete inom den så kallade fysiska antropologin. Ett resultat publicerades 1902, ”Anthropologia Suecia”, byggd på undersökningar av 45 000 svenska beväringar. 

En av dem som fascinerades av arbetet på Karolinska institutet var den unge Herman Lundborg. Han hade dock andra planer. Till skillnad från Curman vände sig Lundborg bort från de döda; från att fotografera kranier till att dokumentera levande ansikten. Han ville använda fotografin både för sina vetenskapliga undersökningar och för att väcka allmänhetens och de styrandes intresse för rasbiologin som vetenskap. Han började planera för ett fristående institut i statens tjänst.

Annons
Annons

Fotoutställningen på Konstakademien i mars 1919 blev både en startpunkt och Lundborgs publika genombrott. Samtidigt som han gav ut första häftet av ”Svenska folk­typer” – ”det första rasbiologiska bildgalleriet i världen” – genomfördes en serie föredrag vid ­Musikaliska Akademien i Stockholm. Lundborg talade om ”Svenska folkets utseende och rasbeståndsdelar” och illustrerade framställningen med skioptikonbilder, det vill säga ”ljusbilder” med projektor. Samma bildteknik använde riksantikvarien och akademiledamoten Oscar Montelius i sitt föredrag ”Svenska folkets tillkomst”. 

Även om Lundborg var en självlärd fotograf var han beroende av den fotografiska yrkeskåren och landets avancerade fotoamatörer. Några av utställningens 35 fotografer fick också uppmuntrande priser. Stockholms-Tidningens pris gick till Borg Mesch i Kiruna medan SvD premierade Dalarnas hembygdsförbund. Övriga pristagare kom från olika delar av landet: Uppsala, Hälsingborg, Kristianstad, Östersund, Stockholm, Södertälje, Gränna, Åre. Utom tävlan återfanns framstående fotografer som Bengt Berg, Henry B Goodwin och John Hertzberg, hovfotograf och redaktör för Nordisk Tidskrift för Fotografi. 

Med utställningens paroll ”Känn dig själv, din släkt och ditt folk” hade Lundborg slagit an en ton i samklang med tidsandan. Pressen skrev, publiken strömmade till och under våren och hösten gick utställningen vidare till Gustavianum i Uppsala, stadshuset i Gävle, läroverket i Visby och Börsen i Göteborg. I november 1920 hemställde så universitetskansler Carl Swartz hos regeringen om en proposition till följande års riksdag ”… antingen om inrättande i Stockholm av ett rasbiologiskt institut eller därest detta icke f.n. anses möjligt eller lämpligt, om inrättande vid Karolinska institutet av en personlig professur i rasbiologi och ärftlighetsforskning för docenten Herman Lundborg.” 

Annons
Annons

Efter ett riksdagsbeslut öppnades två år ­senare Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Med ett växande antal mätningar och fotografier som bas kunde Lundborg fortsätta sina undersökningar. I februari 1923 anhöll han hos försvarsministern om att med egna assistenter få ”utföra antropologiska mätningar och anteckningar bland samtliga värnpliktiga” och fick omgående ett positivt besked. Marinen ställde dessutom sex stamanställda till hans förfogande. 

Institutets forskningsresultat – inklusive bildserier – spreds under årens lopp inte bara genom föreläsningar, konferenser och publika tal utan även i publikationer och debattartiklar. Lundborg vidgade också sitt kontaktnät. Under en föreläsningsserie 1929 deltog bland andra två avdelningschefer från det rasbiologiska institutet i Berlin-Dalhem, friherre von Verschuer och jesuitpatern doktor Muckerman. De föreläste om ärftlighets- och rashygieniska frågor.

Ett år senare fick Herman Lundborg tillfälle att redovisa sina teorier vid den stora utställningen i Stockholm 1930, funktionalismens genombrott i Sverige. Lundborgs rasbiologiska forskning gavs plats i paviljongen ”Svea rike”. Liksom vid utställningen 1919 byggdes presentationen upp kring fotografier indelade i specifika kategorier. Drygt tre miljoner besökare fick möjlighet att ta del av utställningen sommaren 1930.  

Sök själv – så skrev SvD om utställningen

Laddar…

Med några enkla knapptryck kan du söka dig fram till SvD:s alla artiklar i ämnet. Skriv exempelvis in ordet ”folktypsutställningen” i sökverktyget här ovan. I SvD arkiv finns alla artiklar sedan starten 1884.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons