Annons
Krönika

Susanna Popova:Svenska feminister lyckades via likabehandling

Elsa Eschelsson, 1861–1911, Sveriges första kvinnliga juris doktor och docent. Men de manliga professorerna stoppade henne från att bli professor.
Elsa Eschelsson, 1861–1911, Sveriges första kvinnliga juris doktor och docent. Men de manliga professorerna stoppade henne från att bli professor. Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Krönika | Borgerlig feminism, II

I den första artikeln i serien om borgerligheten och feminismen konstaterade jag att den borgerligt liberala feminismen som kallas First Wave Feminism på kontinenten kommit i skymundan i Sverige. Många tror att den radikalfeministiska variant, där män anses strukturellt förtrycka kvinnor, är den variant som finns. Ett talande exempel på detta är titeln på boken ”Sveket mot kvinnorna och hur högern stal feminismen”, Petra Ulmanen, från 1997.

Från den första vågen-feminismens perspektiv är svaret givet: Man kan inte stjäla det man redan har.

Men nu var inte borgerligheten särskilt vässad i att ta diskussionen om feminism och jämställdhet, vilket inte minst den nymornade radikalfeminismen i Nya Moderaterna visade. Dessutom visade det sig att i brist på intresse för den politiska dimensionen, ägnade sig en del på en annan kant åt biologi och skillnader mellan könen. Som alla politiskt intresserade, och som det brukade kallas minnesgoda läsare, känner till, finns avsevärda fallgropar med att tillämpa biologi på ett samhällsplan. Har svarta lägre IQ än vita? Är det mammans fel att barnet blir mördare? Är det männen som slår?

Annons
Annons

I förenklingarnas dunkla natt utdelas många ogenomtänkta slag, få av dem leder till politik för vuxna. På det sättet var biologismen den perfekta motparten till radikalfeministerna. Biologiskt kön kontra konstruerat, ett envig som har givit väldigt lite utrymme för historia och politik. Natur kontra kultur, helt enkelt, precis som om vi inte alla vet att vi använder kulturen till att bemästra naturen. De gånger naturen går segrande ur en kamp med kulturen, brukar vi anse att civilisationen förlorat.

Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, var ett tag mycket aktiv i jämställdhetsdebatten. Han skrev (DN Debatt 19/2 -05): ”Mitt syfte med att påminna om biologin är inte att hävda att det som är naturligt också automatiskt är bra. Biologin är dock viktig på två andra sätt. Dels innebär den att de olika livsval, som män och kvinnor gör, ofta har en biologisk grund och därför inte automatiskt kan tas som belägg för diskriminering. Dels talar biologiska fakta för att skillnaderna mellan könen inte kommer att kunna upphävas, i varje fall inte med metoder som är acceptabla i ett civiliserat samhälle.”

Men detta skrevs 2005. Då hade vi redan börjat se till exempel fler kvinnor i högre utbildning (SCB): ”Framför allt hände något bland kvinnor födda i början av 1970-talet. De var i 20-årsåldern under den ekonomiska krisen på 1990-talet, då det var svårt att få jobb. De började utbilda sig på universitet och högskolor i betydligt högre utsträckning än tidigare.”

Om nu neurofysiologin var så mån om att förstå skillnader mellan könen, varför har inte den biologiska grunden för det faktum att vi i dag har fler högutbildade kvinnor än män klargjorts? Om biologiska fakta talar för att skillnaderna mellan könen inte kommer att upphävas, är det en genmutation vi sett?

Annons
Annons

Tror inte det. Bakgrunden är mer sannolikt svenska kvinnors arbete för borttagande av hinder. Exempel? Universiteten i Sverige öppnades för kvinnor först 1873. Men kvinnor var fortfarande avstängda från högre akademiska lärartjänster.

När Elsa Eschelsson sökte tjänsten som professor i civilrätt i Uppsala stoppades hon av den manliga universitetsledningen. I en 96-sidig inlaga anförde den att kvinnan i allmänhet hade dåliga förutsättningar för högre intellektuellt arbete.

I dag är vi väldigt glada att slippa sånt dravel. Och vi väntar fortfarande på den biologistiska avhandling som visar att vi har fel. Den kommer vi att läsa.

Så vad ska vi ägna oss åt? Ett råd till den borgerligt lagda som är intresserad av samhälle, är att avstå från att klägga i kvinnors privatliv. Kvinnor har lika stor rätt som män att avstå från att arbeta, som att arbeta övertid. Kvinnor har lika stor rätt som män att avstå från barn, som att ha tolv stycken. Där vänstern påstår att allt privat är politiskt, är det borgerliga svaret – nej, inte alls. Tvärtom. Det privata är privat.

Och vi ska inte ha politiker som kvoterar föräldraförsäkringar eller hindrar hushåll från att köpa tjänster. Vi ska ha politiker som tar bort hinder för jämställdhet och avhåller sig från att lägga ut villospår – som lagstadgade krav på kvotering till bolagsstyrelser.

Det vi ska ha är kvinnor som startar företag. Och tillsätter sina egna styrelser. Svenska kvinnor behöver inte att staten berättar mer, den ska berätta mindre. Och kvinnors historia av att ta för sig också av företagandet – den är faktiskt redan berättad i något som måste betecknas som ett standardverk, filosofie doktorn och nationalekonomen Anita du Rietzs ”Kvinnors entreprenörskap under 400 år” (Dialogos 2013). I den berättar hon om hur kvinnors entreprenörskap, år 1600 till 2000, utgjorde en pådrivande faktor bakom upptakten till den industriella revolutionen, också i Sverige. De trädde tidigt in i entreprenörsrollen och bidrog aktivt till företagandets revolution vid mitten av artonhundratalet. På 1930-talet mattades företagandet av och efter 1950 blev allt färre kvinnor entreprenörer, de blev anställda.

Annons
Annons

Borgerligheten har inte blivit feministisk. Den varit det länge.

Svenska kvinnor har väldigt sällan återfunnits bara vid spisen, de har också fött barn och drivit eget eller tillsammans med sina män skött jordbruket. I det fattig-Sverige som är vår historia har vi inte haft råd med biologismens kvinnokaraktär. Hemmafrun var en parentes som följde på migrationen till staden, sedan återgick allt till det normala vilket har betytt och betyder försörjningsarbete. Den som på allvar intresserar sig för jämställdhet i Sverige har inte råd att vara okunnig om svenska kvinnors deltagande i arbetskraften. Och den historien är så rik och mångskiftande att… det är bäst att läsa boken.

Men detta är en i grunden borgerligt liberal berättelse om svenska kvinnor. Varför gillar inte vänstern den? Därför att den raderar ut staten som kvinnors beskyddare och ersätter den med likabehandling och förebildsfeminism.

Så nej, borgerligheten har inte blivit feministisk. Den varit det länge. Men alla har inte alltid vetat om det. Ju fler som informerar sig, desto bättre.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons