Annons

Kommer de, så skjuter jag oss. Om svenska judars liv i skuggan av FörintelsenSvenska judarnas rädsla: ”Pappa skaffade revolver”

600 judar på väg till Sydamerika från Malmö. Passkontrollanten Applgren kollar passen 1947.
600 judar på väg till Sydamerika från Malmö. Passkontrollanten Applgren kollar passen 1947. Foto: Otto Ohms samling / IBL

Per och Olle Wästbergs föräldrar stod på nazisternas dödslistor under andra världskriget. Brödernas berättelse finns bland de personliga vittnesmål som ryms i Bernt Hermeles bok om de svenska judarnas historia. Ett viktigt bidrag till historieskrivningen om Sverige, men där fler och andra upplevelser kunde ha fått komma till tals, skriver Torbjörn Elensky.

Under strecket
Publicerad

Bernt Hermele, född 1953 i Stockholm, är en svensk journalist. Han har en bakgrund på bland annat Dagens Industri, Veckans affärer och Resumé. 2005 kom hans dokumentär ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”, som behandlar hans mor dödsfall i en självmordsattack i Israel och 2011 gav han ut boken ”Guldsot” om Johan af Donner och Röda Korset.

Foto: Cato Lein Bild 1 av 2

Bokomslag

Bild 2 av 2

Kommer de, så skjuter jag oss. Om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen

Författare
Bernt Hermele
Genre
Sakprosa
Förlag
Lind & Co

232 s.

Upplevelsen av att vara jude i det neutrala Sverige under andra världskriget var inte präglad av lugn eller tillförsikt. Hela Europa stod i lågor, tyska soldater fick resa genom Sverige, och även de som tillhörde samhällets högsta skikt kunde ha grannar som hissade hakkorsflaggan på tomten i Djursholm och eller få okvädingsord ropade efter sig på stan.

Bernt Hermele tecknar de svenska judarnas historia, med fokus på olika typer av antisemitism, främlingsfientlighet, hat och attacker, alltifrån det sena 1700-talet till efterkrigstiden. Huvudsakligen handlar boken emellertid om 30- och 40-talen, då nazismen innebar ett reellt hot.

Många familjer, som hade resurserna till det, skaffade sig hus där de skulle kunna gömma sig om tyskarna kom, de lade undan pengar för eventuell flykt och somliga skaffade sig helt enkelt vapen. Herbert Zacharias berättar i boken att han som liten trott att hans pappa skaffat revolvern han hade hemma under kriget för att försvara dem, ifall tyskarna kom. ”Men jag har senare förstått att pappa hade tänkt skjuta oss allihop”, säger han i ett av de många personliga vittnesmål som är bokens stora behållning. Barnen och barnbarnen minns ännu hur det var, som bröderna Per och Olle Wästberg, vars familj stod på de dödslistor som upprättades av svenska nazister.

Annons
Annons

Bernt Hermele, född 1953 i Stockholm, är en svensk journalist. Han har en bakgrund på bland annat Dagens Industri, Veckans affärer och Resumé. 2005 kom hans dokumentär ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”, som behandlar hans mor dödsfall i en självmordsattack i Israel och 2011 gav han ut boken ”Guldsot” om Johan af Donner och Röda Korset.

Foto: Cato Lein Bild 1 av 2

Bokomslag

Bild 2 av 2
Bernt Hermele, född 1953 i Stockholm, är en svensk journalist. Han har en bakgrund på bland annat Dagens Industri, Veckans affärer och Resumé. 2005 kom hans dokumentär ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”, som behandlar hans mor dödsfall i en självmordsattack i Israel och 2011 gav han ut boken ”Guldsot” om Johan af Donner och Röda Korset.
Bernt Hermele, född 1953 i Stockholm, är en svensk journalist. Han har en bakgrund på bland annat Dagens Industri, Veckans affärer och Resumé. 2005 kom hans dokumentär ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”, som behandlar hans mor dödsfall i en självmordsattack i Israel och 2011 gav han ut boken ”Guldsot” om Johan af Donner och Röda Korset. Foto: Cato Lein

Den personliga närhet berättelserna ger till det historiska skeendet gör boken gripande och färgstark på ett sätt som inte rena historieredovisningar kan göra. Hermele ger ett viktigt bidrag till svensk så kallad oral history. Min största invändning mot hans bok är att de mötena och berättelserna skulle ha kunnat få ännu mer plats. Jag har själv haft förmånen att höra sådana berättelser, och jag tycker det vore lika värdefullt att ge dem större spridning, som motsvarande historier från Europa. De som minns blir allt färre för vart år som går.

Men det måste väl ha funnits judar i Sverige som inte levde i jättevåningar på Östermalm? Hur upplevde de krigsåren?

En annan invändning kan vara att fokus i så hög grad ligger på de judiska familjer som under loppet av 1800-talet kom att bli delar av den svenska högborgerligheten. Deras historier är viktiga, naturligtvis – och Sverige är ett av de få europeiska länder där denna grupp, som tidigare fanns i praktiskt taget alla europeiska länder, kunnat överleva. Det är väl också enklare att få tag i dem än många andra. Men det måste väl ha funnits judar i Sverige som inte levde i jättevåningar på Östermalm? Hur upplevde de krigsåren?

Bokomslag
Bokomslag
Annons
Annons

Ett av de smärtsamma problemen under denna tid var hur man skulle förhålla sig till de judiska flyktingarna från de etablerade judiska familjernas sida. Dessa identifierade sig vanligen som helt svenska, gav sina barn svenska namn och kände ingen större vare sig religiös eller kulturell samhörighet med sitt judiska arv.

De delade i hög grad fördomarna mot dem som kom från östra Europa under slutet av 1800-talet och fram till kriget. Betraktade dem som främmande i lika hög grad som många andra i Sverige, och motsatte sig att ”för många” skulle släppas in, då de fruktade att det skulle skada deras egen ställning.

Men Sverige var inte nazistiskt, och blev aldrig ockuperat. Man kan diskutera hur rimliga eftergifterna var, om det hade kunnat gå att ta emot fler judiska flyktingar eller om det var nödvändigt att tillåta tågen med tyska soldater.

Frågan är vad som gjorde att vi klarade oss undan, och att de inhemska nazistpartierna aldrig fick några valframgångar. I en liten anekdot berättas om en man som i december 1942 stod på Stureplan och delade ut flygblad som uppmanade folk att spotta på judar. Enligt artikeln i Social-demokraten, som återger händelsen, blev effekten den motsatta: en ung dam spottade honom i ansiktet och så ”blev det en lång, hotfull kö framför utdelaren.” Den historien finns också. Det mörka ska inte glömmas, tvärtom, men det är inte det enda som bör uppmärksammas heller.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons