Simon Stålenhags senaste bok utspelar sig i Kalifornien men har samma nostalgiska ton som hans böcker om Mälaröarna. "Min grundteori är väl att alla människor är väldigt lika, man delar mycket mer än vad man inte delar”, säger han.
Simon Stålenhags senaste bok utspelar sig i Kalifornien men har samma nostalgiska ton som hans böcker om Mälaröarna. "Min grundteori är väl att alla människor är väldigt lika, man delar mycket mer än vad man inte delar”, säger han. Foto: Simon Stålenhag

Svenska konstnären som Hollywood slåss om

Simon Stålenhag har fått global uppmärksamhet för sina bilderböcker för vuxna, där nostalgiska folkhemsmiljöer invaderas av märkliga maskiner och urtidsdjur. Nu blir hans världar både påkostad tv-serie och Hollywoodfilm.

Publicerad

En robot står på rangliga ben i snön och betraktar sorgset en röd funkisvilla med adventspyntade fönster. En blå glassbil attackeras av två hungriga dinosaurier. En pojke med gul ishockeyhjälm och snowracer på släp stöter på en flock cybernetiskt modifierade vildsvin på en töig stubbåker.

Lill-Tomas hade inte blivit rädd, eftersom han var så bra med djur. Han hade tyckt lite synd om dem för att de skulle behöva gå runt med de där antennerna på huvudet.

Simon Stålenhags böcker har väckt uppmärksamhet för sina slående kontraster, där science fiction-motiv möter svensk eternithusnostalgi. Själv är han mest upptagen av det senare – av gamla vägskyltar och blodpudding med lingonsylt (folkhemsrätten får ett helt uppslag i hans debutbok).

 "Jag blir lite ställd när folk säger att jag skildrar en idyll – kanske beror det på den vintrigt svenska stämningen”, säger Simon Stålenhag.
"Jag blir lite ställd när folk säger att jag skildrar en idyll – kanske beror det på den vintrigt svenska stämningen”, säger Simon Stålenhag. Foto: Ari Luostarinen

– Folk antar att jag är jätteintresserad av robotar och framtid och futurism. De har uppenbarligen inte läst texterna i böckerna. Visst, jag tycker att sådant är spännande, men jag är mycket mer intresserad av den lokala historien på Mälaröarna.

Det är därför vi sitter i en bil, på väg västerut med Stockholms innerstad i ryggen. Vi har lämnat västra Kungsholmen, där Stålenhag hyr en liten etta tillsammans med sin fru Josefin Peters, och far mot Färingsö – eller Svartsjölandet, som är öns mer romantiska namn – där han växte upp.

Annons

Vuxna är bara barn som låtsas.

Landskapet som susar förbi utanför bilfönstret är så grönt och platt att ögonen nästan inte ser det. Jag har frågat Simon Stålenhag om han har någon ateljé som vi kan träffas i, eller kanske – eftersom han sysslar med digital konst – något elektronikspäckat arbetsrum med gigantiska datorskärmar på väggarna. Han har förklarat att hela hans ateljé ryms i hans axelremsväska men att det är här, i utomhusmiljöerna på Mälaröarna, som han hittar sina motiv – i fantasin och verkligheten.

Djupt nere under marken låg Slingan. En enorm cirkelformad partikelaccelerator och forskningsstation för experimentell fysik, som sträckte sig runt norra Mälaröarna – från Hilleshög i öst, nästan hela vägen upp till Härjarö i norr, vidare västerut under Björkfjärden och runt Adelsös västsida för att i söder passera under fornlämningarnas Björkö.

Så inleds ”Ur varselklotet” från 2014, den första av Simon Stålenhags två böcker (”Flodskörden” kom 2016) som redogör för en alternativ historia om Färingsö med omnejd under 80- och 90-talen. Det är en berättelse om enorma, flygande fraktfordon som drivs av magnetkraft, om portaler till andra världar och robotar på rymmen, men också en sorts memoarer om en barndom som många kan känna igen sig i – med dysfunktionellt familjeliv, upptäcktsfärder i naturen och rövarhistorier på skolgården. Det är berättelser för vuxna, med barnets blick.

Annons
Ur ”Varselklotet”. ”De första två böckerna gjorde jag till mitt tioåriga jag”, säger Simon Stålenhag.
Ur ”Varselklotet”. ”De första två böckerna gjorde jag till mitt tioåriga jag”, säger Simon Stålenhag. Foto: Simon Stålenhag

– Att vara ung är att vara outsider by default eftersom majoritetssamhället är vuxet. Det är en position varifrån man kan ifrågasätta, och för mig är det ett sätt att prata om vuxna så att det blir tydligare vad de håller på med. Vuxna är bara barn som låtsas, som har lärt sig olika normer och som långsamt håller på att stelna, säger Simon Stålenhag.

Hur var du som barn?

– Jobbig och lillgammal. Jag målade akvarell och höll på med fåglar, jag läste ”Vår Fågelvärld”, Sveriges ornitologiska förenings medlemstidning. Jag gillade inte att leka i grupp, jag ville fokusera på en kompis. Och så tyckte jag om att vara själv, jag hade nyckel hem i stället för att gå till fritids.

Under bilfärden märks inga spår av det tvära barnet. Simon Stålenhag är vidöppen och pratglad, han berättar om sin bakgrund som telefonspeldesigner (”vi gjorde kloner på Angry birds”), om funderingarna kring att skaffa barn (”vi låter nog bli, det verkar mer jobbigt än roligt”) och – när vi kör förbi brottsplatsen – om hur han misslyckades att lära sig att åka skridskor på Allhallen i Skå.

Annons

Vi stannar till i det lilla samhället Stenhamra på västra Färingsö, där kraftledningsmasterna tornar upp sig i åkerlandskapet som sammanlänkade ståljättar. Från en kulle blickar ett vattentorn ner på ett lummigt bostadsområde med låga atriumhus i mexitegel – samma 60-talsbebyggelse som bildar vardagsfond i Simon Stålenhags bildvärld.

Jag hade inga kompisar där, alla var tråkiga och höll på med sport.

Det ljusgröna vattentornet ser ut som en enorm gurkskiva på smala ben, med en krona av antenner och paraboler som sträcker sig upp mot den blå himlen. Jag kommer på mig med att dagdrömma om att den gröna skivan ska börja snurra och ge sig ut i atmosfären. Stålenhags böcker fungerar som en prestationshöjare för fantasin.

Själv är han mer intresserad av husen, den obesjungna miljonprogramsarkitekturen som är så lätt att avfärda som fantasilös, men som får symbolisera skimrande barndomsminnen i böckerna. Han återkommer gång på gång till nostalgi som sin drivkraft, inte någon allmän kommersialiserad 80-talsnostalgi (merparten av berättelsen utspelar sig dessutom på 90-talet), utan den personliga nostalgin – vemodet och längtan efter något som aldrig kommer tillbaka.

Annons

– Jag har alltid varit nostalgisk, till och med innan mina föräldrar skilde sig när jag var tio. Jag kan komma ihåg känslan, och vemodet i den, från när jag var åtta ungefär, när hösten kom och så pratade man om sommaren som hade varit. Det var så starkt, första gången man blev medveten om tiden och åren som passerade.

En prålig robot på flykt undan rysk förföljelse pryder omslaget till ”Flodskörden”.
En prålig robot på flykt undan rysk förföljelse pryder omslaget till ”Flodskörden”. Foto: Simon Stålenhag

Efter föräldrarnas skilsmässa flyttade Simon och hans syskon till Kungsholmen tillsammans med sin mamma. Pappan blev kvar på Färingsö.

– Då var det så mycket som var plågsamt. Somrarna på Färingsö var så bra och skolterminerna inne i stan var så dåliga och jobbiga. Jag hade inga kompisar där, alla var tråkiga och höll på med sport. och så hade jag mina kompisar ute på öarna fortfarande, och vi hade liksom en egen värld. Det blev så sorgligt när sommaren och loven var slut. Då fick nostalgin verkligen en ny dimension.

Annons

Det är till den dimensionen vi förs när vi läser hans böcker.

Vid sidan om jobbet började han skapa sina målningar, och drog på sig ett internationellt nätfölje.

– Jag hoppas att folk ska se de vardagliga sakerna och komma ihåg att de finns. Tänk vad många gånger vi har sett 60-talsvillor eller busshållplatser utan att tänka på det. Den stora roboten i bakgrunden är bara ett trick för att folk ska titta på bilden. Man kanske hade ryckt på axlarna men i stället tänker man ”coolt”, och sedan upptäcker man ”men det där är ju belysningsarmaturen som jag stod under när jag blev mobbad i högstadiet”.

På pizzerian i Stenhamra visar Simon Stålenhag hur bilderna blir till. Han jobbar alltid digitalt: ”Ibland försöker jag måla lite akvarell, men då saknar jag ”ångra”-funktionen”.
På pizzerian i Stenhamra visar Simon Stålenhag hur bilderna blir till. Han jobbar alltid digitalt: ”Ibland försöker jag måla lite akvarell, men då saknar jag ”ångra”-funktionen”. Foto: Ari Luostarinen

Inne på Stenhamra Pizzeria, med tegelväggstapeter och ”Allsång på Skansen” på vägg-tv:n, tar han fram en ritplatta för att visa hur det går till när bilderna blir till. Som barn målade han alltså akvareller, gärna fåglar och landskap, men numera arbetar han helt digitalt. Han utgår från miljöfotografier som han tar under sina strövtåg på Mälaröarna, suddar ut och lägger till element, mixtrar med färger och ljus och skuggor. Den bilden använder han sedan som en förlaga för en helt ny digital bild som han målar i lager på lager. Som en oljemålning – men med ”ångra”-funktion.

Annons
Som barn var Simon Stålenhag mest intresserad av att rita fåglar och landskap. Jobbet som speldesigner krävde att han fick kläm på robotar och monster.
Som barn var Simon Stålenhag mest intresserad av att rita fåglar och landskap. Jobbet som speldesigner krävde att han fick kläm på robotar och monster. Foto: Ari Luostarinen

– Och man behöver inte vänta på att det ska torka. Det är bara... bättre. Och jag är nog snarare intresserad av bildberättande än av hantverket så jag har inget problem med att det inte finns original på mina bilder.

Han har ingen konstnärlig utbildning. Först tänkte han bli filmkompositör, innan han pluggade speldesign. Vid sidan om jobbet på olika spelföretag började han skapa sina målningar och historier, delade dem på Facebook och drog på sig ett internationellt nätfölje (84 000 följare på Twitter) som lade grunden för en blixtkarriär; förra året omsatte hans företag nära sex miljoner kronor. Hans böcker har finansierats via entusiastiska Kickstarterkampanjer, något som väckte Hollywoods intresse och ledde till erbjudanden om filmatiseringar för både film och tv.

Annons

När vi ses håller Simon och hans hustru på att ladda inför en resa till Kanada för att besöka inspelningen av ”Tales from the loop”, som debutboken heter på engelska. De brittiska skådespelarna Rebecca Hall och Jonathan Pryce gör några av rollerna i tv-serien, som har beställts av nätjätten Amazon.

– Rebecca Hall spelar en chef på forskningsstationen Slingan. Hon är en av de viktigaste karaktärerna och är med lite i alla avsnitt, men alla karaktärer har ett eget avsnitt och sedan vävs de samman till en sorts antologi. De har tagit vissa grundkoncept ut boken och förvandlat till avsnitt, fast där jag skrev ett stycke text så har de skrivit hundra sidor, säger han.

Så kom tre plastikopererade, vältränade ”executives”, och jag tänkte ”de kommer ju inte att ha förstått min bok”

Serien utspelar sig i Ohio men spelas in utanför Winnipeg, i ett landskap som i allt väsentligt liknar det som skildras i böckerna.

– Vi kommer att spendera extremt mycket tid på flygplan och flygplatser för att komma till en plats som ser precis ut som den här. Så det är världens sämsta semester, men det är extremt roligt och spännande att besöka inspelningen, fortsätter han.

Annons

När Amazon köpte serien vaknade resten av den amerikanska filmbranschen. Förra året tillbringade Simon Stålenhag några intensiva veckor i Los Angeles, där han åkte runt till olika produktionsbolag som alla ville pitcha sin filmversion av hans senaste bok, ”Passagen”.

– Vissa var lite störiga men jag fick också mina fördomar på skam. Som på ett jättestort filmbolag, i en enorm skyskrapa i tonat glas, där jag och min agent Julia satt och väntade i ett stort kontorsrum med bara glasvägg ut mot Los Angeles – det var helt sjukt. Och så kom tre plastikopererade, vältränade ”executives”, och jag tänkte ”de kommer ju inte att ha förstått min bok som är så svår och grungeig”. Och så hade de typ hundra procent koll på allt – på karaktärerna, på boken, på allt som händer i den.

Simon Stålenhag vill sätta fokus på det vardagliga. "Mycket science fiction handlar om att skildra häftiga och grandiosa saker med hjältar och platser som inte alls är som oss.”
Simon Stålenhag vill sätta fokus på det vardagliga. "Mycket science fiction handlar om att skildra häftiga och grandiosa saker med hjältar och platser som inte alls är som oss.” Foto: Simon Stålenhag
Annons

Till slut föll valet på regissören Andy Muschietti och hans producentsyster Barbara Muschietti, som ligger bakom den nya filmatiseringen av Stephen Kings ”Det”, med Bill Skarsgård som skräckclownen Pennywise.

– De var jättetrevliga och de hade också verkligen förstått boken och ville fånga det som finns där. Och ”Det” har jättemycket hjärta. Det är det enda man kan gå på, att personerna känns bra och att det som de gjort tidigare känns bra.

Hans bok ”Passagen”, eller ”The electric state” som den heter på engelska, kom 2017 och utspelar sig inte på Mälaröarna. I stället skildrar den en tonårstjej som reser genom ett ödsligt USA tillsammans med en robot. Året är 1997, ett krig har utkämpats och de få människor som finns kvar stirrar apatiskt in i sina VR-hjälmar. Berättelsen tog form under en bilresa i västra USA.

Jag känner mig som en bluff, för jag har ju varken mördat någon eller utrett ett mord.

– Jag har alltid velat göra en bok i en amerikansk miljö. Och varken jag eller min fru har körkort, så vi frågade min mamma om hon vill åka med oss på en roadtrip genom Kalifornien och Nevadaöknen, runt Sierra Nevada, och tillbaka till San Francisco. Det blev massor av bilder från den dimmiga, disiga kusten – och ökenbilder. Och så ville jag ha en Kurt Cobain-liknande huvudkaraktär, och mycket ”X-files”-stämning.

Annons

Hur blev slutresultatet, tycker du?

– Jag tycker att den är ganska romantisk. Det trodde jag nog inte först, jag trodde att den skulle vara mer dystopisk och punkig. Men när jag väl började skriva så blev det så – jag är nog lite smetig egentligen.

På Färingsö stannar vi till vid en av hans favoritplatser. För hundra år sedan var ön mest känd för Stenhamra stenhuggeri, som levererade gatsten till hela Stockholm. Det enda spåret av verksamheten i dag är ett spektakulärt stenbrott, där björksly sticker fram ut klippskrevorna. Området är ordentligt varningsskyltat och vi får akta oss för att trampa snett på rostig järnskrot, gömd under lager på lager av tjock mossa.

De två dagbrotten har förvandlats till magiska sjöar med blankt grönt vatten. Det är lätt att föreställa sig hur vattenytan bryts av ett sjöodjurs tentakler, men än har Simon Stålenhag inte använt platsen i någon av sina bilder. Han har sparat den till sitt första egna filmprojekt: en musikvideo till den kritikerrosade svenske artisten Duvchi, alias Jens Duvsjö, och hans mjukt atmosfäriska popmusik.

Annons
Kommande boken ”Labyrinten" utspelar sig i en lite vag framtid. ”Rent visuell är det svårt att säga om det är nutid eller dåtid - det är en blandning av futuristiska saker och en massa gamla retrogrejer.” 
Kommande boken ”Labyrinten" utspelar sig i en lite vag framtid. ”Rent visuell är det svårt att säga om det är nutid eller dåtid - det är en blandning av futuristiska saker och en massa gamla retrogrejer.”  Foto: Simon Stålenhag

 

I ”Labyrinten" skildras en global katastrof. ”Ursprungstanken var terraforming, hur en planet kan förändrats så att vi kan bo där. Vad skulle hända om vår planet gjordes om för att passa en annan livsform, och vi inte ens skulle duga till mat?”
I ”Labyrinten" skildras en global katastrof. ”Ursprungstanken var terraforming, hur en planet kan förändrats så att vi kan bo där. Vad skulle hända om vår planet gjordes om för att passa en annan livsform, och vi inte ens skulle duga till mat?” Foto: Simon Stålenhag

– Jag vill göra något litet där jag verkligen får bestämma allt. Vi spelar in i oktober, jag har redan gjort en animerad storyboard, säger han och förklarar att ”digitala element” – kanske ett sjöodjur? – ska läggas in efter inspelningen.

Samtidigt jobbar han med sin fjärde bok, som har fått titeln ”Labyrinten”. Han beskriver den som ”nästan ett mordmysterium”.

– Och jag känner mig som en bluff, för jag har ju varken mördat någon eller utrett ett mord. Det är så långt ifrån mig själv.

Annons

Det har väl aldrig stoppat någon annan författare?

– Nä, det har väl inte det.

Boken utspelar sig efter en katastrof, resultatet av en utomjordisk invasion. Planetens biologi har förändrats så att människor måste leva i underjordiska bunkrar. Handlingen berättas av en person som blir förhörd för ett brott, men som samtidigt vecklar ut denna postapokalyptiska värld för läsaren.

– Det är egentligen världen som jag håller på med när jag målar bilderna. Men det greppet kräver mer av texten, och det jobbar jag med nu.

Känner du att betydelsen av texten i dina böcker underskattas?

– Den mest förminskade beskrivningen av min litterära insats var en artikel där någon skrev att de skulle göra en tv-serie baserad på en bild av Simon Stålenhag. Böckernas värld finns ju lika mycket i texterna som i bilderna. Men hade jag bara publicerat texterna hade ingen brytt sig, det är bilderna som folk är intresserade av.

Vad eftersträvar du när det gäller texten?

– Jag vill att den ska ha samma enkelhet som diktsamlingar kan ha, som små dofter i stället för en lång deckare. Jag vill inte vara målerisk, jag vill inte beskriva saker som redan finns i bilden – för att det är onödigt, helt enkelt.

Annons

Jag fick ångest av att tänka på hur det är att vara en av dem som måste göra allting rätt.

Ett exempel på hans skarpa litterära förmåga finns i ”Flodskörden”, intill en bild av en högrest robot med genomträngande blå blick, fjädrar runt hjässan och en ”Jurassic Park”-filt svept runt kroppen som en mantel. Så här inleder Stålenhag det korta stycket om ”vagabonderna” som oroar lokalbefolkningen på Mälaröarna:

En våg av robotar på flykt undan den ryska AI-pogromen rörde sig genom Sverige.

– Det är från ”Blade runner”, det knepet, när Rutger Hauer berättar om vad han har sett i rymden. Jag har alltid älskat när man öppnar upp berättelsens värld genom att antyda något större, andra händelser. Och man inser att vi bara följer en liten del i en stor värld, säger Simon Stålenhag.

Sommaren har börjat gå mot sitt slut när vi ses igen, den här gången i lägenheten vid Fridhemsplan i Stockholm som också den är byggd på 60-talet, med patinerade träluckor och och perstorpsplatta i köket. Simon Stålenhag är lite omtumlad efter inspelningsbesöket i Kanada. Han visar upp kepsen med den amerikanska, modifierade loggan från bokens forskningstation (”det blev konstigt med en krona i loggan, i ett land som inte har någon kung”) och ett dagschema från inspelningen med sida upp och sida ner med filmarbetare. ”Simon Stålenhag, author, plus guests will be visiting the set today” kan man läsa i en ruta.

Annons

– Vi fick regissörsstolar med våra namn, både jag och Josefin och min agent. Det är så extremt många inblandade i produktionen, jag fick ångest av att tänka på hur det är att vara en av dem som måste göra allting rätt. Jag behövde ju bara sitta där som en sultan.

Böckerna ”Ur varselklotet” och ”Flodskörden" har också blivit rollspel, där spelaren förflyttas till Färingsö och Stålenhags alternativa barndomsland.
Böckerna ”Ur varselklotet” och ”Flodskörden" har också blivit rollspel, där spelaren förflyttas till Färingsö och Stålenhags alternativa barndomsland. Foto: Simon Stålenhag

Han plockar fram en tackbrev med spretiga bokstäver, från en av barnskådespelarna. På baksidan har hon ritat sin egen tolkning av den radiostyrda roboten som pryder omslaget till ”Ur varselklotet”.

– Och så var det jättemånga som kom fram och ville få saker signerade, som var fans liksom. Någon, jag tror det var en elektriker, hade sökt jobbet på filminspelningen för att han var ett fan av boken.

Vad var höjdpunkten för dig?

– Att de liksom hade tagit det som jag har skrivit om – inte bara bilderna – och gjort det verkligt. Det var så sjukt att se det, säger han med ett klentroget leende. Och att jag fick se saker som jag hade målat, fordon och sånt, som såg exakt ut som jag hade målat dem – men de hade byggt dem.

Tillbaka på Färingsö säger vi hejdå vid den nyinköpta villan i Färentuna, ett vitputsat stenhus bakom en tjock skiffermur. Där inne pågår renoveringar – kort efter köpet upptäcktes en vattenskada. Men nostalgikern Simon Stålenhag är inte bekymrad.

– Vi hittade ett 60-talshus som byggts på under åren, som har den där skavankkänslan. Huset som jag växte upp i var så trasigt när pappa köpte det, det var alltid en massa skit som behövde fixas. För mig känns det äkta – som ett hem ska vara.

I höst ska Simon Stålenhag regidebutera, med en musikvideo till popartisten Duvchi. Den ska spelas in mot de skrovliga klippväggarna i Stenhamra stenbrott.
I höst ska Simon Stålenhag regidebutera, med en musikvideo till popartisten Duvchi. Den ska spelas in mot de skrovliga klippväggarna i Stenhamra stenbrott. Foto: Ari Luostarinen

"Jag blir lite ställd när folk säger att jag skildrar en idyll – kanske beror det på den vintrigt svenska stämningen”, säger Simon Stålenhag.

Foto: Ari LuostarinenBild 1 av 10

Ur ”Varselklotet”. ”De första två böckerna gjorde jag till mitt tioåriga jag”, säger Simon Stålenhag.

Foto: Simon StålenhagBild 2 av 10

En prålig robot på flykt undan rysk förföljelse pryder omslaget till ”Flodskörden”.

Foto: Simon StålenhagBild 3 av 10

På pizzerian i Stenhamra visar Simon Stålenhag hur bilderna blir till. Han jobbar alltid digitalt: ”Ibland försöker jag måla lite akvarell, men då saknar jag ”ångra”-funktionen”.

Foto: Ari LuostarinenBild 4 av 10

Som barn var Simon Stålenhag mest intresserad av att rita fåglar och landskap. Jobbet som speldesigner krävde att han fick kläm på robotar och monster.

Foto: Ari Luostarinen Bild 5 av 10

Simon Stålenhag vill sätta fokus på det vardagliga. "Mycket science fiction handlar om att skildra häftiga och grandiosa saker med hjältar och platser som inte alls är som oss.”

Foto: Simon StålenhagBild 6 av 10

Kommande boken ”Labyrinten" utspelar sig i en lite vag framtid. ”Rent visuell är det svårt att säga om det är nutid eller dåtid - det är en blandning av futuristiska saker och en massa gamla retrogrejer.” 

Foto: Simon StålenhagBild 7 av 10

I ”Labyrinten" skildras en global katastrof. ”Ursprungstanken var terraforming, hur en planet kan förändrats så att vi kan bo där. Vad skulle hända om vår planet gjordes om för att passa en annan livsform, och vi inte ens skulle duga till mat?”

Foto: Simon StålenhagBild 8 av 10

Böckerna ”Ur varselklotet” och ”Flodskörden" har också blivit rollspel, där spelaren förflyttas till Färingsö och Stålenhags alternativa barndomsland.

Foto: Simon StålenhagBild 9 av 10

I höst ska Simon Stålenhag regidebutera, med en musikvideo till popartisten Duvchi. Den ska spelas in mot de skrovliga klippväggarna i Stenhamra stenbrott.

Foto: Ari LuostarinenBild 10 av 10