Annons

Ivar Arpi:Svenska själar i fångenskap

Fågel på stängsel.
Fågel på stängsel. Foto: Vadim Ghirda / TT

Det som är sant är förvisso sant, men får inte sägas. De som ändå framhärdar med sanningen bör sättas i terapi. Så ser det vänsterliberala etablissemanget på majoritetens åsikter.

Under strecket
Publicerad

Czesław Miłosz på återbesök i Polen 1980, i samband med att han fick Nobelpriset i litteratur.

Foto: TTBild 1 av 1

Året är 2000. Polen, detta arma land som så ofta råkat illa ut, erövras återigen av mongolerna. Eftersom invasioner i regel inte är särskilt behagliga, ger invasionsstyrkans ledare Murti Bing de kuvade ett piller som direkt lindrar all rädsla och ångest. Med Murti Bing-pillrens effekt i sina blodomlopp välkomnar polackerna sina nya härskare med glädje.

Denna dystopi skrevs av Stanisław Ignacy Witkiewicz redan 1927. Den blev mer känd när Czesław Miłosz återgav den i “Själar i fångenskap” (1953), som en metafor för Polens påtvingade underkastelse under kommunismen. I samma bok beskriver Miłosz hur diplomaten Arthur de Gobineau reste runt i 1800-talets Persien. Där observerade han att de flesta bara gav läpparnas bekännelse till islam. Genom att internalisera det Gobineau kallade “Ketman” kunde perserna leva med motsägelsen att säga en sak, men tycka något helt annat. Rädslan för repression höll dock befolkningen i schack. Sinnestillståndet Ketman skänkte på så sätt den lilla tröst som fanns och erbjöd ett litet själsrum där en dröm om vad som kunde vara, hölls vid liv.

Annons
Annons

“Who are you going to believe, me, or your lying eyes?”

För två veckor sedan skrev jag om hur Sveriges demografi förändrats i snabb takt. Det är förvisso något som sker i hela västvärlden, men i synnerhet här eftersom vårt land har tagit emot fler migranter per capita än något annat västland. Detta är en huvudförklaring till att majoritetsbefolkningar reagerar med att rangordna migrationsfrågan högre och på så sätt aktivera det invandringsmotstånd som alltid, i alla tider och opinionsmätningar, varit i majoritet. En tolkning av detta är att man inte vill bli minoritet i sitt eget land, inte nu och inte när ens barn blivit vuxna. Demografi, inte bara ekonomi, driver människor till vad man kallar högerpopulistiska partier.

En hel del av kommentarerna har förvisso gett mig rätt i sak. Visst äger förändringen rum, säger de. Och det är säkert sant att det är därför fler blivit mer skeptiska till både mångfald och fortsatt invandring. De som inte gillar utvecklingen finns absolut. Men det är precis detta – att inte gilla den snabba och omfattande förändringen – som är rasism, menar skribenter i DN, Aftonbladet, Sydsvenskan och lite varstans. Sådana rasister behöver man inte lyssna på. Deras uppfattningar är illegitima.

Hur många bär dessa illegitima uppfattningar? En stor majoritet, 64 procent, anser att man bör fira svenska högtider och ta del av svenska traditioner för att betraktas som svensk (Pew, 2017). 93 procent anser att man måste kunna tala språket. Dock anser endast 20 procent att man behöver vara född i Sverige för att anses som svensk, vilket är hoppingivande.

Annons
Annons

Czesław Miłosz på återbesök i Polen 1980, i samband med att han fick Nobelpriset i litteratur.

Foto: TTBild 1 av 1
 Czesław Miłosz på återbesök i Polen 1980, i samband med att han fick Nobelpriset i litteratur.
Czesław Miłosz på återbesök i Polen 1980, i samband med att han fick Nobelpriset i litteratur. Foto: TT

En del andra som har skrivit om mina texter har helt förnekat att den omfattande migrationen är något nytt. Sverige har alltid präglats av mångfald. Inget nytt under solen. Problem? Nej, det enda problemet ligger hos skribenten ifråga, i detta fall jag och några till, som ens noterar en förändring. En förändring som alltså inte ens äger rum. Det är som att vara med i en sketch av Groucho Marx: “Who are you going to believe, me, or your lying eyes?”

Det är slående att ingen av kritikerna diskuterar proportioner. De ignorerar att skala är helt avgörande när man diskuterar invandring och integration. Det säger sig självt att det gör enorm skillnad om det kommer 100 eller mer än 10 000 asylsökande i veckan, som det gjorde under migrationskrisen. De kommuner som fick hantera mottagandet kan verifiera påståendet att mängd har betydelse.

Det är alltså inte fel i sak, men man bör inte säga det högt.

Många som kom till Sverige under stora delar av 1900-talet har blivit en del av landet. Det beror på olika faktorer: det var färre som kom, de kom från kulturer som är mer närliggande den svenska och att de själva ville integreras. Det säger sig självt att det är svårare för många som kommer i dag. De är fler till antalet, kommer ofta från mer, jämfört med den svenska, annorlunda kulturer och hamnar ofta i områden där de inte möter särskilt mycket svenskt i vardagen. Hur ska de integreras om de nästan aldrig träffar svenskar? Och vad menar man ens med integration när verkligheten ser ut på det viset?

Annons
Annons

Aftonbladets ledarsida driver en podd de passande nog har döpt till Åsiktskorridoren. Där slår ledarskribenten Jonna Sima fast att jag förvisso har rätt (och självaste Göran Persson har gjort samma analys i sak), men att mina artiklar ändå är problematiska för att de “flyttar fram gränsen för vad man får säga” (18/6). Det är alltså inte fel i sak, men man bör inte säga det högt. Åsiktskorridoren hette podden.

I detta är Sima lik flera andra av kritikerna. De har inga egna förklaringar till varför flyktingmotståndet ökar, inga egna förslag på lösningar, det enda de har är anklagelser om rasism mot dem som understår sig att tala om problemen.

I samma avsnitt jämför den politiska chefredaktören Anders Lindberg dem i befolkningen som inte gillar hur deras hembygd förändras med ”sura gubbar” som inte vill ha kvinnor i bolagsstyrelserna. Han säger att de får ”skaffa en terapeut!”.

Varför finns det så många rasister, stackare och terapibehövande i dag?

Sagt i förbifarten. Men det är en återkommande tankefigur i svensk debatt: bristande ideologisk renlärighet som ett slags sinnesdefekt att inte störa andra med. Den terapi Anders Lindberg syftar på handlar knappast om omtanke med de som inte delar hans politiska vision. Nej, den terapi han ordinerar är sådan man tvingar på de som är så irrationella att de inte vet sitt eget bästa. Stackare. Inte direkt medborgare man tar på allvar.

De som resonerar så här definierar anständigheten så snävt att en majoritet av befolkningen hamnar utanför. Med vetskap om hur det politiska landskapet har förändrats genom flera av de senaste valen i västvärlden kunde man tänka sig att det skulle leda till en smula ödmjuk självrannsakan. Varför finns det så många rasister, stackare och terapibehövande i dag? Varför blir de bara fler och fler? Hur gör man när en majoritet av befolkningen måste tvångsmatas med Murti Bing-piller? Vad gör man när det som inte får sägas, ändå är vad många går och tänker? Vad händer när vårt Ketman släpper helt?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons