Annons

Fasade för tyska bomber mot Stockholm: ”Kuslig tid”

Eva Hellung på balkongen på Kungsholmen i Stockholm under en av krigsvintrarna.
Eva Hellung på balkongen på Kungsholmen i Stockholm under en av krigsvintrarna. Foto: Privat

Svenska tårar vid norska gränsen, flykten från Finland och oron för bomber i Stockholm. Nu har det gått 80 år sedan andra världskriget startade – tre SvD-läsare berättar om sina personliga minnen från krigsutbrottet 1939.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

SvD den 2 september 1939. Tyskland invaderar Polen den 1 september. När krigsförklaringar kommer från Storbritannien och Frankrike är andra världskriget ett faktum. Den 27 september intas Warszawa och några dagar senare ger Polen upp.

Bild 1 av 3

Eva Hellung Strohl framför Kungsklippan 22, där hon bodde under andra världskriget.

Foto: Johan Lindberg Bild 2 av 3

De vita husen på Kungsklippan när de är nybyggda på 1930-talet.

Foto: Stadsmuseet Bild 3 av 3

1 / 3

SvD den 2 september 1939. Tyskland invaderar Polen den 1 september. När krigsförklaringar kommer från Storbritannien och Frankrike är andra världskriget ett faktum. Den 27 september intas Warszawa och några dagar senare ger Polen upp.
SvD den 2 september 1939. Tyskland invaderar Polen den 1 september. När krigsförklaringar kommer från Storbritannien och Frankrike är andra världskriget ett faktum. Den 27 september intas Warszawa och några dagar senare ger Polen upp.

Oro för bomber i Stockholm: ”Kusligt att bo så högt”

Sjuåriga Eva Hellung känner oro i luften. Hennes familj har sedan några år tillbaka en lägenhet på översta våningen i de nybyggda funkishusen på Kungsklippan i Stockholm.

– Det kändes lite kusligt att bo så högt upp. Om tyskarna skulle flyga in och bomba staden så skulle vi vara extra utsatta, säger hon.

För att försvåra för de eventuella bombplanen sätts mörkläggningsskivor upp varje kväll innan man får tända några lampor.

Från balkongen ser de spårljusen vandra över himlen.

– Vi hade det särskilt besvärligt eftersom vi hade jättestora perspektivfönster. Jag minns att det var krångligt för mamma och pappa att hantera de stora tunga skivorna av masonit, och att få dem att sitta fast med hjälp av hakar och klämmor.

Eva Hellung Strohl framför Kungsklippan 22, där hon bodde under andra världskriget.
Eva Hellung Strohl framför Kungsklippan 22, där hon bodde under andra världskriget. Foto: Johan Lindberg

Flyglarmen tjuter vissa nätter och mullret från svenska spaningsflygplan hörs. Från balkongen ser de spårljusen vandra över himlen. Ibland har de övningar då de får lära sig att ta skydd i källaren.

Efter en tid blir det ransonering på många varor.

– När jag gick hem från skolan passerade jag alltid en saluhall. Jag hade alltid med mig lite pengar, och om det var en kö utanför så visste man att något begärligt såldes. Ibland kom jag hem i triumf med några strömmingar, en höna eller – vid något enstaka tillfälle – räkor.

De vita husen på Kungsklippan när de är nybyggda på 1930-talet.
De vita husen på Kungsklippan när de är nybyggda på 1930-talet. Foto: Stadsmuseet

Det är även ransonering på varmvatten. Därför är det stor lyx att få ta ett varmt bad i badkaret när tillfället ges. Kyla får Eva nog av under en av krigsvintrarna då det är minus 28 grader i Stockholm. Eva har bildbevis på att hon åkte skidor på balkongen. Hon tror att hon förfrös näsan då, vilket har gjort att hon i alla år har fått en lite rödare färg på näsan när det är kallt ute.

När Norge och Danmark ockuperas av tyskarna 1940 höjs pulsen ytterligare och Eva evakueras till mormors släktingar, Erik och Nanny, som bor nära Strängnäs.

– Det var riktigt trevligt. Erik var snäll och jag fick vara med honom i ladugården. Jag kände aldrig någon oro när jag var där. Efter en tid fick jag återvända till Stockholm och fortsätta mitt första skolår, berättar den i dag 87-åriga Eva Hellung Strohl.

Annons
Annons

Innan avfärden från Finland i september 1939 togs ett ödesmättat gruppfoto av familjen Sederholm vid brasan i det nybyggda hemmet i Karhula. ”Schäfern Troy blev inkallad för insats i kriget och var den enda i familjen som dog i strid”, säger Jan Sederholm.

Foto: Privat Bild 1 av 1

2 / 3

Innan avfärden från Finland i september 1939 togs ett ödesmättat gruppfoto av familjen Sederholm vid brasan i det nybyggda hemmet i Karhula. ”Schäfern Troy blev inkallad för insats i kriget och var den enda i familjen som dog i strid”, säger Jan Sederholm.
Innan avfärden från Finland i september 1939 togs ett ödesmättat gruppfoto av familjen Sederholm vid brasan i det nybyggda hemmet i Karhula. ”Schäfern Troy blev inkallad för insats i kriget och var den enda i familjen som dog i strid”, säger Jan Sederholm. Foto: Privat

Flyr till Sverige med syskonen – undan Sovjets anfall

10-årige Jan Sederholm provar ut en gasmask i sällskap med sin familj. Nu när kriget är igång är rädslan för ett sovjetiskt anfall stor i Kymi i östra Finland.

– Det dova mullret av en annalkande världskatastrof hade inte undgått mina nyfikna barnaöron. Hitlers skränande röst dånade i radion och de vuxna hördes viska om de oroväckande följderna av att Stalin hade bytt ut den diplomatiske Litvinov mot den aggressive Molotov, säger Jan Sederholm.

Väl hemma i det nybyggda huset samlas familjen framför brasan för att ta det ödesmättade gruppfotot som ni kan se här ovan. Bara några dagar senare ska de skiljas åt. Pappan blir inkallad som militärläkare på Karelska näset och schäfern Troy blir också kvar i Finland. Han används för att jaga partisaner och stupar för fiendekulor.

Övriga familjen flyr till Sverige bara några dagar efter krigsutbrottet.

– I Kotka hamn hade vi sett den finska flottans nya pansarskepp och av brädlappar spikade jag ihop leksakskopior. När vi evakuerades var det bara dessa leksaker jag ville ha med på resan, minns Jan Sederholm.

– För mig var resan ett spännande äventyr. Ombord på ångfartyget S/S Oihonna minns jag att jag, i upphetsningen över att få smaka svenskt godis, stoppade karamellpapperet i munnen och slängde chokladen över bord. Vid ankomsten till Stockholm konstaterade jag häpet att poliserna var beväpnade med sabel, och åsynen av officerare på lördagspermission fick mig att lillgammalt undra hur Sverige skulle klara sig i ett modernt krig.

Många barn skickades ensamma, med en adresslapp i ett snöre om halsen.

När de sovjetiska trupperna går över gränsen i slutet av november är Jan i Småland tillsammans med mor och syskon. För Jans morbror Fred blev det stor dramatik direkt. Han förekom fienden genom att egenhändigt bränna ner sin gård Maanselkä som låg nära gränsen.

– Jag hade tur som fick sällskap av mamma och syskon. Många barn skickades ensamma, med en adresslapp i ett snöre om halsen, till en främmande miljö i ett land vars språk de inte förstod. Språket var ett mindre problem för finlandssvenska barn, även om de som kom till Skåne kunde chockas av dialekten som de uppfattade som ryska.

Jan Sederholm återvände till Finland redan under kriget, men familjen tvingades att åter fly till Sverige under fortsättningskriget 1944. 90-åringen är numera bosatt på Södermalm.

Annons
Annons

Ann-Marie Rydås med sin gula Monark – hon lärde sig cykla med hjälp av sin lilla dotter Kerstin.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Ann-Marie Rydås och dottern Kerstin.

Foto: Privat Bild 2 av 3

Pigga 88-åringen Kerstin Digmar hemma i huset i Täby. Varje förmiddag som vädret tillåter är hon ute och spelar golf.

Foto: Johan Lindberg Bild 3 av 3

3 / 3

Ann-Marie Rydås med sin gula Monark – hon lärde sig cykla med hjälp av sin lilla dotter Kerstin.
Ann-Marie Rydås med sin gula Monark – hon lärde sig cykla med hjälp av sin lilla dotter Kerstin. Foto: Privat

Svenska soldaterna grät på nätterna vid norska gränsen

Åttaåriga Kerstin Rydås bor i Halmstad och minns det som att alla trodde att Sverige skulle dras in i kriget. Inte minst efter att Norge och Danmark ockuperats av tyskarna.

– Mina föräldrar trodde att Hitler skulle ta Sverige också. Jag minns att jag tänkte att ”låt Hitler få den där järnmalmen, bara vi får vara utanför kriget”, säger Kerstin.

Hennes farbror är inkallad vid norska gränsen. Där är oron enorm.

– Min farbror var ungkarl, vilket nog var tur. De av hans militärkompisar som var gifta och hade barn grät på nätterna. De trodde att Hitlers mannar när som helst skulle anfalla, det kunde ske vilken natt som helst. Och hur skulle det då gå för deras små barn där hemma?

Att privatbilismen var förbjuden gjorde att vi inte kunde ta bilen ut till sommarstugan.

Kerstin upplever tidigt under kriget följderna av det förändrade bilåkandet i Sverige. Privatbilism är helt förbjudet, men eftersom hennes far Thure Rydås arbetar inom textilbranschen får han använda bil för att åka ut till kunderna. Det måste sparas på olja och därför används gengas till bilen – vilket medför svårigheter:

– Jag hade svårt att hålla mig för skratt när pappa en dag hade svedda ögonbryn. Det fick han när han eldade sitt gengasaggregat. Stora lågor slog upp, säger Kerstin.

– Att privatbilismen var förbjuden gjorde att vi inte kunde ta bilen ut till sommarstugan. I så fall blev man bötfälld, men det var inte det värsta. Man förlorade sitt medborgerliga anseende. I svåra tider för landet skulle man vara lojal och inte självisk, som till exempel att sitta och vräka sig i sin bil bara för att komma ut till landet och bada.

Ann-Marie Rydås och dottern Kerstin.
Ann-Marie Rydås och dottern Kerstin. Foto: Privat

Men familjen hittar ett sätt att ta sig till lantstället. Lösningen är att Kerstin ska lära sin mor Ann-Marie att cykla:

– Min mamma kunde inte cykla, vilket inte var helt ovanligt för den generation som var födda omkring sekelskiftet 1900. Vi köpte en gul monark och det blev en tuff uppgift att lära henne cykla! Jag kan inte påstå att hon någonsin lärde sig, men om jag höll i pakethållaren så kunde hon klara att ge sig av på en vinglig stråt.

Den gemensamhet som vi kände under världskriget har jag inte känt sedan dess.

En gång tog de olika vägar och då blev den avigt cyklande mamman stoppad av en polis.

– När jag kom fram till mamma sa polisen strängt till mig: ”Du får se till att din mamma lär sig trafikreglerna!” Jag var troligen inte det första barn han stött på som lärt sin mor att cykla.

Pigga 88-åringen Kerstin Digmar hemma i huset i Täby. Varje förmiddag som vädret tillåter är hon ute och spelar golf.
Pigga 88-åringen Kerstin Digmar hemma i huset i Täby. Varje förmiddag som vädret tillåter är hon ute och spelar golf. Foto: Johan Lindberg

Något som slår Kerstin är annars hur livet för den som är ung är sig ganska likt i krigstid.

– Vi hade ju inga strider i Sverige och då ligger störst fokus på alla små vardagliga händelser: man går i skolan, man har sina förälskelser och matteprov. Sedan skapar krigstid en sammanhållning som är speciell – den gemensamhet som vi kände under världskriget har jag inte känt sedan dess.

– Min känsla är också att vi inte visste hur fasansfullt ett krig egentligen var. Det fanns ju inte tv eller internet på den tiden, så de flesta hade inte rörliga bilder på ett krig. Nu har man sett så mycket hemskt, säger 88-åriga Täbybon Kerstin, som numera heter Digmar i efternamn.

Efter reklamen visas:
SvD-läsare om krigsutbrottet "Det blev alldeles kallt"
Annons
Annons
Annons
Annons