Foto: Lphoto/IBL

Svenska språket är good enough

Vad är det som gör att ”osvensk” är något positivt i Sverige? Författaren Birgit Häggkvist pekar på att också det svenska språket värderas lågt – och att det påverkar hur vi ser på engelskan. SvD publicerar på nationaldagen ett utdrag ur hennes kommande bok ”Välkomna och please come in”, en stridsskrift till försvar för svenskan som ett språk som sannerligen är ”good enough”.

Publicerad

”Det svenska språket är på väg att ätas upp av engelskan!”

Vad kan få människor att tro sej se ett sådant hot mot vårt modersmål i dag? Visserligen händer det att röster höjs för att vi som nation borde byta svenskan mot engelska, och visserligen finns det utländska forskare som hävdar att svenskan är ett av de språk som inom ett par generationer kommer att ha sjunkit ner till enbart ett hemmaspråk medan det officiella är engelska. Men idén om ett nationellt språkbyte är inget som hittills vunnit gehör, och ett tillstånd som eventuellt inträder om två eller tre generationer är knappast det som frammanar bilden av svenskan mellan engelskans käftar, redan därför att den litteratur där en sådan utveckling skisseras knappast är känd för en bredare allmänhet.

Vad är det då som frammanar den? Att vi importerar ord från engelskan är inget nytt. Det har vi gjort ända sedan 1200-talet i oavbrutet stigande antal fram till ca 1970, och därefter har inlåningstakten tvärtom sjunkit, konstaterar Mall Stålhammar, professor emerita i engelska vid Göteborgs universitet, i sin bok ”Engelskan i svenskan, Åttahundra år av lånade ord och språkliga influenser” (Norstedts 2010). Inte heller går det att peka på att andelen engelska i svensk normaltext plötsligt blivit överväldigande, i sakprosa typ tidningstext anses den stanna vid mindre än en procent. Att svenskan håller på att förvandlas till en sorts engelska är ändå något som hävdas med jämna mellanrum av människor långt utanför språkvetarkretsar.

I Tyskland, denna gamla bastion för modersmålets bevarande, talar man i dag om der Team, die City, die Part och använder verb som downgesized och outgesourced.

Annons

Samtidigt är vi inte ensamma om att uppfatta engelskan som ett hot mot det egna språket. I Tyskland, denna gamla bastion för modersmålets bevarande, talar man i dag om der Team, die City, die Party, använder verb som downgesized och outgesourced och meddelar att Ich hab mein Ticket cancelliert. Men den ”Verein zur Wahrung der Deutschen Sprache” som arbetar för att hejda invasionen tycks inte ha större framgång än president Vladimir Putins motsvarande kommitté för ryskans del eller den polska lag som syftar till att ord som supermarket, sex shop och music club ska utmönstras ur det polska språket.

Vad vi svenskar däremot veterligen är ensamma om är benägenheten att nedvärdera oss själva i förhållande till andra folk, se oss som inkrökta, fantasilösa och löjliga där vi simmar runt i den svenska ankdammen, belägen i jantelandet Sverige, mellanmjölkens och konformismens hemland, det färglösa och trista landet Lagom. ”Vi tycks övertygade om att folk är mycket smartare och mer begåvade i andra delar av världen och att det svenska bara är töntigt och dåligt”, skriver DN-journalisten och filmkommentatorn Hans Kronbrink (DN 10/5 2012). Redan vår geografiska position anger vi ofta som en utpost automatiskt innebärande isolering och efterblivenhet.

Annons

För en del år sen läste jag i Dagens Nyheter en intervju med Anna Maria Corazza Bildt. Ett stycke in i samtalet drar fru Bildt sin stol ett steg bort från intervjuaren med orden: ”Jag måste ha utrymme, jag är italienska” – varmed hon menar ”utrymme för mina italienskt vidlyftiga gester”. Hon varken ber om ursäkt för sin från svenska vanor avvikande gestik eller försöker dämpa den, hon skaffar sej bara som en naturlig sak det svängrum den behöver. Jag har svårt att föreställa mej en svensk som i en jämförbar situation inte antingen försöker undertrycka sitt svenska beteende eller, om det inte är möjligt, generat ber om ursäkt för det. En svensk som förklarar ”Så här gör jag, jag är svensk” på samma självklara sätt.

Det är bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ”så härligt osvensk”.

I Sverige odlar vi istället ”den omvända nationalismen … ett nationaldrag unikt för Sverige”, för att citera Herman Lindqvist (Aftonbladet 2009). ”Det är bara i Sverige man kan höra det för svenskar ytterst positivt laddade uttrycket att någon är ’så härligt osvensk’. Motsvarande mening kan aldrig uttalas i till exempel USA, Frankrike eller Japan.” Fredrik Lindström (Språktidningen oktober 2009) konstaterar: ”I danskan finns ordet odansk. Det är verkligen inte positivt – det betyder snarast ’dum i huvudet’ och kan användas om allt från klavertramp till landsförräderi.” Att Bosnienfödde regissören, författaren och politikern Jasenko Selimović ”efter 19 år i Sverige fortfarande kan vara ’härligt osvensk’” när han ”viftar lite med händerna” upplever han närmast som en stigmatisering, en utstötning ur den svenska gemenskap som bland annat baserar sej på ”en livslång kärlek till sill och potatis”. De nitton åren till trots uppfattar han inte det i och för sej befängda att han här får en komplimang.

Annons
Under mellandagsrean gör en klädbutik reklam med en skylt där man blandar engelska och svenska.
Under mellandagsrean gör en klädbutik reklam med en skylt där man blandar engelska och svenska. Foto: Pär Olsson

Ett vinnande språk

Mall Stålhammar avslutar sin bok: ”Ett språks status är förknippad med dess användares. Men ansvaret för hur vi ser på svenskan ligger inte bara hos ordbrukare som författare och journalister, eller makthavare och opinionsbildare av olika slag, från politiker och företagsledare till forskare och artister. Hur svenskan kommer att utvecklas beror ytterst på hur vi alla använder språket.”

Men att ett språks status är förknippad med dess användares måste också betyda att det ytterst är ”vi allas” status som bestämmer svenskans status: hur vi ser på oss själva blir avgörande för hur vi ser på och använder vårt modersmål. Det har inte bara lett till att svenskans status i många svenskars ögon i dag är tämligen låg. Det bestämmer också hur vi ser på engelskan. Här är det en förändring i motsatt riktning det handlar om: lika mycket som vårt modersmåls status har gått ner har engelskans gått upp.

Annons

1965 hette Sveriges bidrag till Melodifestivalen ”Annorstädes vals” och sjöngs av Ingvar Wixell. Men i finalen i Luxemburg var det omdöpt till ”Absent friend” och Wixell fick kritik för att han sjöng på engelska.

När skedde det? Om det är, som Patrik Hadenius (Språktidningen juni 2012) hävdar, att ”engelska har betraktats som det häftigare språket nästan sedan andra världskrigets slut” så måste det åtminstone i Sverige ganska länge ha varit enbart i begränsade kretsar. Den svenska filmstjärna i vardande som 1951 kom tillbaks efter några veckor i det stora landet i väster och plötsligt inte kunde hitta annat än engelska ord för det hon ville ha sagt hade kanske den känslan, men henne skrattade man åt då. 1965 hette Sveriges bidrag till Melodifestivalen ”Annorstädes vals” och sjöngs av Ingvar Wixell. Men i finalen i Luxemburg var det omdöpt till ”Absent friend” och Wixell fick kritik för att han sjöng på engelska, erinrar sej DN-journalisten Eva-Karin Gyllenberg. ”Folket rasade. Skulle inte svenska språket duga?” (DN 2/2 2013)

Annons

Men inget av det där minns Hadenius, som är född 1964, och inte heller tycks han minnas 1970-talet när svenska språket tillsammans med bingar och byalag, vadmalsbyxor och näbbskor var högsta mode och svenska musikgrupper sjöng på svenska och hade namn som Blå Tåget, Grus i dojjan och Fläsket brinner. ”Handgjort” var den tidstypiska titeln på en grammofonskiva några studentkamrater till mej spelade in. 1972–73 var jag medlem i Stockholms studenters filmklubb, där man en gång visade en film från Bangladesh. Språket var bengali, men då och då kastade de agerande in en fras eller hel mening på engelska. Varje gång det skedde bröt det ut ett gapskratt i publiken och det gick inte att ta miste på att det man skrattade åt var vad man uppfattade som bengalernas löjliga försök att bli ”finare” med engelskans hjälp.

Att uppleva vinnarens språk engelska som finare än svenska är närbesläktat med att torparens dotter en gång i tiden bara behövde höra att patrons dotter läspade för att känna hur mycket finare det var att läspa än att säja ett simpelt s.

Annons

I dag i motsats till 1970-talet har många svenskar minst lika mycket engelska som svenska omkring sej på jobbet, i studierna och på fritiden, och för de flesta är det helt enkelt en nödvändighet att åtminstone något så när behärska engelska för att klara ett normalt liv. Men den mänskliga hjärnan saknar inte förmåga att hålla två eller flera språk samtidigt aktuella utan att blanda ihop dem med varann. Hur ska det förklaras att det ändå i både text och tal i dag blir allt vanligare med engelska eller på engelskan kalkerade ord och uttryck som svenskan har fullgoda motsvarigheter till och inte heller kan motiveras utifrån själva ämnet, alltså engelska ord och uttryck som från praktisk synpunkt är onödiga?

Svaret är att engelskan för oss precis som för bengalerna i filmen representerar Vinnaren, något de allra flesta av oss önskar sej att själva kunna bli men mycket få kan förverkliga. I gengäld har vi en stor förmåga att uppleva att en vinnares överlägsenhet inte stannar vid själva prestanda utan på magiskt vis sprider sej till allt som på något sätt kan knytas till hans eller hennes person. Ägaren till ett hotell där medlemmarna i The Beatles övernattat på någon av sina turnéer hade ingen svårighet att sälja de fyra örngott, otvättade naturligtvis, på vilka stjärnornas huvuden några timmar vilat. Att uppleva vinnarens språk engelska som finare än svenska är närbesläktat med att torparens dotter en gång i tiden bara behövde höra att patrons dotter läspade för att känna hur mycket finare det var att läspa än att säja ett simpelt s.

Annons
Fotbollslandslagets video inför VM 2015 med sin slogan "Klappa för Sverige" fick en olycklig översättning till engelska. Hashtaggen #clapforsweden för tankarna till könssjukdomar, då clap är ett slangord för gonorré.
Fotbollslandslagets video inför VM 2015 med sin slogan "Klappa för Sverige" fick en olycklig översättning till engelska. Hashtaggen #clapforsweden för tankarna till könssjukdomar, då clap är ett slangord för gonorré. Foto: Anders Wiklund/TT

På lånefronten intet nytt?

När Mall Stålhammar säjer: ”Engelskans inflytande på svenskan diskuteras ofta som något relativt nytt – ett snabbt växande hot mot det svenska språket. I själva verket har svenskan på- verkats av och lånat från engelskan i många hundra år”, verkar hon mena: På lånefronten intet nytt. Ändå finns här en viktig förändring. Tidigare var de engelska lånord den enskilda skribenten använde till största delen sådana som redan ingick som etablerade delar i det svenska ordförrådet. I dag handlar det istället i stor utsträckning om spontanlån av än det ena än det andra engelska ord eller uttryck som skribenten just då får lust att ersätta det svenska ordet eller uttrycket med eller, för att citera Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet och chef för Svenska Språknämnden, sedermera Språkrådet, 2000–2009: ”en betydande andel… ord som bara är på tillfälligt besök i svenskan” (”Ju: ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige”, Norstedts 2004).

Annons

En hel del svenskar verkar faktiskt i dag medvetet eller omedvetet uppfatta svenska och engelska som ett.

Josephson för sin del ser det här som bevis för att det är en vanföreställning att ”de engelska lånorden … blir fler och fler, de svenska orden färre och färre”. Men det kan också ses på ett annat sätt. Om det engelska inslaget mycket ofta består av en ny uppsättning ord som läsaren aldrig sett förut i en svensk text istället för av återkommande ord ur det fasta lånordsförrådet, kan inte bara det sammanlagda antalet nya engelska ord under en viss tidsperiod flerdubblas även om enprocentsstrecket inte överskrids i den enskilda texten. Det kan också tas som ett tecken på att själva gränsen mellan språken från den svenska sidan är på väg att lösas upp, något som i mångas ögon är just vad som tydligast pekar mot att det svenska språket håller på att ätas upp av engelskan. Därtill kommer de synnerligen vanliga exempel som inte räknas in i den nämnda procenten, där språkmaterialet är svenskt men ordformer, ordbetydelser och/ eller frasmönster är engelska och inte sällan förutsätter att man som svensk kan identifiera den underliggande engelskan för att förstå dem rätt.

Annons

En hel del svenskar verkar faktiskt i dag medvetet eller omedvetet uppfatta svenska och engelska som ett. På insändarsidan i DN skriver en läsare apropå det nya könsneutrala pronomenet hen att det omöjligen kan vara könsneutralt eftersom det betyder höna på engelska. Att sloganen på Apotekets doseringsask Dosett: ”Makes life easier” är på engelska får väl ingen att höja på ögonbrynen. En och annan som observerar den bild av tre hoppande personer som ska visa hur mycket ”easier” livet blir med Dosett gör kanske ändå det. Varför? Därför att samtidigt som ”easier” är engelska, används det som om det är det svenska ordet ”lättare”. Vitsen med bilden förutsätter den dubbla betydelse av ”enklare” och ”mindre tung” som det svenska ordet men inte det engelska har.

Högskolan i Jönköping heter numera Jönköping University.
Högskolan i Jönköping heter numera Jönköping University. Foto: Patrik Svedberg
Annons

Vår nya svenska namnlag

Att vårt förhållande till engelskan i dag inte är vad det har varit i många hundra år är det lätt att hitta också andra belägg för. Ett särskilt tydligt sådant är engelskt namn istället för svenskt på verksamheter av de mest skilda slag, alltifrån storföretag till manskurser. Eftersom engelska i dag är språket för så gott som all internationell kommunikation är det rimligt att namnet på exempelvis ett svenskt företag med internationellt engagemang åtminstone kan utläsas som om det vore engelska, det vill säga att det inte innehåller några specifikt svenska bokstäver eller ljud. Det svenska namnet Ericsson, lätt att läsa och uttala också för den engelsktalande, har sålunda som bekant inte hindrat detta mobilföretags framgångsrika expansion på den globala marknaden. Men även om företag som Northland Resources skulle ange sitt internationella engagemang som enda orsak till namnvalet, är det högst osannolikt att det engelska namnets överlägsna associationsvärden i dag jämfört med svenskt inte har spelat in. Rätt associationsvärden inte minst för företagsnamn har i själva verket blivit så viktigt i dag att namnstrateg numera är ett yrke och åtminstone ett svenskt företag med råd om namnvalet som enda verksamhet kunnat etablera sej: RÄTT NAMN, vars syfte är ”att hjälpa småföretag att bli mer framgångsrika genom ett professionellt och säljande namn”.

Annons

Med största säkerhet är det just skräcken för det hemmagjorda – här nästan per automatik lika med svenska – namnet och de primitiva associationer man förbinder med det i motsats till det engelska namnets utstrålning av professionalitet på högsta nivå.

Föga förvånande visar sej det professionella och säljande namnet mycket ofta vara engelskt, till exempel Jobsource, Keepstyle, Swingcoach, Quality Result Consulting, Maxreach, Favofinder. Att svenskt namn däremot riskerar att verka oproffsigt och bli mindre säljande är ingenting man på RÄTT NAMN:s hemsida säjer direkt. Det behöver man inte heller, eftersom den fråga som toppar hemsidan knappast kan tolkas på annat sätt av småföretagaren in spe: ”Hur många kunder missar du på att ha ett hemmagjort företagsnamn?”

Med största säkerhet är det just skräcken för det hemmagjorda – här nästan per automatik lika med svenska – namnet och de primitiva associationer man förbinder med det i motsats till det engelska namnets utstrålning av professionalitet på högsta nivå som avgjort namnvalet inte bara för alltfler företag som Woody (byggvaror), Roof Tech (takläggning), Prefire (brandskydd), Allwin (matåtervinning), Cut and Drive (frisersalong med hembesök), Runday (löpträning för företagsanställda), Midwifes (rådgivning till blivande föräldrar) och Garden by Anna (formgivning av trädgårdar). Också när det gäller projekt, gruppaktiviteter och arrangemang av de mest skiftande slag tycks engelskt namn uppfattas som mer respektingivande än svenskt:

Annons

Digidaily (projekt för digitalisering av dagstidningar), Smack Bang (hamnprojekt), SandLIFE (sydsvenskt miljöprojekt), Open Streets Stockholm (centerpartistiskt gatuprojekt), Battle of the Numbers (jämställdhetsprojekt), Drive Me (projekt för försök med självkörande bilar), Young Voices (Skärgårdsstiftelsens forum för unga), Pimp my soc (kampanj för organisationen Maskrosbarn), Autumn (poliskommendering i Göteborg), Eve Only (krogdrottningsnätverk), The Raw Man (manskurs), Cocreation (stockholmsk bygg-gemenskap), Santa Run (stockholmsk tomtelunk för välgörande ändamål), Crazy Hair Day (temadag för mellanstadieelever i stockholmsskola), We Do (montagekoncept), Never Ending Story (begravningskoncept), Missing People (sökgrupp), Ytown (Whytown?) Rockets (fotbollslag i Ystad), Culture Vulture (modekollektion) och Fair Child (privat datorprogram) är bara några exempel på en allt tydligare tendens.

Svensk namngivning, med visst undantag för personnamn, har i dag i själva verket blivit närmast liktydig med namngivning på engelska.

Annons

Att svenskspråkiga tidskrifter har engelsk titel är vanligt, till exempel Body, Books & Dreams, Family Living, Mama, Pets och Runner’s World.

Svensk namngivning, med visst undantag för personnamn, har i dag i själva verket blivit närmast liktydig med namngivning på engelska. På annat sätt går det knappast att förklara att Kungliga Biblioteket i Stockholm, där man åtminstone skulle vänta sej att svenska språket så långt möjligt skulle vara förstaval, gett sitt digitaliseringsprojekt för svenska dagstidningar namnet Digidaily. Detta trots att man här skulle ha haft ett utmärkt svenskt alternativ: Digidax, som inte bara varit betydligt klatschigare utan i motsats till det engelska namnet innefattat både att det är dagstidningar det gäller och att det nu är dags att digitalisera dem innan de rent fysiskt löses upp. Bibliotekschef Heidi Rosen kan visserligen i april 2012 ”med glädje berätta att projekt Digidaily blivit antaget till inte mindre än tre internationella konferenser om digitalisering”. Men vid dessa konferenser hade projekt Digidax inte varit svårare att presentera och diskutera än Ericsson i minst lika många och stora internationella sammanhang.

Annons

Missing Peoples ursprung var en spontant tillkommen grupp som kallade sej Sökarna Västra Götaland, men i samband med att man etablerade sej som en regelrätt organisation bytte man till engelskt namn.

För sökgruppen Missing People är det tydligt att engelskans innebörd av ”steget uppåt” har styrt namnvalet. Dess ursprung var en spontant tillkommen grupp som kallade sej Sökarna Västra Götaland, men i samband med att man etablerade sej som en regelrätt organisation bytte man till engelskt namn. Trots det allvarliga syftet med sökgruppen kunde jag inte hålla tillbaks ett leende när en tröjrygg med texten Missing People dök upp i ett tv-inslag med anledning av att gruppen påträffat den sedan ett par år försvunna Marina Johanssons döda kropp. Det som fick mej att le var den oemotståndliga parallellen med WANTED över fotot av efterlyst amerikansk brottsling, men det är inte bara därför jag tycker man borde ha haft annan text på tröjan. Jag tycker Missing People är alldeles för slappt som namn på den energiska och initiativkraftiga verksamhet gruppen bedriver. Skriv SÖKMOTORN på tröjan hade jag föreslagit om man frågat mej.

Annons

Ett exempel på det självklara med engelskt namn istället för svenskt också för helt privata projekt är Fair Child, ett frånskilt föräldrapars datorprogram för att säkra en rättvis fördelning av utgifterna för de tre barnen. Som uttryck för auktoriteten hos den överordnade myndighet programmet i praktiken kommit att representera för dessa två föräldrar är det bara engelskan med sina associationer av respektingivande högre dignitet som kunnat komma ifråga. Att sedan kombinationen fair+child inte betyder ”rättvist barn”, som väl tanken varit, utan ”ljushårigt barn” är en annan sak.

Dog Peace, DN-reportern Lotten Wiklunds tänkta namn på en förening för hundägare som plockar upp efter sin hund på Hägerstensvägen i Stockholm, ska väl ändå uppfattas som ett skämt (DN 9/8 2012).

BP:s före detta koncernchef Carl-Henric Svanberg ville säga att oljebolaget bryr sig om den lilla människan, men sa i själva verket att bryr sig om kortväxta.
BP:s före detta koncernchef Carl-Henric Svanberg ville säga att oljebolaget bryr sig om den lilla människan, men sa i själva verket att bryr sig om kortväxta. Foto: Susan Walsh/TT
Annons

Det engelska ordets kraft

Ungefär 75 procent av alla vuxna svenskar anser sej klara av ett vardagssamtal på engelska, vilket placerar oss som tvåa i världen efter danskarna bland icke-engelskspråkiga länder. Samtidigt är det tydligt att vi har stora brister i våra kunskaper så snart det kommer till situationer utanför den handfasta vardagen. Också hos den unga generationen, som tillbringar en stor del av sin fritid i närkontakt med engelskan via datorspel, filmer, musiktexter, internet och andra medier, kan det vara mindre väl beställt med språkfärdigheten. Att exempelvis Geek Girls beskriver sej som ”interested in web, technology and innovation” hindrar inte att det kan låta så här när en av deltagarna i Geek Girls Meetup Öresund 2011 i sin blogg tackar alla medverkande:

”Det har twittrats, facebookats, skrivits och bloggats om er kära föreläsare och era insatser i dagarna tre! And it’s still coming more, be so sure.”

Ett numera världsbekant exempel från företagsbranschen är C-H Svanbergs språkgroda ”We care about the small people”. Denne man, som i egenskap av styrelseordförande för oljebolaget British Petroleum och före detta vd och koncernchef för Ericsson knappast talade engelska för första gången när han uttalade sej för den amerikanska pressen i samband med oljekatastrofen i Mexikanska golfen, gjorde det ändå på det elementäraste sättet: som om engelska helt enkelt är svenska fast med andra ljud.

Annons

Vad Svanberg alltså har trott att han sagt är: ”Vi bryr oss om dom vanliga människorna”, medan det han sagt i verkligheten är ”Vi bryr oss om dom kortväxta människorna”.

Det var också så jag själv uppfattade saken en gång i tiden, närmare bestämt när jag som åttaåring drömde om att få lära mej tala ett främmande språk. Medan jag väntade på att drömmen skulle förverkligas hittade jag på ett eget språk som skulle föreställa Det Främmande, varvid principen var just den: främmande språk är svenska fast med andra ljud. För egen del kom jag att ändra synsätt så småningom. Men fortfarande tycks det vara fler än C-H Svanberg som har svårt att frigöra sej från den svenska språkmallen, att döma av en kommentar under rubriken Vådan av att säga lite fel vid precis fel tillfälle undertecknad Anders Bolling (DN.se 17/6 2010).

Vad Svanberg alltså har trott att han sagt är: ”Vi bryr oss om dom vanliga människorna”, medan det han sagt i verkligheten är ”Vi bryr oss om dom kortväxta människorna”. Detta kallar Bolling nu ”en subtil skillnad” som ändå ”i amerikaners öron lät som om Svanberg talade om kortväxta människor”, en formulering som antyder att det i de amerikanska öronen visserligen lät som om Svanberg sa kortväxta men det berodde på ett rent hörfel från dessa örons sida. För eftersom vanliga på svenska kan heta små och små heter small på engelska så bör ”the small people” kunna betyda dom vanliga människorna på engelska precis som på svenska, verkar Bolling mena, och om det ändå inte gör det så är det en så subtil skillnad det handlar om att det krävs ”en närmast tadelfri engelska” för att träffa rätt.

Annons

I verkligheten behövs det naturligtvis ganska mycket mer än att kunna använda ”small” korrekt för att behärska ”en närmast tadelfri engelska”. Att vi svenskar i gemen har en benägenhet att underskatta vad som krävs för att behärska engelska ovanför den elementäraste nivån och överskatta våra egna kunskaper i språket är desto märkligare med tanke på att engelskan inte bara är högprestigespråket i Sverige i dag utan också enligt allmän uppfattning är ett rikt språk medan svenskan enligt samma uppfattning är ett fattigt språk. Man kan tycka att det snarare borde stämma till en viss ödmjukhet. Få oss inte bara att inse vårt blygsamma utgångsläge utan också att aktivt gå in för att förbättra det, i synnerhet som många av oss dagligen är tvungna att uttrycka sej på engelska åtminstone i tal och kanske också i skrift. Är det kanske just den omständigheten att engelska inte är vårt modersmål utan ett språk vi talar så att säja på armlängds avstånd som spelar oss ett spratt?

Orden i ens modersmål kan liknas vid kärl som aldrig kan bli riktigt tomma, alltid bär med sej små rester av alla de skiftande innehåll de fyllts med när man hört och läst, sagt och skrivit dem förut.

Annons

I ett språk som man bara delvis behärskar har orden ett minimum av personliga erfarenheter och associationer knutna till sej jämfört med orden i ens modersmål. Medan orden i ens modersmål kan liknas vid kärl som aldrig kan bli riktigt tomma, alltid bär med sej små rester av alla de skiftande innehåll de fyllts med när man hört och läst, sagt och skrivit dem förut, är de främmande ordkärlen tillräckligt tomma på sådana rester för att ge intryck av att de på ett helt annat sätt än det egna språkets ord kan proppas fulla med just det innehåll man för stunden vill fylla dem med. Poeten Robat Powell, som i vuxen ålder lärt sej walesiska men har engelska som modersmål, uttrycker det så här:

”In English, when you say the word ’mountain’, so many things come to mind: Mount Everest, the Peak District, the Alps … But when you say mynydd, a very clear picture comes to mind: what I can see on the other side of the valley” (Mark Abley: Spoken here, s 270).

Att engelska vardagsord fungerar i bokstavligaste bemärkelse som kraftuttryck i svenskan är i varje fall tydligt inte bara när det gäller namn. Också allt annat vi säjer eller skriver på svenska verkar vi känna att engelskan lyfter från hemmagjort och mossigt till proffsigt och högaktuellt och oss själva till en ny nivå som visar att vi tillhör Vinnarna.

Birgit Häggkvist

Birgit Häggkvist är författare och har gett ut såväl poesi som romaner. Hon har tidigare studerat latin, nordiska språk, engelska, sanskrit och hindi. Hennes bok ”Välkomna och please come in” ges ut av Natur & Kultur i dagarna.

© 2018 Birgit Häggkvist

”Välkomna och please come in” ges ut av Natur & Kultur i juni 2018.
”Välkomna och please come in” ges ut av Natur & Kultur i juni 2018. Foto: Natur & Kultur

Under mellandagsrean gör en klädbutik reklam med en skylt där man blandar engelska och svenska.

Foto: Pär OlssonBild 1 av 5

Fotbollslandslagets video inför VM 2015 med sin slogan "Klappa för Sverige" fick en olycklig översättning till engelska. Hashtaggen #clapforsweden för tankarna till könssjukdomar, då clap är ett slangord för gonorré.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 2 av 5

Högskolan i Jönköping heter numera Jönköping University.

Foto: Patrik SvedbergBild 3 av 5

BP:s före detta koncernchef Carl-Henric Svanberg ville säga att oljebolaget bryr sig om den lilla människan, men sa i själva verket att bryr sig om kortväxta.

Foto: Susan Walsh/TTBild 4 av 5

”Välkomna och please come in” ges ut av Natur & Kultur i juni 2018.

Foto: Natur & KulturBild 5 av 5