Annons

Jenny Björkman:Svenska språket lämpar sig väl för telefonprat

Den första signalen gick fram 1877, sedan växte antalet telefoner snabbt. L M Ericssons teknik, en oreglerad marknad och ett telefonvänligt språk gjorde att Sverige på några få år blev Europamästare i telefoni. Då som nu talade man om vådan av att vara ständigt nåbar.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

I slutet av 1870-talet tömdes brevlådorna i Stockholm nio gånger varje vardag och några gånger färre om helgen. Med början klockan åtta och ytterligare fem gånger fram till sju om kvällen delades det ut brev – varje dag. Därtill fanns det stadsbud som ständigt kunde springa med bud. Innan 1883 var det emellertid inte möjligt att ringa efter kontorstid eftersom telefonisterna tagit kväll.

Det är lite skillnad mot i dag. De flesta brevlådor töms bara en gång om dagen, några töms inte alls vissa dagar. Brev eller bud (åtminstone de som skickas med vanlig post, i den digitala världen töms boxar flera gånger i minuten) spelar inte längre samma roll för vår vardagliga kommunikation. Det betyder emellertid inte att vi meddelar oss mindre i dag, men före telefonens tid var det via bud och brev som man meddelade sig över avstånd.

Jan Garnert, etnolog vid Tekniska museet i Stockholm, har i sin bok Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska media, 221 s) flera exempel på det. Garnert vill analysera de förändringar i vårt sociala liv som kommit till stånd med hjälp av den nya tekniken. Att tekniken förändrar vår vardag är uppenbart, men frågan är i vilken grad. Vad har egentligen förändrats sedan det blev möjligt att ringa till varandra?

Annons
Annons

Spontana möten minskade med telefonens intåg. I stället för att gå på visit utan att först ha bestämt träff, gjorde telefonen det inte bara möjligt att göra upp planer i förväg, telefonin ändrade också etiketten för hur man borde bete sig inför ett besök.

Här kan man tillägga att mobiltelefonin ytterligare har förändrat hur vi bestämmer träff. I dag behöver vi egentligen inte bestämma något - utan kan förlita oss på att man hörs. Och även mobilen har, liksom tidigare telefonen, lagt ytterligare några punkter till den erfarne gentlemannens etikett.

Också när telefonen introducerades utvecklades snabbt regler för hur man skulle hantera apparaten. Idealt skulle ”munnen befinna sig något högre än tratten och på 3 à 4 tums afstånd derifrån, då man talar med vanlig styrka”. Kroppen skulle vara ledig, man fick gärna stödja sig på armbågen, den vänstra. Högra handen skulle man ha fri för eventuella anteckningar. Sådana var råden i Carl Anton Nyströms ”Handbok i telefoni” från 1885 som återges i ”Hallå!”.

I handböcker liksom i de tidiga telefonkatalogerna kunde telefonerarna lära sig hur man ringde. Ganska snart tillhörde det god ton att uppge både namn och nummer på den man ville bli kopplad till. Enligt Nyström borde varje samtal också börja med att man uppgav sitt eget namn. I dag ska, enligt den nätbaserade stilguiden för män manolo.se en uppmärksam gentleman exempelvis aldrig ha på ljudet på sin mobil på restauranger. Det finns ytterligare regler för hur den belevade bör hantera mobilen – men fortfarande är många oeniga om vad som tillhör god mobilton.

Annons
Annons

Liksom så mycket annan teknik var telefonen till en början en manlig leksak. Den användes framför allt i affärslivet och av företag – det vill säga av män, konstaterar Garnert. Men det skulle snabbt ändra sig.

Telefonerandet blev mer privat och därmed blev det också fler kvinnor som ringde. Men telefonen ändrade inte föreställningen om att kvinnligt prat handlade om det privata medan manligt snarare kopplades till affärslivet. Och det tycks inte heller mobilen ha gjort.

Yuppienallen var till en början en leksak för pojkar med aktiedrömmar. Köp! Sälj! - stora rovor med antenner som skulle användas vid klipp. Yuppienallen är i dag död även om mobiltelefonen lever. Och precis som den gamla hederliga Bell-telefonen har mobilen blivit var mans och kvinnas egendom. I dag är varken barn eller kvinnor uteslutna från den nya tekniken. Det utarbetas till och med mobiltelefoner med särskilda funktioner som bättre ska passa kvinnor, ungdomar, barn eller vem det vara månde. Det gäller inte bara form och färg, eller vilka spel som telefonen utrustas med. Nyligen lanserades också en telefon som automatiskt signalerar den muslimska bönestunderna och dessutom pekar ut riktningen till Mecka – var man än befinner sig. Men bett har ju folk gjort också före mobilens tid.

För Belltelefonen gick det - åtminstone i Stockholm - anmärkningsvärt snabbt att bli privat. Den första telefonen nådde Sverige 1876, det första samtalet uppges ha gått av stapeln 1877, men redan under det tidiga 1880-talet pekar Garnert på hur telefonerandet privatiserades.

Annons
Annons

Telefonerandet blir därmed en del av den offentliga humorn. Med en allvarlig underton kunde man då liksom nu skämta om den nåbarhet som telefonen gav upphov till. I Ny Illustrerad tidskrift konstaterade man 1881 att man nu ständigt var tillgänglig. Och det upplevdes precis som i dag som en förändring på gott och ont. Den äkta make som ville undkomma hemmets varma men kväljande famn hade helt enkelt ingenstans att gömma sig. Såväl vid spelbordet som på krogen kunde han alltid nås av makan. Telefonen var ”skyndsammare i att springa ärenden än det mest snabbfotade stadsbud eller den smidigaste vaktmästare”.

Det är inte svårt att dra paralleller till vår egen tid och vår tids diskussioner om nåbarhetens pris. Och liksom i dag blev telefonen också snabbt den tredje parten i en kärleksrelation.

I en historia som Garnert återger införskaffar chefen en telefon för att oftare kunna vara i kontakt med frun. Han märker emellertid att tiden inte räcker för både kuckilurande och arbete - i stället ber han en underlydande att sköta kurtisen. Deras röster är lika och således märker inte hustrun något förrän maken en dag kommer hem tidigare och finner sin unga hustru i ett innerligt samtal med honom själv - det vill säga sin underlydande.

Även i vår tid har mobiltelefonin (samt sms och mms) givit upphov till en ny form av flirtande. I synnerhet när tekniken var ny tycktes möjligheten att ha en digital kärleksrelation lockande. Ett särskilt sms-språk utvecklades och det gavs till och med ut parlörer för den som snabbt ville lära sig. Men före såväl telefonens som sms-andets intåg har människor flirtat och uppvaktat varandra på de sätt som stått till buds, så inte heller här tycks det faktiskt vara fråga om en reell förändring av vårt sociala liv.

Annons
Annons

Telefonen sågs till en början dessutom som en leksak och inte som ett reellt hot mot telegraferandet. Kungliga telegrafstyrelsen avfärdade till en början telefonen helt. För det första menade de att meddelanden som skickades med ljudvågor var av alldeles för dålig kvalitet. Många nådde inte ens fram eftersom man ofta var tvungen att skrika till varandra för att höras. För det andra underströks att det helt elektrotekniskt inte var möjligt att ersätta telegrafen. Hela diskussionen avslutades med sentensen verba volant, scripta manent - orden förflyga det skrivna består. Telegrafverket skulle emellertid bara ett par år senare själv ansöka om att starta egen telefonverksamhet.

Helt ovanligt är det inte att ny teknik bemöts på det här sättet. Teknik tycks ofta göra folk till antagonister, där man antingen målar upp utopier kring det nya eller varnar för dess avarter och i vissa fall till och med apokalyps.

Konstigt nog har Garnert inga exempel på faror som utmålades i samband med att telefonen introducerades. Visserligen finns det exempel på hur insändare i Stockholmspressen varnade för stadens förfulning till följd av de snart ganska många telefontrådarna som drogs över staden. Däremot redogör han inte för en rädsla lik den som finns kring 3G-master, eller för den delen kring strålning från mobilerna i allmänhet. Det är svårt att säga om detta är för att det faktiskt inte fanns någon, eller för att han inte uppmärksammat den. Sekelskiftet 1900 gick inte sällan under epitetet ”den nervösa tidsåldern”, allt tycktes gå fortare och fortare, och överallt kunde den som ville se tidens tecken i form av allt fler sjuka. Sanatorier, asyler och nervhem fylldes med män - och inte minst kvinnor - som blev sjuka av tempot.

Annons
Annons

Dessa farhågor borde ha drabbat också telefonen, men Garnert skriver snarare om hur telefonen snabbt blev så positivt laddad att den till och med användes som symbol för saker som egentligen inte alls hade med telefoni att göra. Exempelvis fanns cigarrer som salufördes under namnet ”Telefon”.

Svenskarna anammade alltså den nya tekniken ovanligt snabbt, vilket ju också gäller lillebror mobilen. Stockholm var redan 1885 Europas telefontätaste stad, räknat både i antal och i förhållande till folkmängden. Samma år fanns 4 978 apparater i Stockholm, att jämföra med 1 336 i Köpenhamn eller 4 193 stycken i London. Under 1886 förmedlades i genomsnitt 18 222 samtal om dagen vid Allmänna Bolagets telefonstation. 1889 hade detta ökat till 30 000 om dagen och cirka 500 om natten.

Sverige var därmed enligt Svenska Dagbladet inte bara järnets och punschens hemland, utan också telefonens. Då ska man komma ihåg att det exempelvis bara sedan ett par år hade varit möjligt att använda telefonen dygnet runt. Ytterligare ett par år tidigare hade telefonanvändarna blivit så många i Stockholm att en första telefonkatalog gavs ut. Det var Stockholms Telefonförening som 1880 tagit initiativet till en medlemsförteckning: 156 medlemmar listades i alfabetisk ordning. De flesta av dem bodde i Gamla stan, men abonnenterna skulle med tiden växa.

I utlandet gavs ofta bilden av att i Stockholm kunde vilken arbetare eller tjänsteflicka som helst hantera en telefon, men det skulle faktiskt dröja en bra bit in på 1900-talet innan telefonerandet spred sig till folkligare lager.

Annons
Annons

Det finns, menar Garnert, flera skäl till varför telefonen spreds så snabbt, och att Sverige även utomlands blev känt som ett telefonväsendets eldorado. LM Ericssons utvecklade teknik (något amerikanskt patent söktes aldrig i Sverige) underlättade så klart. I Sverige stod det dessutom var och en fritt att själv bygga och driva telefonnät. I Europa var marknaden mer reglerad - det var nästan alltid staten som avgjorde vilka som skulle få bygga nät samt var och hur. I många länder infördes monopol, men Sverige valde till en början en mer återhållsam hållning. Detta gjorde i sin tur ringandet förhållandevis billigt och därmed attraktivt för fler.

Garnert spekulerar dessutom om vilken roll den svenska ”fria bonden” kan ha haft för utvecklingen, och där är det svårare att följa honom. Den självständige bonden ska ha skapat en kultur ”där intitiativ till förnyelse alltid måste ha framstått som en latent möjlighet”. Om detta så småningom ska ha lett till att vi svenskar gärna vill tala i telefon är oklart.

Även om Garnert inte vill gå så långt som sina hundra år gamla kollegor, som menade att det var ett nationaldrag för svenskar att samspråka, eller att det svenska språket passade bättre för ljudöverföring än andra språk, konstaterar han att samtalandet är ett grundläggande behov för människan som social varelse. Det verkar troligt, men förklarar föga varför vi svenskar (om vi nu gör det) hellre talar i telefon än direkt med varandra. Eller om detta skulle vara ett särskilt svenskt nationaldrag - om det nu finns. Eller varför vi, till skillnad från engelsmän eller danskar, tog till oss ny teknik så snabbt.

Uppenbart är dock att telefonin kommit för att stanna och att den i någon mån påverkar vår vardag. Vi anpassar oss till tekniken och gör vad vi kan för att utnyttja den. Men i grunden är vi desamma. Den kärlekskranke väntade före telefonin på bud, sedan vid telefonen och i dag på ett sms. Tekniken förändras, men väntan är den samma.

Jenny Björkman

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons