Annons

Jenny Björkman:Svenskarnas paradoxala förhållande till semesterlivet

Hemma men borta, regellöst men fyllt av regler, en plats för vila och en källa till stress. I en ny antologi utforskas svenskarnas paradoxala förhållande till sommarens semesterliv. Ett liv som speglar den konsumtionskultur vi lever i.

Under strecket
Publicerad

En svensk sommaridyll.

Foto: Michael Folmer / Alamy Stock PhotoBild 1 av 3

Husvagnen är ett sommarparadis för många.

Foto: IBLBild 2 av 3
Foto: Hasse Holmberg / TTBild 3 av 3

En svensk sommaridyll.

Foto: Michael Folmer / Alamy Stock PhotoBild 1 av 1
En svensk sommaridyll.
En svensk sommaridyll. Foto: Michael Folmer / Alamy Stock Photo

”När det blir sång, så sticker vi”, skriver ­Percy på en ihopskrynklad lapp till Ulf Starks ­romanjag som sitter och drömmer om ­sommarlovet med stort S. Livet kunde inte vara bättre. Det är sista dagen i skolan och bänkarna är redan städade och sedan börjar det: sommarlovet, livet bortom staden, långt ut i skär­gården. Det där landet Annorlunda, sommarlandet, skildras ypperligt av den nyligen avlidne Ulf Stark i ”Min vän Percy, Buffalo Bill och jag”. Starks sommarskildringar går att läsa som en illustration av det som flera av skribenterna beskriver i ”Sommarliv. Minnen, drömmar och materialitet”(Makadam, red. Kerstin Gunnemark). Boken är slut­punkten för ett samverkansprojekt mellan universitet, arkiv och museer.

Annons
Annons

Sommarlivet, oavsett om det är ett liv som sker på båt, i stuga eller i husvagn, är ofta just en dröm. En ”mot-plats” som arkivarien Yrsa Lindqvist skriver i boken. Det är en plats som ligger bortom vardagen och ofta ställs mot den på olika sätt. En av de sagesmän som Lindqvist intervjuat menar att till och med hon själv blir en annan när hon kommer till sin sommarstuga. I förordet talar bokens ­redaktör, professorn i etnologi Kerstin ­Gunnemark, om den korta nordiska sommaren som både konkret och imaginär. Hösten, vintern och våren är fyllda med drömmar och förväntningar på sommaren och det som ska komma. Sommarlivet och sommarlandet är ­å andra sidan indränkta i minnen och nostalgi. Resan dit är en övergångsrit och tiden där präglad av traditioner och ritualer. Samtidigt finns det paradoxalt nog en föreställning om att det är just där, under sommaren, som äventyr och det ­annorlunda ska ske.

När svenskarna började ta över torpen från äldre släktingar eller så småningom köpa sig egna stugor, efter­strävades något annat än vad den tidigare generationen eftersträvat. Det menar kulturgeografen Maja Lagerqvist i sin text om arv och platstillhörighet. Visserligen odlades det, men det var inte livets livsnödvändigheter utan det låg något annat i jorden. I dag har många av dessa sommar­platser blivit generationsboenden. Inredningen, som en gång kanske bestod av det som fanns att tillgå, ­sådant som var över, får inte längre ändras: allt ska, så långt det är möjligt, vara så som det alltid har varit. Och det kan till och med gälla sådant som utedass, avsaknad av vatten och annat som man en gång helt enkelt inte hade råd eller möjlighet att bygga. 

Annons
Annons

Sommarlivet är för många således fyllt av minnen och somrarna går åt till att återuppleva dem och rekapitulera tiden som varit på olika sätt. Saker som finns i sommar­husen finns där som små minnesbehållare eller tids­kapslar, där det inte i första hand är deras praktiska eller ibland ens deras estetiska värde som är viktigt, utan just att de alltid funnits där. Möbler och pryttlar är därmed inte bara stolar eller fat, utan bärare av berättelser, av ­generationers sommarvistelser. Bevarandet blir därmed en ­viktig aspekt av sommaren och semestern. En del av de sommarhusägare som intervjuats i studierna som ligger till grund för boken ser således sitt ägande som ett förvaltande. Stugan, sakerna, ja själva sommarlivet, ska bevaras och inkapslas för kommande generationer. Sedan länge döda släktingar spelar inte sällan en viktig roll både för inredning och traditioner i stuglivet.

I och med att husen fylls med minnen blir sommar­stugorna för många mer hemma än deras faktiska hem. Borta blir hemma. Stugan finns för att samla familjen, utflugna barn och barnbarn. Lagerqvist skriver om sommar­boendets platstillhörighet. De hon intervjuat vittnar om att de känner sig mer rotade vid sommarhuset, eller till och med vid dess omgivningar, än någon annanstans. Det är här släkten samlas. Det är hit man hör.

Analyserna av sommarlivet är fyllda av den här typen av paradoxer. Sommarlivet är både och: hemma och ­borta, regellöst men ändå fyllt av regler, enkelt men ­genomdränkt av konsumtion, en plats för vila och rofylld kontemplation, likaväl som en arbetsplats och en källa till stress. Och så vidare.

Annons
Annons

Husvagnen är ett sommarparadis för många.

Foto: IBLBild 1 av 1
Husvagnen är ett sommarparadis för många.
Husvagnen är ett sommarparadis för många. Foto: IBL

Sommarlivet ska skilja sig från det urbana livet inte minst genom det som många ser som ­enkelhet, ändå är det allt annat än enkelt och fyllt av skrivna och oskrivna regler. Fel sorts blommor i rabatterna ses inte med blida ögon av grannar. Ett torp ska ha vissa typer av blomster, en sportstuga andra. Man ska ta hänsyn till torpets ålder och dess historia. Det samma gäller förstås för inredningarna. Detta verkar de flesta medvetna om och även den som väljer att inte anpassa sig till dessa ­strikta stilideal vet om att det handlar om en avvikelse.

Det råder därtill hierarki bland sommargästerna – ­finast är förstås de som bott på samma ort och i samma hus länge och helst i generationer. Lägst står – åtminstone på Gotland som etnologerna Carina Johansson och ­Birgitta Strandberg-Zerpe studerat – de nyrika; vulgära fastlänningar som smäller upp hus med strandläge utan känsla för hur det bör vara eller hur husen smälter in i omgivningen. Både infödda och sommargäster med många år på orten irriterar sig på de nya, som till och med kan få för sig att anlända i helikopter. Förhållandet mellan infödda och ­utbölingar i Johanssons och Strandberg-­Zerpes text är därmed inte helt lätt att avläsa.

Ytterligare en paradox är den längtan till avkoppling som sommarlivet ska vara, men som det i praktiken inte är. Det ska fixas, donas, ­påtas, planteras, inredas och grävas samt ­renoveras. Det är helt enkelt hårt jobb, det där enkla drömlivet på landet. Det återkommer i flera av texterna. I några av dem antyds dessutom de konflikter som många gånger också finns begravda i de påtade rabatterna­. Det kan handla om oenigheter mellan generationer, syn på inredning, grad av engagemang eller hur mycket man förväntas arbeta när man väl är där. För några av de informanter som ­intervjuats har det helt enkelt blivit för ­mycket – stugan har sålts, eller kanske blivit permanent­bostad.

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg / TTBild 1 av 1
Foto: Hasse Holmberg / TT

Här sticker säsongare ut. Asta Burvall har följt husvagnsfolket och det rör sig till skillnad från många av de andra grupper som skildras i boken om en utpräglad arbetarklass. Deras främsta skäl till sitt val av sommarvistelse är just frånvaron av arbete och plikter. De som ställer upp sin husvagn på samma ställe år efter år, och som trots husvagnens mobila karaktär väljer en fast plats, talar återkommande om avkopplingen. De vill faktiskt inte göra något under sin semester. Och som säsongare slipper de. Själva syftet med husvagnen är att åka dit och koppla av, sitta utanför (eller vid dåligt väder i) för­tältet, umgås lättsamt och utan krav med grannarna, som ofta är desamma år efter år. Arbetet består av en engångs­insats när f­örtältet sätts upp och uteplatsen byggs. De kvinnor som kommer till tals i Burvalls text vill helt enkelt inte arbeta mer än de redan gör hemma, där de ofta redan sköter en trädgård och ett hushåll. Helt uppenbart finns det klassaspekter på detta, liksom genusaspekter.

Det är uppenbart att ytterligare en viktig del av sommarlivet under senare år har blivit konsumtion på olika sätt. Också det är på många sätt ­paradoxalt med tanke på att så många vittnar om en längtan bort från den urbana stressen och hetsen. Konsumtionen kan hos säsongare handla om att shoppa när ­vädret är dåligt, men det handlar också om att se till att köpa rätt blommor, rätt sorts tidstypisk servis, tokroliga loppisfynd eller rätt sorts inredning – gärna i vitt och blått – som saluförs i en rad olika inredningstidningar. ­Konsumtion är på så sätt många gånger inbakad i våra ­tiders sommarupplevelser.

Annons
Annons

Därtill erbjuder många små semesterorter allt oftare ett förhållandevis rikt utbud av shopping. Och det handlar inte bara om loppisar. Det poppar upp små sommar­butiker, caffe-latte-ställen och bagerier med stenugnsbakat bröd. Sommarbutikerna som Ida de Wit Sandström fokuserar på i sin artikel kan för en utomstående se intill förväxling lika ut, med samma marina teman, samma stenar och småtavlor med olika vänliga budskap, samma kylskåps­magneter och samma krimskrams. Men när de Wit Sandström intervjuat innehavare av ett antal butiker längs väst­kusten, berättar de i stället om viljan att vara unika. Samtliga menar att deras små butiker är uttryck för en högst personlig stil. Ändå är det förstås så, medger en av de intervjuade, att sommargästerna ju förväntar sig ett visst utbud, och det anpassar man sig efter – för det måste ju kännas rätt – det vill säga som en sommarbutik. Sommarlivet speglar således den konsumtionskultur vi lever i.

Paradoxer är alltså sommarlivets mest utmärkande drag. Fritidshuset är ett projekt som ständigt kräver ­arbete. Den förmenta ­enkelheten är fylld av oskrivna regler. Stadens status och konsumtionshets finns också på ­landet.

Ändå är det förstås inte det vi tänker på när vi drömmer oss bort och längtar efter sommar­livet. Det är barn­domens somrar – evighetslånga veckor, ja månader av ­ledighet, då vi likt Ulf Starks romanjag beger oss ut i sommaren. I en annan av hans böcker skildras hur huvud­personens monotona dag, där de vuxna gör det de alltid gör (pappa löser korsord, farmor blåser rökringar och ­tittar på båtar, farfar gräver upp ännu en sten ur landet och mamma bara tvättar, lagar mat och fixar) plötsligt blir ett äventyr, eftersom ­mamma lämnar sina sysslor och blir en ­indian. Med krigsmålning, ett lånat fiskespö och fläskkotletterna lämnade på spisen, ­dyker hon ner i det solglittrande vattnet i bh och ­utsläppt hår. Och det är väl det vi längtar ­efter: det givna och familjära som plötsligt ­visar en ny och okänd sida.

Ett äventyr, men lite lagom.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons