Annons

Svensken som fick tyskarna att skona Paris

1944 skulle de flyende tyskarna sätta Paris i brand. Men staden skonades. Mycket tack vare den svenske affärsmannen och honoräre generalkonsuln Raoul Nordlings kontakter med den tyska krigsmakten.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

På en nästan öde gata mitt i Paris den 19 augusti 1944, en varm högsommarlördag vid lunchtid, cyklade en ung fransyska i övre tonåren förbi Hotel Meurice vid Rue Rivoli. På en av hotellets balkonger stod två herrar i övre medelåldern och språkade; den ene var militär och den andre civil. Plötsligt kom en vindpust och lyfte flickans kjol och blottade hennes vackra ben. Officeren drog på smilbanden och sade: ”Inte kan man skjuta på sånt...”

Det kan ha varit just den scenen som fick den tyske kommendanten för hela Parisområdet, generalen Dietrich von Choltitz, att ändra sinnesstämning och börja reflektera över de stora brott han var på väg att begå. Han hade nämligen order att före en tysk evakuering av Paris spränga alla broar, alla offentliga byggnader och sätta staden i brand. Denna centrala episod skildras ingående av den andre mannen på balkongen, nämligen den svenske honoräre generalkonsuln Raoul Nordling i hans memoarer som kom ut förra våren, Sauver Paris. Memoires du consul de Suède (1905-1944), (Complexe, 163 s).

Annons
Annons

Konversationen på balkongen fortsatte, varvid von Choltitz konstaterade att Paris är en vacker stad, när han blickade ut över Tuilerierna. De två herrarna fortsatte att lovsjunga Paris. Finns det någon vackrare stad i världen och finns det något vackrare parti än just det här med Louvren, Tuilerierna, Concordeplatsen och Champs-Élysées med Triumfbågen? Därefter började von Choltitz att tala väl om fransmännen och berättade att han under denna korta tid som han varit i Paris hade trivts. Det blev början till en allvarlig tillbakablick på vad han varit med om de senaste åren.

”Det är inte roligt att vara general när man hela tiden får blåsa till reträtt”, sade han. ”Jag var med om Stalingrad och sedan dess har jag inte fått göra annat än manövrera mig ut ur fientliga omringningar, det har varit återtåg på återtåg, nederlag på nederlag. Och nu har jag kommit hit till detta underbara Paris, vad skall det nu bli?”
Den svenska generalkonsuln var inte sen att skickligt utnyttja tillfället. Vad skulle det betyda om framtida historiker kunde säga att tyskarna hade ödelagt Paris eller lagt några av dess skönaste monument i aska, frågade Nordling; det kan och får inte ske. Den tyske generalen konstaterade dock att det var omöjligt att låta attackerna på den tyska krigsmakten mångdubblas utan att skrida till motaktion. Om det ändå funnes, fortsatte han, myndigheter att förhandla med hos motståndarna skulle kanske ett modus vivendi kunna nås.

Nordling hade tidigare den dagen besökt den franska prefekturen, det vill säga polishögkvarteret, och bevittnat hur den fria franska regeringens representant tagit över kontrollen av prefekturen och låtit hissa trikoloren på dess tak mitt under den tyska ockupationen av Paris. Det blev utgångspunkten för Nordlings fortsatta samtal med den tyske kommendanten. Det finns, sade Nordling, redan franska myndigheter. Polisprefekturen är en sådan myndighet. Inget beslut fattades, men Nordling fick intrycket att han nått halva vägen när han lämnade von Choltitz på tidigt på eftermiddagen.

Annons
Annons

Senare på dagen återupptog Nordling diskussionen om de fria franska myndigheterna med den tyske kommendanten. Till detta möte åtföljdes generalkonsuln av en tillfällig tysk medarbetare vid namn Bender, en för Nordling viktig dörröppnare i den tyskkontrollerade staden. Allteftersom uppgifter om nya sammandrabbningar mellan fria franska styrkor och tyska trupper strömmade in mjuknade von Choltitz motstånd och senare på eftermiddagen var den tyske generalen villig att erkänna de nya franska myndigheterna och lite senare erbjöd han sig att ta kontakt med dessa, antingen själv eller med hjälp av det svenska generalkonsulatet.

Senare på kvällen nåddes Nordling av ett nödrop från polisprefekten gällande att tyskarna förberedde ett stort anfall mot prefekturen. Man saknade såväl tillräcklig ammunition som soldater och vädjade om hjälp för att avvärja anfallet. Uppgiften stämde väl överens med vad Nordlings medarbetare tidigare på dagen snappat upp. Nordling och hans stab var i full färd med att försöka förhandla fram en vapenvila och lyckades till slut. Förhandlingar fördes med Nordling och hans stab som mellanhand. Det blev i praktiken en muntlig överenskommelse, som parterna än i dag inte riktigt vill kännas vid, närmast därför att den franska motståndsrörelsen först sade ja och någon dag senare röstade fram ett nej, vilket bidrog till den alltjämt pågående diskussionen om denna händelse. Själv skrev von Choltitz i sina memoarer att han aldrig ingick någon vapenvila.

Det faktum att den franska motståndsrörelsen fick ett slags erkännande av tyskarna kom att i hög grad underlätta befrielsen av Paris och att det kunde ske utan någon större manspillan och förstörelse.

Annons
Annons

I det absoluta slutskedet av Paris befrielse försökte Nordling tillsammans med Bender ta sig till von Choltitz högkvarter i Hotel Meurice. På grund av pågående eldstrider var det omöjligt att ta sig ända fram till hotellet. Nordlings medarbetare fick dock via en tysk postering möjlighet att ringa von Choltitz stab och kunde framföra att svenska konsulatet hade ett franskt förslag till ultimatum att förmedla. En ung tysk löjtnant, som var von Choltitz adjutant, skickades ut och fick möjlighet till ett samtal med Bender, som han kände sedan tidigare. Högt och tydligt sade löjtnanten att man inte kunde mottaga något ultimatum, men därefter tog han Bender åt sidan och viskade: fransmännen behöver bara göra ett angrepp direkt på Hotel Meurice för formens skull. Von Choltitz, sade han, var beredd att sträcka vapen i samma ögonblick som franska förband trängde in i högkvarteret. Beskedet vidarebefordrades till en fransk major i de fria franska styrkorna med råd om bästa vägen att närma sig högkvarteret. Bara en halvtimme senare stormades hotellet och hela staben med von Choltitz kunde tillfångatas. Det tog ytterligare en halv dag innan övriga tyska förband i Paris kapitulerade. Paris var befriat utan större skadegörelse.

Några veckor innan de allierade trupperna tågade in i Paris i slutet av augusti 1944 hade den svenske generalkonsuln fått reda på att det utgått en order från Gestapo i Paris att vid ett tyskt eventuellt återtåg skulle alla så kallade farliga politiska fångar arkebuseras, övriga skulle fraktas under fasanfulla former i godsvagnar utan några som helst sanitära faciliteter till Tyskland. Endast ett obetydligt antal skulle försättas på fri fot.
Efter en rad överläggningar med den tyska ockupationsmaktens företrädare i kombination med kreativitet och en viss förslagenhet kunde den svenska generalkonsuln utverka att de politiska fångarna skulle ställas under svenskt beskydd i samverkan med Röda korset. Till viss del lurades Nordling, eftersom tyskarna under förhandlingarnas gång hann med att frakta ett stort antal fångar till Tyskland. Tyskarna var också sena att efterfölja beslutet. Icke desto mindre innebar Nordlings insats att tusentals fångar undgick arkebusering eller en oviss framtid i tysk fångenskap.

Annons
Annons

Raoul Nordlings memoarer hittades 1995 i firman Nordlings arkiv av en fransk släkting till Nordling. Dessa tycks ha tillkommit på så sätt att Nordling gjort muntliga redogörelser till den dåvarande svenske pariskorrespondenten Victor Vinde, vid krigsslutet 1945. Nordling skall ha fått nej till att publicera memoarerna. Mycket talar för att begäran gjorts muntligt. I UD:s arkiv finns inga spår av någon begäran.

Raoul Nordling föddes i Paris, fick en fransk skolutbildning och fullgjorde sin militärtjänstgöring i Sverige. Hans far var en i pappersbranschen välbärgad svensk affärsman, som kom till Frankrike på 1870-talet och 1896 blev svensk honorär generalkonsul i Paris. Raoul Nordling kom att efterträda fadern som svensk generalkonsul och hade i 30-talets Paris en framskjutande position. I syfte att försäkra sig om att få Nordling som generalkonsul skrev dåvarande ministern i Paris Albert Ehrensvärd till utrikesminister Östen Undén att Nordling med sin stora bekantskapskrets och sin förmåga att göra insteg i ämbetslokaler och affärskontor gav dagliga bevis på att han kan göra svenska tjänster i långt högre grad än ”vad jag själv kan”.

Kabinettssekreteraren under kriget, Erik Boheman, skriver att kollegan Prytz i London sagt om Nordling att ännu har ingen fransk politiker lyckats bli konseljpresident utan att ha varit klasskamrat med Nordling. Han var en välsituerad och känd affärsman med säte i både SKF:s och Alfa-Lavals lokala styrelser och helt flytande i franska - men förmodligen inte lika säker när det gällde att skriva svenska och han lär ha talat svenska med stark fransk accent. Boheman fann hans fransk-svenska obeskrivlig, medan ambassadör Lennart Petri inskränkte sig till att finna den pikant. Bland annat förde Nordling i slutet av 30-talet viktiga politiska samtal direkt med landets finansminister Paul Reynaud, senare landets premiärminister före Vichyregimens tillkomst, vilket kunde ha fått en nog så stoisk ambassadör att bli högröd av ilska, vilket ingalunda utesluter att Nordling kan ha haft helt ärbara skäl för sitt handlande.

Annons
Annons

När Frankrike och Storbritannien överväger att intervenera till Finlands förmån under det finska vinterkriget 1939-40 är det märkligt nog Nordling som konsulteras från franskt officiellt håll och inte den svenske ambassadören. Det bör dock noteras att utrikesminister Günther i sin så kallade krigsdagbok förd av polchefen Staffan Söderblom under de finsk-ryska fredsförhandlingarna inte med ett ord kommenterar att det är Nordling och inte den svenske ambassadören Hennings som befullmäktigats av den franske regeringschefen Daladier att till den svenske kungen överlämna ett viktigt budskap. Günther och kronprinsen var också närvarande vid mötet på slottet. Nordling spelade säkert ut det faktum att han personligen kände kungen inför sina franska politiska kontakter, vilket förmodligen inte heller kan ha setts med blida ögon av den svenske ministern som de facto var Nordlings chef. I memoarerna finns inte ens en antydan om att han fört några som helst samtal med sin chef.

När regimen i Vichy installerades sommaren 1940 flyttades den diplomatiska kåren, inklusive Nordling, dit, men endast en kort tid för att senare skickas tillbaka till Paris för att bevaka svenska intressen jämte de skyddsmaktsuppdrag som Sverige åtagit sig.

När memoarerna publicerades uppmärksammades de i fransk press, bland annat gav tidskriften Nouvelle Observateur en fyllig presentation av boken. Några månader senare inflöt i samma tidskrift kritik mot Nordling, där det hette att Nordling i franska arkiv omnämndes som en samarbetsman och att han skulle ha gjort affärer med ockupationsmakten, med hänvisning till svenska kommunister i Frankrike med L'Humanité och Ny Dag som källor. Undertexten synes vara att detta på något sätt skulle ha försvagat hans insatser. Självfallet var Nordling inte en politiskt korrekt person sett från den franska motståndsrörelsen. Hade han varit det hade han aldrig kunnat maximalt skydda svenska och andra länders intressen.

Annons
Annons

Att den tyske kommendanten, och delar av den franska motståndsrörelsen och Röda korset såg Nordling som neutral instans och en naturlig kontaktpunkt (vilket ytterligare stärktes av att Nordling var doyen i den konsulära kåren och en person med extraordinära kvaliteter), skapade en unik plattform från vilken Nordling och hans medarbetare kunde agera till Parisbefolkningens fromma i slutskedet av Paris befrielse. I Svenskt Biografiskt Lexikon har ambassadören Leif Leifland gjort ett utmärkt porträtt av Raoul Nordling där författaren helt välförtjänt lyfter fram Nordlings insatser för befrielsen av Paris.

Avslutningsvis kan jag bara beklaga att flera ledande bokförlag i Sverige funnit Nordlings memoarer för smala för att publiceras på svenska. Bland mina franska släktingar för vilka Nordling är en stor hjälte väcker det förvåning och undran varför inte Sverige är ett land som bättre vårdar minnet av sina stora landsmän. För den stora allmänheten blev Nordlings namn känt i och med filmen ”Brinner Paris?”, där Orson Welles spelade Nordling. I Frankrike har Nordling erhållit en rad förnäma hedersbetygelser inklusive Hederslegionens storkors och hedersmedborgare av Paris för sina insatser under kriget.
 

Erik Pierre
är frilansskribent och f d diplomat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons