Annons

Torgny Nordin:Svensken som hittade nyckeln till hieroglyferna

Med upptäckten av Rosettastenen 1799 uppstod möjligheten att lösa hieroglyfernas gåta – bara någon först kunde tyda de okända tecken som utgjorde länken mellan fornegyptiskan och koptiskan. En ny bok presenterar det svenska språksnillet som lyckades med detta.

Under strecket
Publicerad

Demotisk skrift på Rosettastenen, som innehåller ett dekret utfärdat av Ptolemaios V Epifanes i Memfis år 196 f Kr återgivet på fornegyptiska, demotiska samt grekiska.

Foto: IBLBild 1 av 3

Undersökning av Rosettastenen på International Congress of Orientalists 1874, samtida illustration.

Foto: IBLBild 2 av 3

Rosettastenen på British Museum.

Foto: Patrick Ward/IBLBild 3 av 3

Demotisk skrift på Rosettastenen, som innehåller ett dekret utfärdat av Ptolemaios V Epifanes i Memfis år 196 f Kr återgivet på fornegyptiska, demotiska samt grekiska.

Foto: IBLBild 1 av 1
Demotisk skrift på Rosettastenen, som innehåller ett dekret utfärdat av Ptolemaios V Epifanes i Memfis år 196 f Kr återgivet på fornegyptiska, demotiska samt grekiska.
Demotisk skrift på Rosettastenen, som innehåller ett dekret utfärdat av Ptolemaios V Epifanes i Memfis år 196 f Kr återgivet på fornegyptiska, demotiska samt grekiska. Foto: IBL

En historisk lärdom att komma ihåg är hur lätt somligt glöms bort. Som exempelvis den svenske orientalisten Johan David Åkerblad (1763–1819), vars insatser bidrog till dechiffreringen av hieroglyferna. Länge var han märkligt frånvarande i svensk historia, bortsett från några omnämnanden i mer djuplodande exposéer över egyptologins utveckling.

Tanken att hieroglyferna utgjorde dörren till faraonernas Egypten etablerades under medeltiden och gick ut på att de innehöll ­allegoriska och symboliska budskap, förmodligen även profetiska. Problemet var förstås att dörren var stängd och nycklarna hopplöst försvunna.

Fornegyptiskan förändrades under århundradena och tog med tiden ny skepnad i den så kallade demotiskan, vilken i sin tur utvecklades till koptiska. En stor och för­virrande skillnad mellan dessa två var att koptiskan skrevs med grekiska bokstäver, ­något som länge dolde koptiskans verkliga bakgrund. Från och med den romerska och kristna tiden var talspråket i Egypten ­koptiska och det talades allmänt ännu vid osmanernas erövring under 1500-talet. Fortfarande är koptiskan de idag hårt ansatta kopternas ­kyrkospråk, vilket betyder att den urgamla kopplingen till faraonernas Egypten inte helt bröts av den muslimska invasionen och in­förandet av arabiskt skriv- och talspråk.

Annons
Annons

Redan den allvetande tyske jesuiten och orientalisten Athanasius Kircher (1602–80), som förvärvat goda kunskaper i koptiska, ­menade att de kristna kopternas språk hörde samman med forntidens egyptiska och därför borde kunna fungera som en nyckel till den urgamla skriften, det vill säga hieroglyferna. Kirchers övertro på symbolisk tolkning av hieroglyftecknen gjorde dock att alla hans försök gick i stå.

Den förste som kom lösningen på spåret – och inte bara levererade mer eller mindre kvalificerade gissningar utan verkligen lyckades läsa och förstå enstaka ord – var Johan David Åkerblad. Hur det gick till ska vi strax återkomma till.

Åkerblad föddes i Stockholm och inskrevs vid universitetet i Uppsala 1778. Han studerade historia och orientaliska språk för professor Carl Aurivillius, som främst torde vara känd för sin forskning om arabiska mynt funna i Sverige. 1783 utnämndes Åkerblad till sekreterare vid svenska beskickningen i Konstantinopel och därmed inleddes en karriär som dels skulle komma att innebära återkommande posteringar i den osmanska ­huvudstaden, dels gjorde det möjligt för Åkerblad att på plats studera språk, hans ­stora intresse. Fram till sekelskiftet genomförde Åkerblad flera långa resor i östra ­Medelhavsområdet och Orienten. Och hans häpnadsväckande språksinne gjorde att han med ­tiden blev en polyglott som fullt ut behärskade de stora språken inom Osmanska riket, som albanska, hebreiska, arabiska, ­nygrekiska, arameiska, persiska, turkiska, kurdiska – för att nämna några.

Eftersom Åkerblad inte tillhörde adeln var möjligheten till avancemang inom utrikes­förvaltningen obefintlig. Hans kompetens ­utnyttjades emellertid återkommande, exempelvis när han hemkallades för att tjänstgöra som turkisk tolk under svensk-ryska kriget. 1801 lämnade han Sverige för sista gången och levde återstoden av sitt liv i främst Rom där han fördjupade sig i antik arkeologi och bedrev orientalisk språkforskning.

Annons
Annons

Undersökning av Rosettastenen på International Congress of Orientalists 1874, samtida illustration.

Foto: IBLBild 1 av 1

Som antytts var Johan David Åkerblad länge bortglömd, vilket hade att göra med illvilligt skvaller han utsattes för mot slutet av sitt liv. Förhållandet skulle kvarstå fram till 1952 då lundahistorikern Christian Callmer publicerade en uppsats (som även kom att ingå i hans ”In Orientem. Svenskars färder och forskningar i den europeiska och asiatiska Orienten under 1700-talet”, utgiven 1985). Uppsalahistorikern Fredrik Thomasson har på ett förtjänstfullt sätt fortsatt forskning om och kring Åkerblad och ger nu i boken ”Rosettastenens förste tolkare. Johan David Åkerblads liv i Orienten och Europa” (övers: Margareta Eklöf; Atlantis) en på samma gång bredare och djupare bild av orientalisten Åkerblad och den tid han levde i.

Thomassons biografi över Åkerblad är ­intressant, spännande och välskriven. Trots att källorna är relativt få - främst handlar det om några anteckningsböcker i Vatikanarkivet samt officiell korrespondens från tjänst­göringen i utrikesförvaltningen – tecknas en fullgod bild av en sällsynt skicklig svensk som aldrig fick det erkännande han förtjänade. En av Thomassons poänger därvidlag är att ­historien om Åkerblad framstår som ett närmast klassiskt exempel på en vetenskaplig konkurrenssituation där personen med lägst status och svagaste sponsorer obönhörligt drar kortaste strået.

Undersökning av Rosettastenen på International Congress of Orientalists 1874, samtida illustration.
Undersökning av Rosettastenen på International Congress of Orientalists 1874, samtida illustration. Foto: IBL
Annons
Annons

”Rosettastenens förste tolkare” är emellertid ingen känslostinn upprättelseskrift och bokens viktigaste delar handlar egentligen inte heller om de i och för sig noggrant redovisade detaljerna av det språkvetenskapliga finliret rörande dechiffrering. I stället är det skildringen av Åkerblads övriga arbeten, samt inte minst hur orientalistiken bedrevs under Åkerblads tid, som är av särskilt värde. När det gäller det senare fungerar Thomassons biografi närmast som ett korrektiv till framställningar av orientalistik som uttryck för kolonialt tänkande och med en upp­fattning om österlandet som efterblivet och primitivt. Johan David Åkerblads syn på Orienten var precis tvärtom.

Åkerblad inledde sina resor i östra Medelhavet och Levanten året efter att han fått tjänsten i Konstantinopel. Han lärde sig snabbt nya språk och när han iförd osmanska kläder red in i Jerusalem var det ingen som tog honom för europé. Sålunda behövde han varken betala pilgrimsskatt eller sitta av från sin häst, det senare en benhård regel syftande till att ingen kristen fick vara högre än en muslim. Revolutionsåret 1789 hade Åkerblad vistats sex år i Osmanska riket och hunnit bli hemmastadd i dess största städer: Aleppo, Kairo och Konstantinopel. Klädd i lokala ­kläder tog han sig obehindrat fram och förvärvade på det viset grundlig kännedom om såväl islam och judendomen som östkyr­korna.

Freden med Ryssland 1790 innebar början till slutet för det svenska intresset av Osmans­ka riket. Sverige hade fått ekonomiskt stöd i kriget från osmanerna, men när det inte längre behövdes minskade även betydelsen av svenskar med den särskilda kompetens om östra Medelhavsvärlden som Åkerblad hade. Saken blev inte bättre av att Åkerblad blev satt att sköta korrespondensen vid beskickningen i Konstantinopel. Att fördjupa sig i svårtydda orientaliska dialekter och språk samt tolka de östliga kulturernas påverkan på väst låg honom varmt om hjärtan. Men att koda och dechiffrera diplomatisk skiffer fann han urbota trist. I stället skrev han slarvigt nog i klartext – med resultatet att hans ­positiva tankar om franska revolutionen ­lästes av fel ögon. Att Åkerblad i diplomatiska kretsar i Stockholm därefter uppfattades som en farlig upplysningsman bidrog, påpekar Fredrik Thomasson, ytterligare till att blockera hans redan begränsade karriärmöjlig­heter.

Annons
Annons

Rosettastenen på British Museum.

Foto: Patrick Ward/IBLBild 1 av 1

Trots återkommande order om att inställa sig i Stockholm ­lyckas Åkerblad mestadels slingra sig ur greppet för att i stället ägna sig åt väsentligheter som nya språk och lärda kollegor i Paris och Rom. Han framlägger teorier, som senare visar sig korrekta, om var Troja bör återfinnas. I Venedig passar han på att undersöka lejonstatyerna och upptäcker att vikingar ristat runor på dem, något som ­undgått tidigare besökare. Och han skräder inte orden i kritiken av antikvitetsjägare plundrande fornlämningar; nidingsdåden hade nått klimax med Lord Elgins rov av Parthenontemplet på Akropolis – idag utställt på British Museum – och Åkerblad föregick bland annat lord Byrons kritik.

I Rom studerar Åkerblad koptiska, vars ­ursprung var tämligen okänt. Athanasius ­Kirchers misstankar om att det var en sentida variant av fornegyptiskan levde vidare, fast ingen visste säkert eftersom hieroglyferna förblev otydda. Men den saken skulle snart ändras. Rosettastenen som fransmännen ­tagit under sin invasion av Egypten 1799 hade övergått i brittisk ägo och britterna ruvade på sitt rov, ängsliga att inte bli först med att ­dechiffrera innehållet. Stenen var försedd med tre olika texter. Överst hieroglyfer och underst grekiska. I mitten ett okänt språk. Att det inte handlade om tre olika texter, utan samma på olika språk förstod man då det ­omnämndes i den grekiska delen.

Rosettastenen på British Museum.
Rosettastenen på British Museum. Foto: Patrick Ward/IBL
Annons
Annons

År 1802 fick Åkerblad en avskrift och under två månader, det var all tid han hade på sig, lyckades han påvisa fonetiska likheter mellan koptiska ord samt ord i Rosettastenens mellersta, dittills otydda del. Åkerblad publi­cerade resultatet i skriften ”Lettre sur l’inscription égyptienne de Rosette” och slutsatsen var att koptiskan är en sentida variant av det mellersta språket, demotiskan, vilken i sin tur är en kursiv form av hieroglyfer. Åkerblad var därmed den första som läste något på demotiska sedan den kunskapen gått ­förlorad under senantiken.

Åkerblad lyckades dock inte tolka hieroglyferna eftersom han aldrig övergav tanken att demotiskan enbart var alfa­betisk. Han styrde emellertid tolkningsförsöken i rätt riktning, även om hans insatser förringades av samtiden. 1822 dechiffrerades hieroglyferna av Jean-François Champollion.

Åkerblads snillrikhet tog sig många uttryck och Fredrik Thomassons utmärkta biografi innehåller åtskilliga exempel på det. Men vad hjälper snillrikhet mot illvilliga rykten? Poeten Atterbom, på turistresa i Rom 1818, ­menade att den internationellt lagde Åkerblad var opatriotisk och osvensk. Ryktena spreds till hemlandet, Geijer publicerade dem i tidskriften Svea. Och så försvann orientalisten Johan David Åkerblad ur den svenska lärdomshistorien.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons