Annons

Svenskt anfallskrig – danskarna togs på sängen

Brömsebro i Blekinge. Här slöts en av Sveriges bästa freder någonsin.
Brömsebro i Blekinge. Här slöts en av Sveriges bästa freder någonsin. Foto: Mikael Gustafsson/IBL

Jag har tidigare bloggat om freden i Brömsebro 1645, en av de bästa freder Sverige någonsin slutit, och en av de sämsta i dansk historia. Jag har tagit upp den märkliga fredsplatsen och krigets verkningar i landskap som Värmland och Dalsland. Men vad var det för ett krig? Stämmer det att Sverige angrep utan krigsförklaring, trots att det måste vara något av det minst gentlemannamässiga man kunde tänka sig, även på 1600-talet?

Under strecket
Publicerad

Det fanns flera skäl till att Axel Oxenstierna och den svenska riksledningen angrep Danmark. Först och främst handlade det om traditionell nordeuropeisk maktpolitik. Det var allom uppenbart att Sverige höll på att segla förbi Danmark som regional stormakt. Trots det var Ösel och Gotland danska öar. Minnet av freden i Knäred 1613, när den danske kungen Kristian IV:s förhandlare stod som segrare, var i allra högsta grad levande. Nu var tiden mogen att tvinga fram en gynnsammare uppgörelse.

I Stockholm var man dessutom bekymrad över Kristian IV:s agerande på kontinenten. Den danske kungen sökte begränsa svenskarnas inflytande i Tyskland, eftersom det låg i Danmarks intresse att inte bli inringat av svenska territorier och arméer. Men allra värst var att Kristian IV hade chockhöjt Öresundstullen. Från att år 1637 ha inbringat den danska kronan 229 000 riksdaler nådde tullen 1638 upp till 482 000 och 1639 till 616 000. De utländska sjömakternas ilska ledde till att Kristian IV tvingades sänka tullen något, men inkomsterna fortsatte att hålla en hög nivå – 505 000 riksdaler år 1641, 405 000 år 1642. Sverige åtnjöt tullfrihet för flertalet varor som forslades till och från själva riket, men det gällde inte de provinser i Baltikum som kontrollerades av den svenska kungamakten. Genom att utmåla den danske kungen som en hätsk girigbuk och utlova radikala förbättringar om svenskarna fick kontroll över Öresund beredde Axel Oxenstierna och det svenska riksrådet vägen för krig.

Annons
Annons

Kristian IV:s politik irriterade inte bara Sverige. Nederländerna led också av Öresundstullen. Inte nog med det: för att motverka de nederländska köpmännens stora inflytande på Östersjön och Nordsjön gynnade Kristian IV folk från andra länder och bjöd in dem att etablera sig i Danmark. Framför allt månade han om de egna danska köpmännen, både i Europa och på världshaven. Ett typiskt exempel på politiken är avtalet med Spanien år 1641, som hade udden riktad mot både Nederländerna och Sverige. Olyckligtvis för Danmark skedde detta samtidigt som relationerna mellan Nederländerna och Sverige blev allt bättre. Louis De Geer och andra nederländare investerade stora summor i Sverige, vars metallexport – kopparmalm, kanoner, med mera – gick via Amsterdam. Ett defensivavtal mellan Nederländerna och Sverige slöts 1640, enligt vilket svenskarna, om andra konfliktlösningar misslyckades, kunde räkna med nederländskt stöd i händelse av krig med Danmark.

När det svenska riksrådet i maj 1643 beslutade om anfallskrig mot Danmark var planen att Lennart Torstenson skulle rycka fram söderifrån genom Jylland medan Gustaf Horn angrep norrifrån genom Skåne. Därefter skulle Torstenson och Horn från var sitt håll föra över kriget till de danska öarna. I syfte att öka segermöjligheterna bestämde man att ingen krigsförklaring skulle ges. Förvisso var det föga hedervärt att utan förvarning storma in med tungt rustade arméer i ett grannland, men det var realpolitiskt sunt. Ett Danmark som togs på sängen var ett svagare Danmark än ett Danmark som fick tid att förbereda sig.

Annons
Annons

Trots att den svenska armén befann sig långt bort i Centraleuropa, och trots att Lennart Torstenson besvärades av sjukdom, ledde han sina trupper hela vägen till Holstein, som nåddes i december 1643. Danskarna var lika överraskade som avsett och trodde först att Torstenson endast sökte vinterkvarter för sina knektar. I januari 1644 invaderade han Jylland och erövrade på kort tid hela halvön. Påföljande månad invaderade Gustaf Horn Skåne och tog kontroll över huvuddelen av provinsen. Kristian IV kunde knappast ha drabbats av något värre. Om Torstenson och Horn kunde fortsätta blixtkriget på Själland och Fyn var Danmark besegrat.

Men det kunde de inte. Både i Jylland och i Skåne mötte svenskarna hårt motstånd från lokalbefolkningen. Eftersom Torstenson inte lyckades att korsa Lilla Bält kunde han inte erövra Fyn. Dessutom saknade Horn det belägringsartilleri som behövdes för att inta Malmö. När Kristian IV gjorde ett avledande anfall mot Göteborg via Bohuslän tvingades Horn dessutom sätta av tid till att marschera upp genom Halland och bemöta hotet. Detta gav den danska krigsmakten ett välbehövligt andrum.

Kristian IV:s trumfkort var flottan. I sjöslaget vid Kolberger Heide mellan Kiel och Femern i början juli 1644 misslyckades en svensk eskader under Klas Fleming att besegra en dansk flottstyrka under Jørgen Vinds och kung Kristians befäl. Trots att slaget, strikt militärt sett, slutade oavgjort var det en taktisk dansk seger, eftersom det försvårade för svenskarna att blockera Malmö från sjösidan. När en 14 000 man stark dansk armé på hösten landsattes i Skåne tvingades Horn retirera och miste kontrollen över landskapet.

Istället avgjordes kriget av Nederländerna. Louis De Geer värvade en flotta som på hösten 1644 var starkare än den danska. I oktober besegrade de svenska och nederländska örlogsfartygen tillsammans en dansk flotta vid Femern. Nederlaget var så stort att Kristian IV måste avbryta kriget i Skåne inför risken att svenskarna skulle utnyttja sjöherraväldet till att landstiga på Själland.

Under det sista krigsåret, 1645, var Gustaf Horn åter herre över Skåne utom Malmö. När en nederländsk flotta bestående av 400 handelsfartyg och 49 örlogsskepp seglade in i Öresund gav Kristian IV upp. I augusti kom man överens om hårda fredsvillkor: Danmark måste avträda Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt Halland på trettio år, vartill kom att svenskarna erhöll tullfrihet i Öresund för sina baltiska besittningar. Även Nederländerna fick sänkta tullavgifter, och Kristian IV miste rollen som medlare i trettioåriga kriget.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons