Annons

Ylva Herholz:Sverige blev en fristad mot alla odds

Judiska flyktingbarn på Stockholms centralstation 1939.
Judiska flyktingbarn på Stockholms centralstation 1939. Foto: Stockholms stadsmuseum

Det svenska mottagandet av judiska flyktingar från Nazityskland kom till stånd tack vare de judiska församlingarna – från myndighetshåll var man i första hand mån om att förhindra en ”flyktingflod”. I en ny tysk studie granskas den svensk-judiska flyktinghjälpen 1933–1941.

Under strecket
Publicerad

Som min far berättat bodde på hans barndoms gata – Gustloffstraße, numera Dernburg­straße, i stadsdelen Charlottenburg i Berlin – en liten judisk flicka ett par portar bort. Från balkongen som vette åt gatan på nr 9 där min farmor och farfar bodde med sina fyra barn, alla födda under naziåren, hade de utsikt över Lietzenseeparken. Som gjord för både kurragömma och söndagspromenader. Där fanns vattenkaskaderna, den lilla sjön med pilarna som lutade sig ut över vattnets spegel, och här och var, i skuggan av ett buskage, fanns bänkar. Några var gula. ”Nur für Juden”. För judar.

I niorummaren bodde också min farfarsmor, sedan hon blivit änka. Det var hon som hade sagt till de två äldsta barnbarnen att leka med den lilla flickan en bit bort på gatan. Det var synd om henne, hade hon sagt. Min farmor hade nickat instämmande. Exakt när detta var kan min far inte minnas, men det rör sig om tiden mellan 1939 och 1942, då han själv var mellan sex och nio. Han minns inte heller den judiska flickans namn. 

Jag tänker på det lilla namnlösa flickebarnet då jag läser den tyske historikern Clemens Maier-Wolthausens nyligen utkomna ”Zuflucht im Norden. Die schwedischen Juden und die Flüchtlinge 1933–1941” (Wallstein Verlag och Institut für die Geschichte der deutschen Juden), där han skildrar den svensk-judiska flyktinghjälpen 1933–41. Boken tar sin utgångspunkt i den fråga som chefredaktören för Jüdisches Nachrichtenblatt ställde i sin ledare den 24 oktober 1941, med hänsyftning på judiska församlingar i hela världen: ”Haben sie genug getan?” Har de gjort tillräckligt? 

Annons
Annons

I fokus för den djuplodande studien står den jämförelsevis lilla judiska gemenskapen i Sverige, dess samarbete med de tysk-judiska hjälporganisationerna, och vad de gjorde – förmådde göra – för att rädda judar i Tyskland, och från 1938 det ”annekterade” Österrike, undan förföljelserna, utplundringen och terrorn – från nazisternas maktövertagande 1933 till hösten 1941, då utreseförbudet för judar omintetgjorde alla sådana hjälpinsatser; det är Förintelsens förhistoria det handlar om.

Inte var det många som lyckades ta sig till Sverige. Vårt land låg inte heller riktigt i blickfältet som eventuellt flyktmål, av flera skäl. Så har också Sverige och Norden länge förbisetts i den internationella forskningen om den påtvingade judiska utvandringen, fördrivningen. 

Tack vare att Sverige inte ockuperades av tyskarna finns de judiska församlingarnas arkiv kvar. För en historiker som Maier-Wolthausen utgör de ett enastående forskningsfält: här finns en oskattbar samling brev och skrivelser som med sina många vittnesmål från förföljelsens och förtvivlans tid, och genom att den ger inblick i både de hjälpsökandes situation och i de svensk-judiska hjälpbemödandena, ger en detaljerad, fördjupad och övergripande bild av samtliga tyska och österrikiska judars belägenhet; av alla de hinder som försvårade eller omöjliggjorde deras flykt, de alternativ de alls hade, hur de hjälpande nätverken såg ut, inklusive de transnationella – något flyktingmottagande från det offentligas håll var det ju inte tal om förrän två minuter i tolv. Genom de röster som kommer till tals i den bevarade korrespondensen går det att få syn också på den större bilden, genom det ”lilla” exemplet.

Annons
Annons

Då man går in på temat flykt från Tyska riket stöter man oundvikligen på förutfattade meningar, skriver Clemens Maier-Wolthausen. ”Bilden av de stängda portarna i de potentiella flyktländerna och av att många mördade människor hade kunnat räddas” skymmer delvis sikten, vågar han påstå. Utifrån den bilden har eftervärlden dömt även de judiska samfunden i exilländerna: dessa borde ha visat en mer aktiv solidaritet, gjort mera; de var hårdhjärtade, har det hetat. Författaren refererar här bland annat till den svenska debatten på temat i slutet av 80-talet. Han menar att domar som dessa inte är tillräckligt inbäddade i sin historiska kontext. 

Den första hjälpåtgärden från svenskt håll initierades av Judiska församlingen i Stockholm i form av en insamling, åtta dagar efter den tyska så kallade judebojkotten den 1 april 1933. I maj kom uppropet för en ”Hjälpfond för Tysklands judar”, och ett direkt samarbete med nyinrättade tysk-judiska hjälpkommittéer var inlett. I den tidiga fasen hade de svensk-judiska hjälpinsatserna främst sionistiska mål: att stödja en möjlig ”utvandring” till Palestina. Inte minst för barn och ungdomar. Ett år senare grundades den första exilskolan för tysk-judiska barn även i Sverige – Landschulheim Kristinehov i Skåne, med 28 platser – där eleverna genom ”andligt och praktiskt arbete fostras till livsdugliga människor”, enligt broschyren från tiden. Deras framtid var tänkt att utspela sig på annat håll, utanför vårt lands gränser; det utmärkande för svensk flyktingpolitik var restriktionerna. Sverige var endast ett väntrum, för en skara ”transitflyktingar”. Hållningen var ungefär som andra västländers vid tiden.

Annons
Annons

När kniptången klämdes åt kring judiska tyskar och österrikare 1938 märktes det tydligt i mängden böner om hjälp, och i tonen i de brev som anlände till de judiska församlingarna i Sverige – där Stockholmsförsamlingen spelade en huvudroll i flyktinghjälpen. Samtidigt som restriktionerna för inresa skärptes i omvärlden, i rädslan för en ”flyktingflod”; det beryktade J:et på judisk-tyska pass infördes som bekant efter svenska och schweiziska påtryckningar, och snart krävde Sverige visum från Tyskland. 

Enligt myndighetspublikationen ”Sociala meddelanden” från april 1939 räknades 3 420 av de utlänningar som då befann sig i landet som judiska; i språkbruket på Socialstyrelsen kunde de förresten även betecknas som ”icke­arier”. Som Clemens Maier-Wolthausen skriver: ”Den svenska flyktingpolitiken och särskilt förvaltningspraxisen hade som tydligt mål att förhindra en större invandring av judiska flyktingar.”

I sin barndoms Berlin var min far och hans lillasyster någon gång även hemma hos den lilla judiska flickan i grannskapet och lekte. Min far minns att han lagt märke till att fadern i huset sett mycket bekymrad ut. En dag låg en hög med ”bråte” på trottoaren intill porten där flickan bodde. I röran tyckte sig min far känna igen en av hennes leksaker, en docka. Hon sågs aldrig i kvarteren igen.

Deportationerna av de judar som ännu var kvar i Nazityskland inleddes en vecka efter utresestoppet i oktober 1941. Omkring 500 judiska barn hade hunnit undkomma till Sverige innan dess. En del som ett led i de Kindertransporten som efter novemberpogromen 1938 organiserades över gränserna av judiska hjälpkommittéer (till exempel undsattes knappt 10 000 barn till Storbritannien). Några fick bo i svenska hem – likt Steffi och hennes lillasyster i Annika Thors gripande ungdomsromaner om flickorna som kom från Wien till en ö på västkusten. Andra installerades på särskilt inrättade barnhem. 

Annons
Annons

I januari 1939 infördes ytterst begränsade svenska flyktingkvoter – nu skulle 200 judiska ”transmigranter”, varav 160 barn, exempelvis snart kunna resa in. Förutsatt att de kunde få fram pengar, och de nödvändiga pappren. Ett annat hinder var läkarundersökningarna före eventuell färd norrut: man skulle vara frisk för att få komma hit, och barnen dessutom begåvade och anpassningsbara (från andra exilländer kom liknande riktlinjer). Begränsade resurser och svensk lagstiftning blev bestämmande för församlingarnas handlingsutrymme; det sociala urvalet skulle gynna mottagande och integration, var tanken. Både i offentligheten och i den judiska minoriteten fanns också en oro för att utmana antisemitiska krafter. 

Clemens Maier-Wolthausen är minutiös i sin redovisning av skeendet, i skildringen av ett antal enskilda fall – och då även av de små, under vanliga omständigheter vardagliga incidenter, som i en utsatt situation kan betyda skillnaden mellan liv och död. Som då ett pass kommer på villovägar, eller posten någon dag för sent. Ett av de barn som med nöd och näppe kom med på en transport till Sverige var sjuåriga Hannelore Salomon från Halle. Sina föräldrar såg hon aldrig mer. Som många av de övriga som hann i säkerhet. 

Hade den bedrövade fadern på Gustloffstraße i Berlin skrivit och bett om hjälp för sin lilla dotter? Eller uppsökt den tysk-judiska hjälpkommittén? Så många av de hjälpsökande fick ju också nej. Även det beskrivs ingående i Maier-Wolthausens bok om svensk-judiska hjälpinsatser. Skräckläsning för oss som vet hur det gick för de flesta europeiska judar. 

Annons
Annons

Min fars barndomshem på gatan intill Lietzenseeparken står kvar. Idag finns på trottoaren ett antal inlagda Stolpersteine, minnesstenar över judar som bodde här. Elva stycken, om jag räknat rätt. Är någon av dem till minne av flickan och hennes familj? Kanske en farmor eller morfar, i så fall – just här vittnar nästan alla ingraverade födelseår om människor som var i 60-årsåldern då de deporterades och mördades.

Det var någon gång de där åren som min far och hans syster, min faster, började hemsökas av återkommande mardrömmar. Där uniformerade män kom klampande uppför trapporna och tog dem tillfånga. Eller där familjen var spårlöst försvunnen en dag då de kom hem från skolan. Att tyska barn som de (ännu) inte stod på nazisternas dödslistor bryr sig inte drömmar om. 

I sina slutord ger Clemens Maier-Wolthausen sitt svar på den fråga han utgått från i boken. Författaren är väl inläst, även på svensk forskning på området. Hans tyska blick på svenskt 30- och 40-tal ger också oss ytterligare skiftningar till bilden av denna fasornas epok. På klar och lättflytande prosa, dessutom, vilket möjligen gör ämnet än mer outsägligt tyngande. Viljan att hjälpa saknades inte i svensk-judiska kretsar, konstaterar han. Men de kunde inte ha gjort mer, under de omständigheter som beskrivits. ”Allt annat vore otillbörligt bakåtsyftande moraliserande.” 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons