Annons

”Sverige för ett krig mot dem som tar droger”

Christina Örnebjär.
Christina Örnebjär. Foto: Privat, Leif R Jansson/TT

Många insatser behövs inom narkotikapolitiken men svaret kan inte vara att jaga brukare. Vi vill att så få som möjligt lider, att så få som möjligt ska dö, skriver Christina Örnebjär, Föreningen Tryggare Ruspolitik.

Under strecket
Publicerad

REPLIK | NARKOTIKAPOLITIK

Bengt Westerberg och Sven-Olov Carlsson menar i sin debattartikel på SvD Debatt 12/5 att ett avskaffande av konsumtionsförbudet vore oklokt. Det skulle beröva samhället dessa viktiga instrument för att upptäcka och hejda enskilt missbruk, skriver de.

Det hedrar dem att de också är tydliga med vilka dessa instrument är – fortsatt stigmatisering, arrestering och insamlande av kroppsvätskor.

Om det vore sant att en repressiv politik är framgångsreceptet skulle Sverige med sin extremt hårda politik ligga i framkant och ha lägst antal brukare och döda. Så ser det inte ut. Sverige har istället en narkotikarelaterad dödlighet som är fem gånger så hög som snittet i Europa.

Den politik som Westerberg och Carlsson förespråkar i sin artikel har förts i över trettio år utan att någon gång utvärderats.

Under detta trettioåriga krig mot narkotikan har inte någon, vare sig tidigare socialminister Westerberg eller nu sittande ledande politiker, sett det som nödvändigt att se om det faktiskt fungerar. Medan nära tre människor varje dygn dör en narkotikarelaterad död är svaret att mer av samma vara behövs. Bara lite hårdare straff, lite fler kontroller, lite tuffare tag så ska kriget vinnas.

Annons
Annons

Det är förvånande att Westerberg och Carlsson inte hellre vill se en översyn och utvärdering av narkotikapolitiken. Detta inte minst då röster för en översyn höjts inom såväl narkotikapolisen som SKL, Sveriges kommuner och landsting. Vi ser också hur vårt grannland Norge valt att se hur man kan implementera Portugalmodellen. Att FN är tydlig i sin inställning är knappast någon nyhet.

Artikelförfattarna har helt rätt i att ”våra barn och ungdomar ska ges de bästa tänkbara förutsättningarna för sin utveckling och stå i centrum för utformningen av narkotikapolitiken”.

Det är också sant att samband är svårt att se om man blundar inför vad som händer i omvärlden och tittar enbart på en svensk kontext. Informationen är bristfällig eftersom straffpolitiken som infördes 1988 och drivits av Westerberg med flera som sagt aldrig har utvärderats. Tyvärr har information snarast undanhållits för svenska ungdomar och vård för de som behöver det.  

Det som kommuniceras är mer eller mindre att ett bloss är det samma som missbruk och att allt är lika farligt. Detta trots att vem som helst kan se att så inte är fallet. Unga inser ganska snart att de kan mer än vuxenvärlden för kunskapen är en enkel googling borta – kunskap understödd av forskning och evidens medan motargumenten de möts av handlar om moral och magkänsla. Att samtidigt använda narkotikahundar på skolor och ha så kallade frivilliga kisstest av minderåriga där den som inte ställer upp kan stängas av från skolan gör misstron ännu större mot svenska myndigheter och samhället. 

Annons
Annons

60 000 barn växer upp i familjer med vuxna som har ett svårt problematiskt bruk och de barnen behöver stöd. Vi vet att risken för självmord, olyckor och våld är tre gånger högre för dessa barn jämfört med andra jämnåriga. Risken att utveckla ett eget beroende är sju gånger högre. De här barnen behöver samhällets stöd men istället anser Westerberg och Carlsson att det är viktigare att söka upp personer som inte har ett problematiskt bruk och vars enda kriminella handling är att de har en olaglig substans i kroppen.

Hur kan det vara att ge barn och unga de bästa förutsättningarna för sin utveckling?

Det trettioåriga kriget mot narkotikan som debattörerna med sin artikel understödjer har blivit ett krig mot dem som brukar narkotika. Stigmatiseringen är enorm, bara ord som ”missbrukare” och ”ren” visar hur synen på människan ser ut. Att Sverige under dessa trettio år lyckats placera sig i botten är enbart pinsamt och borde stämma till eftertanke. Våra kamrater är Estland och Ryssland, länder som Sverige sällan brukar vilja sälla sig till.

Vi är helt ense med artikelförfattarna om att många insatser behövs men vårt svar är inte att jaga brukare. Vi vill att så få som möjligt lider, att så få som möjligt ska dö. För att nå dit behöver vi satsa mer på vård, stöd och behandling och till det krävs resurser. Om de pengar som idag läggs på att jaga människor vars enda brott är att de har en olaglig substans i kroppen kunde läggas på vård och stöd till de som behöver det skulle med all säkerhet dödligheten minska. Vi vet detta eftersom det är resultatet i länder som gjort så. 

Vi vädjar till Westerberg, Carlsson och andra att släppa prestigen och åtminstone förespråka en översyn av den politik de själva varit med att införa, istället för att envist försvara den trots att resultatet visar på ett kapitalt misslyckande.

Christina Örnebjär
Föreningen Tryggare Ruspolitik,
före detta riksdagsledamot och barnrättspolitisk talesperson för Liberalerna

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons