Annons

”Sverige har blundat för förtrycket av unga”

Juno Blom, partisekreterare för Liberalerna.
Juno Blom, partisekreterare för Liberalerna. Foto: Malin Hoelstad

I en missriktad välvilja har samhället varit tolerant mot föräldrar och organisationer som kränker grundläggande rättigheter för barn och unga. Det skriver Juno Blom, Liberalerna.

Under strecket
Publicerad

Porträtt av Fadime Sahindal.

Foto: Bertil Ericson/TTBild 1 av 1

DEBATT | HEDERSFÖRTRYCK

Jag arbetade i tolv år som samordnare för det nationella arbetet mot hedersvåld. På alla nivåer, från skola till åklagare finns det fantastiska eldsjälar, men desto fler exempel när man gång efter gång inte förmår att ta det enskilda barnets sida när hen riskerar att utsättas. Det är obegripligt hur ett land med så höga ambitioner kunnat blunda för det systematiska förtrycket av flickor och pojkar här hemma i vårt land.

En av hundratals flickor jag träffat beskrev hur hon som 16-åring blev förälskad i en klasskamrat. En kusin uppmärksammade detta. Familjens lösning blev att föra henne ut ur Sverige, till landet de flydde ifrån för att gifta bort henne med en betydligt äldre man.

Att vara förälskad ansågs skamligt och kunde skada familjens rykte och anseende.

Den flickan kommer aldrig glömma våldtäkten som bröllopsnatten resulterade i. En våldtäkt som portvakterna i hennes familj sanktionerat. Vårt samhälle hade inte modet att stoppa det.

I Sverige har vi beslutat att vi alla ska ha rätt att forma och påverka våra liv, egenmakt över vår sexualitet och ett liv fritt från våld och förtryck.

Annons
Annons

Mot bakgrund av detta förvånar det mig att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck fortfarande haltar och skaver i ett av världens mest jämställda länder som styrs av den första ”feministiska regeringen”.

I Sverige är vi tydliga med att inget barn ska kunna föras ut ur landet och tvingas in i äktenskap. Men när barn uttrycker oro för detta ska ske, händer det alltför ofta ingenting. Och när barnets stol gapar tom i klassrummet efter lovets slut, var det enligt Ekot endast 13 procent av landets kommuner 2018 som överhuvudtaget hade rutiner för att följa upp vad som hänt med barnen. Efter sommarlovet i år var det i stället DN som saknade barnen som kommunerna blundat för genom granskande reportage.

I Sverige har vi alltför ofta löst föräldrars krav på segregerad undervisning genom att anpassa oss till föräldrarnas normsystem.

Vi är tydliga med vad barn och unga ska ha rätt till och skyddas ifrån tills vi möter motstånd för då vacklar vi och anpassar oss i stället för att stå upp för principen om alla människors lika värde.

Detta är ett uttryck för en integrationspolitik som handlar mer om omhändertagande än egenmakt. Det är en människosyn som genomsyras av kulturrelativism. Kulturrelativismen innebär att man inte förmår se såväl framsidor som baksidor hos olika kulturer.

I en missriktad välvilja har samhället varit tolerant mot föräldrar och organisationer som kränker grundläggande rättigheter för barn och unga. Det har lett till att tusentals, om inte hundratusentals barn och unga drabbats av förtryck, övergrepp och våld utan att samhället agerat.

Annons
Annons

Porträtt av Fadime Sahindal.

Foto: Bertil Ericson/TTBild 1 av 1
Porträtt av Fadime Sahindal.
Porträtt av Fadime Sahindal. Foto: Bertil Ericson/TT

Fadime Sahindal var en av de som hade modet att agera. Hon hade höga förväntningar på att svenska samhället skulle konfrontera förtrycket som drabbade unga i hedersmiljöer. Sedan Fadimes pappa mördade henne för arton år sedan har politiken agerat på flera olika sätt.

Det första statsrådet som satte frågan på kartan var Nyamko Sabuni. Hon vågade utmana kulturrelativismen och hade ryggraden att stå upp för de mest ofria barnen i en tid då detta inte var politiskt korrekt. Men tidsandan var inte redo.

Sedan dess har pengar och projekt för att bekämpa hedersvåld strösslats ut i försök att visa handlingskraft. Vissa satsningar har varit bra, vissa har bara synliggjort att vi är ljusår från att faktiskt förstå problemets allvar. Resurserna som avsätts är kaffepengar jämfört med medlen som betalats ut till organisationer som förvärrar utanförskapet.

Jag gav mig in i politiken för att jag kände en enorm frustration över att jag mött så många utsatta barn unga och vuxna som inte fick den hjälp de har rätt till och behov av. Men jag har även mött lika många frustrerade lärare, socialarbetare, poliser och åklagare som brinner för att ge stöd till de allra mest utsatta. Vi måste ge dem förutsättningar att utöva sina respektive yrkesroller fullt ut.

Det måste till ett betydligt mer genomtänkt arbetssätt för att faktiskt konfrontera förtryck som drabbar barn innan det gått så långt som ett mord. En förutsättning för att utsatta barn och unga ska få den hjälp de har rätt till och behov av är att myndigheter på lokal nivå har en tydlig samverkan. Frågan är när våra ansvariga statsråd ska förstå behovet av en lika tydlig samverkan för att åstadkomma den sammanhållna politik som i dag saknas.

Sverige behöver en genomgripande strategi för att bekämpa våld mot barn. På grund av hedersförtryckets särskilda aspekter behöver den också ha ett tydligt fokus på barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck i alla dess uttrycksformer.

Sverige måste inrätta ett nationellt center för försvunna barn som ska samla in statistik på hur många barn som är försvunna och samordna insatser för att förhindra bortföranden och underlätta hemtagandet.

Sverige behöver också utveckla nationella riktlinjer och metodstöd för att myndigheter ska kunna förebygga bortföranden samt hantera ärenden när barn blivit bortförda.

Jag menar att ett viktigt steg på vägen för att få bukt med hedersproblematiken är att kulturrelativismen måste vika hädan. Det är helt oacceptabelt att vi behandlar barn och unga med olika måttstockar.

Det är dags att avhysa dessa tankeströmningar från de politiska och offentliga boningarna. Rättigheter och frihet från förtryck i Sverige ska aldrig relativiseras.

Juno Blom
partisekreterare Liberalerna

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons