Karl Ove Knausgård är trött på att vara privat.
Karl Ove Knausgård är trött på att vara privat. Foto: Martin Slottemo Lyngstad

”Sverige har misslyckats totalt med integrationen”

Enligt Karl Ove Knausgård företräds en femtedel av Sveriges befolkning av politiker som inte vill erkänna deras åsikter. I en lång intervju berättar författaren om sin syn på svensk politik, uppbrottet med familjen, det nya livet i London och hur det är att skriva en bok som inte handlar om honom själv.

Uppdaterad
Publicerad

Det är något ironiskt, men också mänskligt med att mannen, som skrivit ned sitt liv på 3 622 boksidor, är trött på att vara privat. Men innan mötet med Karl Ove Knausgård i hans nya hemstad London kommer uppmaningen från förlaget: ”Inte något privat. Han är trött på det”.

Jag är inte vidskeplig, så jag kan prata om boken. Jag försöker att skriva en roman. Fiktion.

Knausgård och ”inte något privat”? Det är som att träffa Roger Federer utan att nämna tennis. I ”Min kamp” berättar författaren om allt från för tidig utlösning till hur hans far hittades blodig och död i en bostad där tomflaskorna låg slängda.

För många läsare var litteraturen beroendeframkallande. Författaren Zadie Smith twittrade: ”Jag behöver nästa bok som crack”. För andra gjorde läsningen bara ont. Han kom så nära intill det som, för honom, var äkta att delar av hans släkt fortfarande inte vill ha med honom att göra – nio år efter att första boken kom ut.

Den allra viktigaste nyheten för den som föredrar att följa Knausgårds författarskap, framför privatpersonen, är det han håller på med nu. Efter ”Min kamp” skrek han i det närmaste ut att han aldrig skulle ge ut en ny roman, den sista meningen i hans senaste bok handlade till och med om hur mycket han skulle njuta av tanken på att han inte var författare längre. Han skulle i alla fall aldrig ge en intervju till, men inget av det gäller längre.

– Jag fick ett råd om att inte prata för mycket om det jag skriver på nu, säger 50-åringen, som är mer vit än grå i håret, klädd i blazer, skjorta, jeans med hål på ena knät och skinnskor med klack.

Annons

De låter när de slår mot asfalten, klack klack. Vi ses på en restaurang i Londonstadsdelen Blackheath, och han vill inte ha frukost, men gärna kaffe.

– Jag är inte vidskeplig, så jag kan prata om boken. Jag försöker att skriva en roman. Fiktion. Jag har skrivit 70 sidor och är glad över att avtalen är färdiga, så att jag bara kan vara i den texten.

3 622 boksidor av Karl Ove Knausgårds liv.
3 622 boksidor av Karl Ove Knausgårds liv. Foto: Norstedts

Tror du folk är spända på om du kan skriva om något annat än dig själv?

– Det vet jag inte. Jag blev känd för ”Min kamp”, och efter det har jag skrivit mycket olika: tre böcker med kortare texter, en roman, två essäsamlingar, en bok om Munch, en annan bok om fotbolls-VM. Men jag har ingen aning om vad folk tänker.

Är det svårt att skriva fiktion?

– Svårare.

Har du något att bevisa?

Annons

– Jag känner mig som en snickare som bara har snickrat stolar, men som nu ska snickra ett bord. Att snickra bord tillhör jobbet. Det är på tiden att jag gör det. I mitt liv finns det ingenting mer att utforska litterärt. Det känns mekaniskt att skriva om det, för jag vet vad jag vill hitta.

Det betyder inte att hans liv inte förändrats sedan det 2016 blev känt att Karl Ove Knausgård skulle skiljas från sin svenska fru, Linda Boström, som han har fyra barn med:

Han har bytt öppna landskap och odlingsbar mark på den skånska landsbygden mot folkmyllret i London. Hans radhus ligger i Lewisham, en stadsdel som är med på listan över de 20 procent fattigaste områdena i England.

Orsaken till flytten är att han har en ny flickvän och sambo. Michal Shavit är förläggare hos Jonatan Cape, hon hade nyligen två författare på nomineringslistan till Booker-priset, och Knausgård säger att han inte tror att han skulle kunna ha haft ett bättre liv.

Medelklassområdet Blackheath – tio minuters gångväg från Knausgårds nya grannskap i London.
Medelklassområdet Blackheath – tio minuters gångväg från Knausgårds nya grannskap i London. Foto: Martin Slottemo Lyngstad
Annons

Det första året pendlade han mellan London och Sverige. Sex till åtta timmar, varje väg, en vecka på, en vecka av, för att vara med barnen på 14, 13, 11 och 4 år.

Om det var tungrott?

Nej, han gillar att resa och förstår inte frågan. Oavsett: det här halvåret bor två av barnen hos honom i London för att gå i skolan och se om de trivs.

– Det är för en begränsad period, och vi åker fortfarande mycket fram och tillbaka. Det handlar inte bara om att ha många bollar i luften, utan också se till att varje boll har det bra, säger han.

För det är precis så som jag känner mig. Som en hund.

Knausgård, som fyllde 50 år den 6 december, och som bara önskade sig ”böcker och vinyl, som vanligt”, har till och med slutat röka. Han började när han var 16 år, sedan tog han en cigarett 20 till 40 gånger per dag. En kväll i maj stod han på balkongen i London och visste: ”Detta är den sista”. När han spelar fotboll med sonen John märker han att beslutet var bra.

Han går upp med barnen halv sju. Eftersom de har långt till skolan lämnar de hemmet klockan sju. Sambon åker till jobbet en timme senare.

Annons

Så sitter han där, med en ny utsikt i ett nytt radhus i en ny stad i ett nytt land, men med samma vanor: Han skriver med typsnittet Times New Roman, storlek 12, alltid med musik i öronen, och alltid samma musik, han byter album från bok till bok och låter det gå på repeat.

När han skrev ”Min kamp 6”, lyssnade han på Iron & Wine. I arbetet med Munch-boken ”Så mycket längtan på en så liten yta”, på Lambchops senaste, ”den med massor av ljud och autotune” (”Flotus”). Och den här gången? Father John Misty, och när det gäller honom, kan Knausgård till och med drista sig till att växla mellan två album, de två senaste. Det är något tryggt med att lyssna på musik man kan, det är som att komma hem, förklarar han.

Karl Ove Knausgård, som aldrig har disponerat något, bara skrivit, har för första gången gjort en skiss över vart han vill att romanen ska ta vägen. Inte så att han följer den, texten förändrar sig hela tiden, men så att han pratar om den. Den handlar bland annat om bioteknik och genmanipulation, ”enorma förändringar vi människor aldrig har tagit ställning till eller röstat om, för teknologin, den bara kommer”.

Annons

Researchar du?

– Jag försöker göra ett universum som funkar så att om jag ser det så, så är det så. Jag har till exempel skrivit om en sjuksköterska. Då är jag ute på hal is, eller hur? Men jag bara skriver på, och så får en sjuksköterska kolla på det efteråt. Men jag researchar inte på förhand, nej.

Jag är inte dum, i alla fall inte så väldigt, så jag förstår att de här tankarna inte säger något om det verkliga förhållandet mellan mig och världen.

En av arbetstitlarna till ”Min Kamp” var ”Hunden”. Han nämner det i en bisats, medan han pratar om hur låg självkänsla han har.

– För det är precis så som jag känner mig. Som en hund.

Karl Ove Knausgård säger att ingenting kan ändra på att han känner sig underlägsen allt och alla. Hon som serverar oss kaffe från silverkannor nu? Ja. De som sitter vid sidan om honom på en fotbollsmatch och vill diskutera spelet? Underlägsen. Författarkollegorna i panelen som han är inbjuden till? Underlägsen. Om han sitter på en scen under en boklansering, och han märker att publiken bara vill honom gott, kan han få en klaustrofobisk känsla, och han tänker: ”Skillnaden är så stor mellan den jag är, och den de ser”.

Annons

Efteråt vill han bara bort, men istället är det vanligt att folk ber honom signera böcker: ”Jag är inte värd det här, jag är inte bra nog”, tänker han medan han pratar och ler.

Allt gör inte bara ont, han tycker om det också. Om bara en läsare säger att han eller hon känner igen sig i det Knausgård har skrivit, är det ”som att vara i en dröm”. Och det går inte en dag utan att han tänker på hur lyckligt lottad och privilegierad han är, som får göra allt han har lust med och bestämma över varenda kommatecken själv, berättar han.

Det är inte lätt att förstå hur du kan känna dig så liten när så många runt om dig säger hur bra du är.

– Det är en grundläggande psykologisk grej. Jag är inte dum, i alla fall inte så väldigt, så jag förstår att de här tankarna inte säger något om det verkliga förhållandet mellan mig och världen. Men känslan finns där.

Du läser om dig själv: ”Posterboy of modern letters”. ”Knausgård kan ta andan ur dig”. ”Årets läsupplevelse”. Och så sitter du där och… surar?

– Jag surar inte! Den vill jag inte ha på mig. Men sådana ord gör gapet ännu större. ”Ok, de tycker så, och jag känner så. Vad fan är det som händer?”

Annons

Är det inte något som 20 timmar hos en topp-psykolog kan fixa?

– Det tror jag inte.

Har du provat?

– Nej. Jag har inte provat.

Knausgård har bytt öppna landskap och odlingsbar mark på den skånska landsbygden mot storstadslivet i London.
Knausgård har bytt öppna landskap och odlingsbar mark på den skånska landsbygden mot storstadslivet i London. Foto: Martin Slottemo Lyngstad

Det är mycket på grund av de här tankarna och känslorna som han tycker så mycket om att skriva. När han är djupt inne i en text, med beige, moderna hörlurar över öronen, glömmer han sig själv. Därför har han sagt till agenten och förlaget att de ska säga ja till färre och färre möten med andra människor, så att han ska skriva ännu mer. Själv klarar han inte att säga nej, andra måste göra det åt honom.

– Lanseringar, promotions, möten med läsarna, jag har varit i det länge med ”Min kamp”. Men nu håller jag på med nya saker. Därför har jag rest runt och släckt lyset efter mig på ställe efter ställe. Nu är det snart mörkt där ute.

Annons

Jag ville inte göra något fel, jag gör några såklart, men jag ville inte vara omoralisk eller påföra andra smärta.

Helt mörkt blir det inte. Medan Norge och Sverige läste ”Min Kamp 6” för åtta år sedan, blev den översatt i USA och England helt nyligen. Och hur är det med exempelvis Ungern, med miljoner av potentiella läsare? De är bara på trean.

Det verkar också som att bokmarknaden i hemlandet är sugen på äkta historier om äkta liv, och varje gång det kommer ny sådan bok, nämns Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” på nytt. I samband med Tomas Espedals nya ”Elsken” exempelvis, där författaren skriver om en våldtäktsanklagelse som har sin parallell i verkligheten. Eller med Vigdis Hjorths ”Arv och miljö”, från 2016, som Hjorths syster Helga reagerade starkt på och skrev en motorman till. Knausgård förstod aldrig helt varför Vigdis Hjorth blev kritiserad, han menar att hon inte förtjänade det, för i motsats till honom använde hon uppdiktade namn och var helt tydlig med att hon skrev fiktion.

Då den norska bloggaren Anniken Jørgensen i höstas fick hård kritik för att hänga ut människor i sin bok ”Bara en natt till”, svarade förlaget Panta: ”Varför ska Anniken Jörgensen få kritik för något som Knausgård gjort i åratal?”

Annons

– Jag såg det, för jag läser norska tidningar på nätet varje dag. Och jag vill bara påpeka att det inte var så att jag inte fick kritik, säger författaren och skrattar.

Innan han började med ”Min kamp” hade han läst Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” och en diktsamling av Stig Larsson, båda två utlämnande utgivningar. De blev viktiga för honom.

Knausgård menar själv att hans böcker har flyttat gränserna i Norge för att de var så omfattande, berörde väldigt många människor och eftersom det aldrig rådde något tvivel om vad hans projekt innebar.

– Min tanke var att skriva om min far och min relation till honom. Jag gjorde det med gott hjärta, och tänkte aldrig på att jag lämnade ut honom. Jag försökte ju förstå honom. Det var ju pappa! Och jag tänkte: ”Det här kommer alla förstå. Folk vet att alla har bra och dåliga sidor”. Men så upptäckte jag plötsligt att det inte såg ut så från utsidan. Inte överhuvudtaget.

Flera familjemedlemmar kände sig uthängda och hotade med rättsliga åtgärder före utgivningen. ”Han trakasserar levande och döda och hänger ut oss utan att vi kan försvara oss”, sa de till Bergens Tidende. Efter att den sista boken kom ut skrev Knausgårds farbror i en debattartikel:

Annons

”Samhället skulle ruttna vid roten om alla hade uppfört sig på ett sådant sätt mot sina närmaste och människor man umgås med (…) Det hela handlar om två saker: pengar och berömmelse. Kosta vad det kosta vill.”

– Jag visste att det skulle komma en reaktion. Men den totala avvisningen av alltsammans var chockerande. Det blev extremt kaotiskt i mig.

Jag kan inte säga att det var fullt av lidande och plågsamt för mig att skriva ”Min kamp”

På vilket sätt?

– Jag ville inte göra något fel, jag gör några såklart, men jag ville inte vara omoralisk eller påföra andra smärta. Och så var det konflikten med att jag ville skriva böcker, och att det faktiskt påförde andra smärta. De sa: ”Tror du dina böcker är viktigare än vårt liv?”. En omöjlig problemställning. Det är värdefullt att det finns en plats i samhället där allt kan genomlysas och diskuteras, även det allra mest privata. Men det är inte värdefullt för precis den familjen som genomlyses och diskuteras. Jag kunde ha sagt ”Okej, vi publicerar inte”. Valet var reellt. Men jag valde att publicera.

Annons

Hur är de knausgårdska familjeträffarna i dag?

– Jag har inte varit på en, så jag vet inte.

Du blir inte bjuden?

– Jag har inte kontakt med min fars familj, nej.

Knausgård har ett avtal med New York Times på att skriva tre featureartiklar om året, men tror inte han kommer hinna mer än en eller två. Då han reste i USA för tidningen 2015, bland annat på jakt efter norska ättlingar, levererade han en text som var fyra gånger längre än avtalat. Tidningen fick trycka texten ”My saga” i två utgåvor.
Knausgård har ett avtal med New York Times på att skriva tre featureartiklar om året, men tror inte han kommer hinna mer än en eller två. Då han reste i USA för tidningen 2015, bland annat på jakt efter norska ättlingar, levererade han en text som var fyra gånger längre än avtalat. Tidningen fick trycka texten ”My saga” i två utgåvor. Foto: Martin Slottemo Lyngstad

Är det ett högt pris att betala?

– Eh… Det känns inte som att jag betalar priset. Jag kan inte säga att det var fullt av lidande och plågsamt för mig att skriva ”Min kamp”, samtidigt som det finns människor som känner sig kränkta och utlämnade av den. Tänk dig själv: Du har en bror, du tycker om honom, älskar honom. Så har han en son som skriver om att din bror är alkoholist och hans mor är inkontinent och också dricker, och detta blir känt för hela allmänheten.

Karl Ove Knausgård skakar på huvudet av tanken.

Jag är inte en författare som vill krossa någon. Nu önskar jag mig bara en roman som jag kan vara i.

Annons

Finns det saknad kopplad till kontakten som inte längre finns där?

– Vad menar du?

Saknar du dem?

– På ett sätt gör jag faktiskt det. Familj är viktig för mig. Min farbror blev en fadersfigur i mitt liv efter att min far gick bort. Och jag vill ju inte att mina barn ska ha det så att vissa pratar vi med, andra inte. Men jag kan inte säga att jag saknar familjen, för då kommer du att skriva ”Knausgård saknar familjen”, och det är inte det det här går ut på. Det är inte något jag tänker på. Jag vet att det finns något som gör att vi inte har kontakt, något jag har gjort av egen, fri vilja. Det var antingen eller.

Han böjer sig lugnt över restaurangbordet för att säga att precis det här vill han gärna läsa igenom. Det är viktigt för honom att det blir rätt.

Situationen är fortfarande inflammerad. Så sent som i slutet på förra året skrev Knausgårds farbror en krönika om saken i den norska tidningen Klassekampen under pseudonymen ”farbror Gunnar”. Det hårdaste slaget var riktat mot en tidigare redaktör på Oktober förlag, Geir Berdahl, men också författaren får sig en omgång: ”Den som tålde minst 2009 var diktaren själv. Han har haft en svår, paranoid sida ända sedan han såg dagens ljus”, skriver han och ber Berdahl och Knausgård att bespara sig krokodiltårarna.

Annons

Innan Karl Ove Knausgård påbörjade ”Min Kamp”, låg det 800 sidor med texter och öppningar i hans dator. Han kom ingenstans. Vännen och författar-förebilden Thure Erik Lund sa: ”Sänk förväntningarna”. Snart tio år senare menar Knausgård att ”’Min Kamp’ är baserad på en författare som gör just det – bok fem, till exempel, skrevs ju på bara åtta veckor” och han ger Lunds råd vidare till alla som vill höra: ”Sänk förväntningarna. Tål att det du skriver är dåligt och utan spänning. Bara skriv, du blir bättre och bättre av att skriva massor av text”.

Orden står i kontrast till det han skrev i ett brev till vännen Tore Renberg för nio år sedan. Brevet, som fått överskriften ”Ut och gömma hästar”, (Knausgård och Per Petterson, som skrev ”Ut och stjäla hästar”, är på samma förlag) är publicerat i Knausgård essäsamling ”I cyklopernas land”. Några av avsnitten handlar om var ambitionen att bli en stor författare kom ifrån:

”När jag började skriva, var det grunden: jag vill krossa alla, jag vill inte bara vara författare, jag vill vara den bästa författaren, och inte bara på Sørlandet, inte bara på Vestlandet, heller inte bara i Norge eller Europa, men i hela den jävla civiliserade världen. Alla skulle krossas en gång för alla, i en endaste lång svepande rörelse: den stora romanen.”

Annons

Gäller det fortfarande?

– Om att krossa alla med den stora romanen? Nej, nej, nej.

Har du gjort det?

– Nej, det har jag självklart inte gjort.

Så du ser inte framför dig att man om 100 år skriver om ”Min kamp” så som du skriver om Mykle och Hamsun nu?

– Jag tror inte det, nej. Jag har en känsla av att den är väldigt knuten till den här tiden, sin tid.

Det var fel från början att inte förhålla sig till Sverigedemokraterna. Jag ser ingen vinst i den beröringsskräcken.

Ditt heta temperament från ditt brev till Tore Renberg, har du blivit av med det?

– Ja. Jag har inte det behovet. Jag är inte en författare som vill krossa någon. Nu önskar jag mig bara en roman som jag kan vara i. Men det är sant att jag bara ville krossa alla. Jag gick runt med en känsla av att vara förödmjukad. Jag ville vara författare så extremt gärna, men skrev nästan inte. Så gav jag ut ”Ut ur världen” 1998, och den blev en succé, den blev allt jag kunde drömma om. Då förstod jag att ingenting av det betydde något. Det var att sitta och skriva och det inuti som betydde något. Jag har aldrig varit så lycklig. Allt var ljus.

Annons

Vi går ut i solljuset. Knausgård har sagt ja till att visa sitt grannskap, Lewisham, tio minuters gångväg eller ett tågstopp från Blackheath. Vi bestämmer oss för tåget. Han har förvarnat om att det är två mycket olika områden.

På väg till stationen stannar han framför en bokhandel och nickar mot böckerna bakom fönstret: Där ligger Lars Myttings ”Simma med de drunknande”, översatt till ”The sixteen trees of the Somme”, och glittrar på topplistan. Det verkar som om Knausgård glädjer sig över kollegans framgång. Han har många norska böcker som han har lust att läsa nu, Trude Marstein, Per Petterson, Lars Saabye Christensen.

Lars Myttings ”Simma med de drunknande”, översatt till ”The sixteen trees of the Somme”, ligger och glittrar på topplistan i en bokaffär i Blackheath.
Lars Myttings ”Simma med de drunknande”, översatt till ”The sixteen trees of the Somme”, ligger och glittrar på topplistan i en bokaffär i Blackheath. Foto: Martin Slottemo Lyngstad

Det är 16 år sedan han senast bodde i Norge, och ingenting tyder på att han kommer flytta tillbaka. Knausgård är däremot ofta tillbaka i Sverige, ett land som många bad honom skriva om under valet. Han sa nej. Men inte på grund av att han inte tycker något.

Annons

Det är faktiskt legitimt att vara emot invandring, och den legitimiteten är en viktig poäng.

– Det var fel från början att inte förhålla sig till Sverigedemokraterna. Jag ser ingen vinst i den beröringsskräcken. Den gör bara att avstånden växer, och avstånd är farligt i ett samhälle. 20 procent av Sveriges befolkning har politiker och en regering som inte erkänner det de står för. De vill inte ens en gång prata om det.

Vad bör de säga?

– De kan säga: ”Jag är djupt oenig, men du har rätt till att säga det du säger.”

Och prata med Jimmie Åkesson?

– Absolut. SD är ett oanständigt parti, ganska förfärligt, egentligen, men det finns. Det är faktiskt legitimt att vara emot invandring, och den legitimiteten är en viktig poäng. Jag säger inte att de ska regera, det är den totala avvisningen som jag tycker blir fel. Jag anser att Sverige har misslyckats totalt med integreringen. Många invandrare står utanför samhället utan någon väg in. Det känns annorlunda här, säger Knausgård, och blickar ut över gatan.

– Jag har alltid varit anglofil. Hejat på England i mästerskap, gillat den engelska musiken, den brittiska kulturen, samhället, tidningarna och hela grejen. Men jag hade antagligen aldrig tänkt tanken på att flytta hit om jag inte hade fått en engelsk flickvän.

Annons

Vi har rört oss från från det vita medelklassområdet Blackheath. Lewisham är mer slitet, mörkare, mer nedtaggat, men 50-åringen berättar optimistiskt om en taxichaufför som berättade för honom att det är en stadsdel på uppgång. Han stannar för att bli fotograferad vid en mur. För att vara en man som säger att han inte speglar sig annat än då han ansar sitt skägg, för att han inte vill påmind om sig själv, är han ofta uppe med handen och stryker den över håret.

Snart har vi gått i en cirkel och närmar oss hans nya hem. I vägkorsningen som leder in till gatan där han bor, blir han stående, där signalerar mannen som inte kan säga nej med hela den långa kroppen att det är hit, men inte längre.

En man med luggslitna kläder har börjat gå efter oss. Han säger att han bor på gatan, och undrar om vi har småpengar. Så pekar han på Knausgård:

– Är han berömd? skriker han.

I några sekunder är London ljudlöst. Så tjuter en ambulans. I Norge kan det hända att han blir stannad på gatan av folk som känner igen honom. Men aldrig i England.

– No, säger Karl Ove Knausgård, och går.

Texten har tidigare publicerats på norska i Aftenposten. Översättning: Kristin Westesson.

3 622 boksidor av Karl Ove Knausgårds liv.

Foto: Norstedts Bild 1 av 5

Medelklassområdet Blackheath – tio minuters gångväg från Knausgårds nya grannskap i London.

Foto: Martin Slottemo Lyngstad Bild 2 av 5

Knausgård har bytt öppna landskap och odlingsbar mark på den skånska landsbygden mot storstadslivet i London.

Foto: Martin Slottemo Lyngstad Bild 3 av 5

Knausgård har ett avtal med New York Times på att skriva tre featureartiklar om året, men tror inte han kommer hinna mer än en eller två. Då han reste i USA för tidningen 2015, bland annat på jakt efter norska ättlingar, levererade han en text som var fyra gånger längre än avtalat. Tidningen fick trycka texten ”My saga” i två utgåvor.

Foto: Martin Slottemo Lyngstad Bild 4 av 5

Lars Myttings ”Simma med de drunknande”, översatt till ”The sixteen trees of the Somme”, ligger och glittrar på topplistan i en bokaffär i Blackheath.

Foto: Martin Slottemo Lyngstad Bild 5 av 5