Annons

”Sverige kan och bör producera mer mat”

Vi anser att svenskt lantbruk har goda förutsättningar att bidra till en ökad livsmedelsproduktion och självförsörjningsgrad, av både vegetabilier och animaliska produkter. Det skriver forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i en slutreplik.

Under strecket
Publicerad
I Sverige har vi under de senaste 100 åren avvecklat drygt en miljon hektar åker och cirka en miljon hektar betes- och ängsmark, skriver SLU-forskarna.
I Sverige har vi under de senaste 100 åren avvecklat drygt en miljon hektar åker och cirka en miljon hektar betes- och ängsmark, skriver SLU-forskarna. Foto: Mikael Gustafsson/TT

SLUTREPLIK | MATPRODUKTION

Vi välkomnar diskussionen om svensk matproduktion, konsumtion och självförsörjning. Vi upplever att det finns samsyn mellan oss och Hedenus, Schäfer Elinder och Wirsenius i flera frågor men vill bemöta några punkter där vi blivit feltolkade.

Vi har inte föreslagit att vi skall äta mer mjölk- och köttprodukter i Sverige. Många skulle kunna minska sitt energi- och proteinintag, oavsett källan. Däremot har Sverige potential att öka sin livsmedelproduktion och därmed sänka den klimat- och miljöpåverkan som sker utanför våra gränser och som idag är förhållandevis stor. Globalt sett är den svenska primärproduktionen, både vegetabilier och animalier, bland de mest klimat- och miljösmarta. Att vår klimat- och miljöpåverkan är stor i andra länder går stick i stäv med generationsmålet för svensk miljöpolitik.

Vi har heller inte påstått ”att det vore en ineffektiv användning av markresurser att ersätta kött med bönor och andra proteinrika växter”. På mark som går att använda för odling av högvärdiga vegetabilier bör sådana ingå i växtföljden, men all svensk mark passar inte för denna typ av odling och de vegetabiliska livsmedlen har inte samma näringsvärde som animalier, därför är de inte direkt utbytbara.

Annons

Författarna nämner också tillgången på jordbruksmark som en begränsande faktor. I ett globalt perspektiv måste markanvändningen effektiviseras för att möta den framtida efterfrågan på livsmedel. Här är produktionsvalen och nyttjande av lokala biprodukter enormt viktiga. Sverige och SLU bidrar globalt genom projekt om såväl livsmedelsförsörjning som kompetensuppbyggnad i många låginkomstländer. I Sverige har vi dock under de senaste 100 åren avvecklat drygt en miljon hektar åker och cirka en miljon hektar betes- och ängsmark. Sverige har alltså en icke oväsentlig outnyttjad resurs och skulle kunna producera mer mat.

Hedenus, Schäfer Elinder och Wirsenius bollar en del siffror angående betesanvändning. Det är riktigt att en liten andel av dagens svenska nöt- och lammkött har en naturbetesmärkning, men det speglar inte den totala användningen av naturbete. Det finns cirka 450 000 ha naturbetesmark i Sverige. Bevarandet av dessa marker utförs till 90 procent av idisslare och slutprodukterna av deras bete blir kött och mejeriprodukter samt ett landskap med stort och varierat växt- och djurliv. En stor andel av naturbetena finns på konventionella, icke-certifierade gårdar. Idag blir inte alla naturbetesmarker betade varje år. Här finns alltså tveklöst plats för fler betande djur.

Hedenus, Schäfer Elinder och Wirsenius väljer också att utelämna betydelsen av vall (gräs och klöver) på åkermark för odling av andra grödor. Vallen är en mycket viktig del av ett hållbart lantbruk, eftersom den inte plöjs och besprutas årligen samt att den bidrar både till jordens bördighet och ökar avkastningen av efterföljande grödor. Det är orsaken till att den blev motor i det växtföljdsjordbruk som spreds under 1800-talet och som August Strindberg lät Carlsson införa på Hemsö. Vallen kan också överleva en lång period av torka när andra grödor inte gör det.

Ett annat påstående vi vill bemöta är att vi uttalar oss om hälsoaspekter. Det gör vi inte. Det ligger utanför vårt kompetensområde. Med vår mångåriga erfarenhet av nutritions- och fysiologiforskning planerar vi dock att med stort intresse läsa och utvärdera den experimentella designen och möjligheterna att dra slutsatser om orsak och verkan i de studier som ligger till grund för livsmedelverkets rekommendationer.

Vi anser att svenskt lantbruk har goda förutsättningar att bidra till en ökad livsmedelsproduktion och självförsörjningsgrad, av både vegetabilier och animaliska produkter. Forskning vid SLU bidrar till att minska den negativa miljöpåverkan som livsmedelsproduktionen medför. Genom samarbeten över disciplingränserna kan vi forskare arbeta för att sätta livsmedelproduktionens miljö- och klimatpåverkan i proportion till andra aktiviteter och verka för ett framtida hållbart livsmedelssystem.

Sigrid Agenäs
professor i skötsel av idisslare
Britt Berglund
professor i tillämpad husdjursgenetik
Kristina Dahlborn
professor i integrativ fysiologi
Rebecca Danielsson
forskare i idisslarnutrition
Dirk-Jan De Koning
professor i husdjursgenetik
Torsten Eriksson
universitetslektor i fodervetenskap
Ulf Emanuelson
professor i veterinärmedicinsk epidemiologi
Anna Hessle
docent i utfodring inom nötköttsproduktion
Lena Holm
docent i djurfysiologi
Kjell Holtenius
professor i näringsfysiologi och fodervetenskap, idisslare
Anna Jansson
professor i djurfysiologi
Anders Karlsson
professor i köttvetenskap
Mikaela Lindberg
universitetslektor i hållbarhetsaspekter på djurhållning av livsmedelsproducerande djur inom lantbruket
Elisabet Nadeau
docent i husdjursvetenskap
Katja Nilsson
forskare i husdjursgenetik
Sofia Nyman
postdoc i husdjursgenetik
Eva Sandberg
universitetslektor i djurfysiologi
Anna Wistedt
universitetsadjunkt i anatomi och fysiologi

samtliga skribenter är husdjursagronomer eller motsvarande och är verksamma vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU

Annons
Annons

I Sverige har vi under de senaste 100 åren avvecklat drygt en miljon hektar åker och cirka en miljon hektar betes- och ängsmark, skriver SLU-forskarna.

Foto: Mikael Gustafsson/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons