Annons
Krönika

Elisabet Andersson:Sverige fast i bilsamhället – är vi blinda för det?

Essingeleden i Stockholm.
Essingeleden i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Planeringen för bilens framkomlighet har lett till stora konsekvenser för svenska städers arkitektur. Trots ökad miljömedvetenhet fortsätter bilen att vara en osynlig stadsplanerare.

Under strecket
Publicerad

1970-talets oljekris skakade västvärlden. Den ledde till ett nytt politiskt förhållande till oljan. Den påverkade även städerna och arkitekturen; tiden för den storskaliga och framstegsrusiga modernismen var över. Vi fick baksmälla och omprövning. Vi byggde nya hus med små fönster, vi tilläggsisolerade för att minska energiförbrukningen.

Allt blev sannerligen inte en fröjd för ögat. Men postmodernismen tog fart, vi såg värdet i äldre bebyggelse. Vi började ifrågasätta bilismen.

Nu står vi inför en planetär kris, med klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Vad blir arkitekturens och stadsbyggandets svar denna gång?

Det är påfallande tyst om de nya städer som dåvarande bostadsminister Peter Eriksson (MP) 2017 lanserade som modell för hållbart byggande. Rådande förtätningstrend duger inte heller som svar.

Under 2000-talet har vi satt vårt hopp till den täta staden. Den ska ju ge oss hållbara transporter och minskat bilberoende; detta har varit en viktig del av retoriken kring svenskt byggande under 2000-talet.

Annons
Annons

Förtätning kan självklart vara av godo. Men rådande förtätning styrs också av krassa ekonomiska drivkrafter och resultatet blir allt för ofta torftiga livsmiljöer; vi bygger bort uppskattad vardagsgrönska och vi skapar nya områden utan plats för ordentliga parker.

Och trots all förtätning i miljönyttans namn räknar Trafikverket med att biltrafiken ska fortsätta öka. Myndighetens planering bygger på att kurvorna forsätter uppåt – vilket gör fler vägprojekt samhällsekonomiskt lönsamma på bekostnad av andra investeringar.

Sverige sitter uppenbarligen djupt fast i det bilsamhälle som politiker och ingenjörer målmedvetet skapade under 1900-talet. Planeringen för bilens framkomlighet fick enorma konsekvenser för svenska städer: förstörda stadskärnor, överstora parkeringsytor och förorter byggda för bilen. Det hela är fascinerande beskrivet i teknikhistorikern Per Lundins avhandling ”Bilsamhället”, som visar hur omsorgen om bilen gav upphov till regelverk och normer som genomsyrat decennier av stadsplanering.

Men kanske är vi fortfarande blinda för hur bilen format och formar våra städer?

När Per I Gedin förra året gav ut sin prisbelönta bok ”När Sverige blev modernt”, en vidräkning med modernistisk stadsplanering, bortsåg han symptomatiskt nog från den roll som bilindustrin och bilismens krav spelade i 1900-talets stadsomvandlingar. Så kan man inte skriva historien. Och frågan är om vi kan möta framtiden utan en seriös vilja att ta oss ur det bilsamhälle vi började ifrågasätta på 1970-talet?

Trafikverket väntar nu på nya inriktningsdirektiv från regeringen för infrastruktursatsningar. Det gäller framtida investeringar för svindlande summor; sannolikt handlar det om drygt 700 miljarder. Det handlar dessutom om prioriteringar som kommer att påverka våra städer.

Annons
Annons

Myndigheten har själv efterlyst tydligare politiska mål för biltrafiken. Men detta är ”fortfarande en lite känslig fråga”, sa en företrädare för verket i en TT-intervju i våras. Att de nya direktiven dröjer tyder också på att bilsamhället är en laddad fråga för regeringen.

Samtidigt fortsätter bilen att vara vår osynliga stadsplanerare. Många kommuner har förvisso höga ambitioner; de vill minska utsläpp, skapa bättre stadsmiljöer och göra det lättare för människor att välja en klimatsmart livsstil. Det kan handla om att boulevardisera, alltså bygga om trafikleder till stadsgator, eller skapa bättre förutsättningar för cyklister och gående.

Förtätning och stadsutveckling behöver inte nödvändigtvis äta upp grönytor. Mycket kan göras på ytor som varit vikta för bilen. Men när svenska städer vill omvandla trafikytor och göra genomfartsleder till stadsgator fokuserar den nationella myndigheten på framkomlighet för bilar. Det blir konfliktfyllt.

I en rapport från miljöinstitutet IVL, beställd av av Trafikverket, framgår det tydligt att nationell planering för ökad biltrafik bromsar lokala ambitioner att skapa attraktiva stadsmiljöer och ta sig an områden som präglas av asfalt och buller. Rapporten studerade 13 kommuner i olika storlekar. Det handlade om växande kommuner, som ville bygga fler bostäder och få till bättre stadsmiljöer, och som såg ökande biltrafik som hinder för att förverkliga sina ambitioner.

Många kommuner har i dag politiska mål för att minska biltrafiken – men det finns inte något sådant statligt mål. Det skapar krockar mellan lokal och nationell planering. Och det lägger hinder på vägen mot det hållbara stadsbyggande som vi fortfarande famlar efter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons