Annons

Sverigefinnarna har bytt ut skam mot stolthet

Var fjortonde svensk har finskt påbrå – ändå har sverigefinnarnas närvaro i Sverige varit tyst. Tack vare minoritetsstatusen har utanförskap och skam i dag förbytts till stolthet över det finska arvet.

Under strecket
Publicerad

Det har firats i ett helt år inför Finlands hundraårsjubileum. Här avtäckning av minnesmärket ”ÅR TAL” i Stockholm i augusti, en del av projektet ”Två länder – en framtid” som symboliserar gemenskapen mellan Sverige och Finland.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 2

”Hur många svenskar säger att de ska åka till Finland på semester? Finland har varit ett icke-land och icke-språk länge”, säger Sirpa Lindelöf, samordnare för minoriteter vid Eskilstuna kommun.

Foto: Johan LindelöfBild 2 av 2

Det har firats i ett helt år inför Finlands hundraårsjubileum. Här avtäckning av minnesmärket ”ÅR TAL” i Stockholm i augusti, en del av projektet ”Två länder – en framtid” som symboliserar gemenskapen mellan Sverige och Finland.

Foto: Fredrik Sandberg/TTBild 1 av 1
Det har firats i ett helt år inför Finlands hundraårsjubileum. Här avtäckning av minnesmärket ”ÅR TAL” i Stockholm i augusti, en del av projektet ”Två länder – en framtid” som symboliserar gemenskapen mellan Sverige och Finland.
Det har firats i ett helt år inför Finlands hundraårsjubileum. Här avtäckning av minnesmärket ”ÅR TAL” i Stockholm i augusti, en del av projektet ”Två länder – en framtid” som symboliserar gemenskapen mellan Sverige och Finland. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Mellan 1945 och 1985 kom 450 000 finska arbetskraftsinvandrare till Sverige. Grannlandet i öst hade genomlevt fyra krig och plågades av fattigdom, samtidigt som den svenska ekonomin expanderade och skrek efter arbetskraft.

I strävan efter att passa in i det nya landet gömdes det finska arvet, kulturen och språket undan. Bland de som kom på 60- och 70-talet vittnar många om att det finska inte var något man skyltade med, berättar Sirpa Lindelöf, andra generationens sverigefinne och samordnare för minoriteter vid Eskilstuna kommun.

– Barnen skämdes och ville inte prata finska inför sina svenska kompisar. Det blev låg status över alltihop. Tyvärr blev finnar ett skällsord, säger hon.

Sirpa Lindelöfs föräldrar möttes i Eskilstuna, på finska föreningens julfest 1954. Tanken var att stanna i något år, men liksom mer än hälften av invandrarna från öst blev de kvar. I dag har nästan var femte Eskilstunabo finskt påbrå, och 2010 blev staden finskt förvaltningsområde.

Annons
Annons

”Hur många svenskar säger att de ska åka till Finland på semester? Finland har varit ett icke-land och icke-språk länge”, säger Sirpa Lindelöf, samordnare för minoriteter vid Eskilstuna kommun.

Foto: Johan LindelöfBild 1 av 1

Det är jättestor skillnad mot i dag. Då var det lätt att få bostad och etablera sig, att skaffa jobb och vänner.

”Hur många svenskar säger att de ska åka till Finland på semester? Finland har varit ett icke-land och icke-språk länge”, säger Sirpa Lindelöf, samordnare för minoriteter vid Eskilstuna kommun.
”Hur många svenskar säger att de ska åka till Finland på semester? Finland har varit ett icke-land och icke-språk länge”, säger Sirpa Lindelöf, samordnare för minoriteter vid Eskilstuna kommun. Foto: Johan Lindelöf

Att jämföra den finska arbetskraftsinvandringen med dagens flyktinginvandring är svårt, menar Sirpa Lindelöf.

– Det är jättestor skillnad mot i dag. Då var det lätt att få bostad och etablera sig, att skaffa jobb och vänner. Vad får man möjlighet till det när man kommer till Eskilstuna i dag?, undrar hon.

När Sirpa Lindelöf började skolan förstod hon knappt någon svenska. En mansålder senare, när hon och den svenska maken fick barn, blev det inte av att barnen lärde sig finska alls.

– Man visste kanske inte vad rasism var då, men det blev en sorts assimilering; Man skulle vara som alla andra och tappade bort finskan på vägen.

Lagstiftningen borde ha kommit tidigare. Vi tappade en generation på vägen.

I svensk nutidskultur finns flera porträtt av sverigefinnarnas utanförskap. 2016 sommarpratade Markus Krunegård om uppväxten som både och, att vara ”finnjävel i Sverige och svennebög i Finland”. I ”Svinalängorna” skildrar Susanna Alakoski familjens försök att anpassa sig till det svenska samhället i barndomens Ystad. Musikern Anna Järvinen berättade i SvD 2012 om flytten från Helsingfors till Täby i mitten på 1970-talet:

– Jag förstod snabbt att finska var något man såg ner på i Sverige, att vi som talade det sågs som ett lägre stående folk.

Men i dag är det annorlunda, menar Sirpa Lindelöf. När sverigefinnarna år 2000 fick lagstadgad minoritetsstatus och finskan blev ett minoritetsspråk höjdes frågans status. Samtidigt väcktes frågeställningar hos andra generationens sverigefinnar i Sverige, de som sedan uppväxtåren gömt undan det finska arvet.

– Många funderar över vad man är, finsk eller svensk? Jag ser det som att jag har två språk, två länder, två kulturer. Jag behöver inte bry mig om det finska om jag inte vill, men jag har rätt till det om jag vill.

Efter en kort paus tillägger hon:

– Vissa börjar ju fundera över sin identitet och varför det blev som det blev, varför man inte kan finska. Lagstiftningen borde ha kommit tidigare. Vi tappade en generation på vägen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons