Annons

NässSvettig intensitet när hiphop möter folkdans

Cie Massala i ”Näss”.
Cie Massala i ”Näss”. Foto: Charlotte Audureau

Socialt patos, drivande rytmer och en lyckad stilmix av urban hiphop och marockanska folkdanser kännetecknar ”Näss” med franska gruppen Cie Massala.

Under strecket
Publicerad

Cie Massala i ”Näss”.

Foto: Charlotte AudureauBild 1 av 1

Näss

Genre
Dans
Medverkande
Yanice Djae, Sami Blond, Mathieu Bord, Maxime Cozic, Loïc Elice, Justin Gouin, Nicolas Grosclaude, Teddy Verardo
Var
Dansens hus
Koreografi
Fouad Boussouf

Ljus: Fabrice Sarcy. Musik: Roman Bestion

Dans har en fantastisk förmåga att både rota människan i en specifik kultur och samtidigt röra sig över gränser. Man kan rentav säga att dans är migration; liksom musiken förflyttar den sig, och snappar på vägen upp influenser. Tradition blir samtida – och det samtida bär spår av tradition. Därför är också begrepp som folkdans och folkmusik lurigt när det används av politiker som säger sig vilja värna det genuint ”nationella”. Minns att general Franco lyfte fram flamencon som äkt-spansk, denna romska konstform född ut migration och utanförskap.

Trettonåriga franska gruppen Cie Massala, kanske döpt efter den indiska kryddblandningen, är ett fint exempel på en lyckad kulturmixning. Hiphop – i sig en eklektisk kulturform – blandas här med marockanska folkdanser och samtida uttryck till en urban men också kraftfullt jordad stilmix, snyggt komponerad och dansad med svettframkallande intensitet av sju män med olika bakgrund.

Koreografen Fouad Boussouf, som grundade kompaniet 2006, kom till Frankrike från Marocko som sjuåring och har numera en bred fysisk utbildning i bagaget parad med studier i samhällsvetenskap. Han sociala patos går inte att ta minste på i det verk som nu gästar Dansens hus och som ska turnera till många orter inom Dansnät Sverige.

Annons
Annons

Cie Massala i ”Näss”.

Foto: Charlotte AudureauBild 1 av 1

När männen drar upp t-tröjorna över ansiktena och med blottade bringor bildar en krummande kedja tänker man på kuvade slavar i ett terrakottafärgat landskap.

Cie Massala i ”Näss”.
Cie Massala i ”Näss”. Foto: Charlotte Audureau

”Nass” (näss) betyder människor (eller folk) på arabiska. I inledningens dunkel syns dansarna som siluetter, anonyma ryggtavlor. Långsamt tar de på sig jackor och dras med i en rytm som blir ett slags grundackord för en kollektiv samvaro på studsande fötter. Männen formar en cirkel och tycks åkalla högre makter med händerna över bugande huvuden. En åldrig folkstam som söker svar i bön, eller frustrerade kids i något ”utsatt område”?

Det är just i subtila glidningar mellan samtida fysiska uttryck och mer traditionella dansformer som ”Näss” skapar spänning, ger utrymme för tolkningar och associationer. När männen drar upp t-tröjorna över ansiktena och med blottade bringor bildar en krummande kedja tänker man på kuvade slavar i ett terrakottafärgat landskap. Verkets titel anspelar även på musikgruppen Nass el Ghiwane som på 1970-talet blandade upp traditionell, andlig transmusik med västerländska instrument till ett eget, souligt sound – musik som kombinerade politisk medvetenhet med mystik.

Somliga sekvenser i ”Näss” har den dubbelheten. Här hörs tunga stampningar från till synes nedbrutna kroppar som gradvis hämtar ny kraft och skapar musik med fotsulorna mot marken. Septetten rör sig mellan trevande melankoli och våldsamma kraftmätningar, mellan individens uppblossande eufori och behov av gemenskap. Dansen gör dem till människor som andas. Det är vackert.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons