Annons
Recension

The angel Esmeralda. Nine storiesSvindlande hög nivå

UTAN MOTIV Personerna i Don DeLillos noveller gör saker som överraskar både läsaren och aktörerna själva: beslut fattas under medvetandets horisont. DeLillo levererar på toppen av sin förmåga, skriver Jan Söderqvist.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

The angel Esmeralda. Nine stories

Författare
Don DeLillo
Genre
Prosa
Förlag
213 s. Scribner

Det har under senare år utkristalliserats någon sorts konsensus vad gäller Don DeLillos författarskap. Man anser att det nådde sin kvalitativa höjdpunkt någonstans inne i de stora textmassor som utgör romanen ”Underworld” från 1997. Därefter ska den i Nobelprissammanhang ofta omnämnde amerikanen, enligt allmän mening, ha förlorat sig i dunkel gåtfullhet. Man känner inte längre riktigt igen honom.

Senast förmedlades denna åsikt av Martin Amis i en recension av DeLillos just utkomna novellsamling ”The angel Esmeralda” i tidskriften The New Yorker.

En intressant aspekt av den nya boken är då, i ljuset av just detta, att den innehåller noveller från fem olika decennier, det vill säga: allt ifrån det 1970-tal då DeLillo debuterade (med romanen ”Americana”) till nu i år, 2011. Den påstådda avmattningen i skrivandet borde då möjligen kunna avläsas som en fallande kurva i den kronologiskt uppställda samlingen.

Men så är det inte. Nivån är markant stabil på en smått svindlande hög nivå. Inte heller Amis kommer till någon annan slutsats. Det här är allt annat än en mellanbok, det här är ett stycke ypperlig prosakonst som påminner tvivlarna om vad det där med litteratur i lyckliga stunder faktiskt kan vara.

Annons
Annons

DeLillo är, bland mycket annat, en virtuos hushållare med information, lika noga med vad han lämnar ut som med vad – och hur – han håller tillbaka, vilket tvingar läsaren att skärpa uppmärksamheten. Man får inte hela den service i form av bakgrund och löpande kommentarer som skänker en vilsam, anekdotisk passage från inledning till avrundad avslutning.

Istället: utsökt utmejslade skärvor, antydningar och anspelningar med vilka läsaren skapar mönster och sammanhang efter bästa förmåga. Men det finns inget facit.

I ”Creation”, den allra första novellen, blir den manlige berättaren och dennes hustru Jill strandsatta på en västindisk ö som en konsekvens av inställda och överbokade flygningar. De delar detta öde, och en taxi från flygplatsen till hotellet, med en europeisk kvinna som de inte vet någonting om. På kvällen spekulerar de om vem hon är: en ekonom från östblocket (novellen är alltså först publicerad 1979), en schweizisk änka, en tyska som reser planlöst från en ö till en annan? De skapar bilder.

Dagen därpå lyckas bara en av dem komma med planet. Det blir Jill som får den enda sittplatsen, hon har mest bråttom hem. Berättaren återvänder till samma hotell med Christa, som det visar sig att den europeiska kvinnan heter. Och som en ren självklarhet checkar de in i en gemensam svit och inleder en flyktig romans. Eller åtminstone en erotisk semesterflirt. Utan några som helst förklaringar eller ursäkter från berättarens sida. Han återger rätt och slätt vad de båda gör med och säger till varandra.

En John Updike skulle, för att ta ett exempel, ha ställt en klarsynt diagnos på relationen mellan berättaren och Jill, presenterat en ordnad redogörelse för ömsesidiga förhoppningar och besvikelser av vilka denna otrohetsaffär vore ett logiskt resultat i den fas av civilisationshistorien vi befinner oss i. Vilket troligen också är vad många läsare förväntar sig. DeLillo gör något helt annat: spinner vidare på stämningarna i ett specifikt tillstånd, diffust flytande, där vardagens spelregler är upphävda. Det finns inget särskilt motiv till det ena eller det andra. Vad som finns är den dynamik som ligger inbyggd i situationen som sådan.

Motiven är fiktiva efterkonstruktioner, och just denna motivlöshet är ett återkommande ämne i novellerna. Folk gör saker som överraskar läsaren av samma skäl som de överraskar aktörerna själva: beslut fattas under medvetandets horisont.

Mönstret varieras också i den sista berättelsen, ”The starveling”, om en man som tillbringar all vaken tid på bio av skäl som texten aldrig klarlägger och som plötsligt får för sig att följa efter vad han uppfattar som en kvinnlig själsfrände.

Med ett närmast kusligt gehör avlyssnar Don DeLillo rörelser i tidens underströmmar. I ”The angel Esmeralda” levererar han på toppen av sin förmåga. Återigen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons