Annons

DunbarModern ”Kung Lear” bjuder på förtätad dramatik

Edward St Aubyn, född 1960, slog på 90-talet igenom med de delvis självbiografiska romanerna om ”Patrick Melrose”. Nu är han Sverigeaktuell med en roman inspirerad av Shakespeares ”Kung Lear.”
Edward St Aubyn, född 1960, slog på 90-talet igenom med de delvis självbiografiska romanerna om ”Patrick Melrose”. Nu är han Sverigeaktuell med en roman inspirerad av Shakespeares ”Kung Lear.” Foto: David Sandison

En maktgalen mediemogul som på äldre dagar ser sig slagen av sina onda döttrar, allt utspelat i brittisk överklassmiljö. St Aubyns version av Shakespeares ”Kung Lear” bjuder på en förtätad dramatik.

Under strecket
Publicerad

Dunbar

Författare
Edward St Aubyn
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Övers. Erik Andersson, 231 s

En åldrande mediemogul, känd för sin hänsynslöshet, drabbas av sjukdom och arvingarna intrigerar och konspirerar för att komma åt hans imperium. Det är plättlätt att associera till den sönderhyllade amerikanska tv-serien ”Succession” när man läser Edward St Aubyns roman ”Dunbar”, som nu kommer i svensk översättning av Erik Andersson.

St Aubyn, som här har omdiktat Shakespeares ”Kung Lear” för vår tid, har knåpat samman en berättelse som till de yttre ramarna är slående lik Jesse Armstrongs familjedrama, som nu sänts i två säsonger.

De har också något annat gemensamt: just det shakespearianska i maktkampernas monumentala proportioner, förtjusningen i familjeband så genomruttna att de speglar den mänskliga existensens allra tyngsta dilemman. 

Men där ”Succession” vecklar ut sig till en mångröstad väv av lojaliteter, svek och kärleksband så är ”Dunbar” dramatiskt nedskalad till några få dygn av förtätad dramatik.

Liksom hos Shakespeare är det dags för regenten att lämna över makten till döttrarna. Här heter han Dunbar och är när romanen börjar inlagd på ett hem för inte tillräkneliga åldringar. Han är förvirrad, men inom honom växer insikten om att hans två äldre döttrar håller på att försöka ta över hans medieimperium på bekostnad av den yngsta, mest älskade. Florence, vars del av arvet han i ett utfall av vrede har snuvat.

Annons
Annons

De två äldsta, Abigail och Megan, smider de mest lömska planer – samtidigt som de vällustigt som smådjävlar ur någon medeltida munkfantasi förlustar sig på spänstigt manskött var helst det finns tillgängligt. Dunbar ger sig, desperat och desorienterad, iväg från hemmet för att i tid stoppa sina äldsta och försonas med sin yngsta, men irrar just som en Kung Lear bort sig på den engelska heden.

Edward St Aubyn nådde de svenska läsarna med sina djupt gripande romaner om Patrick Melrose. Självbiografiskt baserade berättelser om att växa upp under vidriga förhållanden med misshandel, övergrepp och omsorgssvikt – mitt i den svinrika brittiska överklassen – och hantera det hela dåligt, med heroinmissbruk och sammanbrott.

Nu skriver han långt utanför sig själv, men med samma stilsäkra känsla för språk och dramaturgi. Med en bultande intensitet och samtidigt en underton av sarkastisk finurlighet, som i Patrick Melrose-sviten, gav lite svalka åt det emellanåt helt sönderbrännande vidriga och hjärtskärande i denna pojkes, denna mans, liv.

Här är persongalleriet betydligt mer stiliserat. Den verkliga människans nyansrikedom ersatt av dramatiska katalysatorer. De stereotypt vidriga Abigail och Megan mot den helt igenom goda Florence. Den tragikomiska narren som i ”Dunbar” iklätt sig en alkoholiserad tv-komikers kläder. Och så patriarken som till sist konfronteras med sin grymhet och sin vrede.

Det är elegant tvinnat och slående som satir över en genomkorrumperad samtid, men lider lite av de flesta omdiktningars hälta. Förnimmelsen av att pliktkänslan gentemot det klassiska originalet hämmat författarens frihet, tvingat honom att lite duktigt pricka av viktiga markörer längs vägen.

Dessutom blir de onda systrarnas gränslösa ondska och deras grandiost illvilliga planer en smula larviga i en modern kontext, de Shakespearianska dimensionerna svåra att härbärgera.

Sin största styrka har ”Dunbar” i de hallucinatoriska partier där Dunbar under sitt kringirrande på heden ser in i sig själv och där finner smuts, kaos och vidrighet. Här har språket, bilderna en kvalitet som ger liv och relief åt den ångerfulle gamle mannens självhat:

”Kullarna, som dränkts av ovädret, glimmade och dröp i eftermiddagsljuset. Så taktlöst av honom att till varje pris vilja ta med denna skräpiga kropp till en sådan här underbar smäktande scen och stjälpa av den likt en sprucken säck med cement som hårdnat i regnet på denna i övrigt obefläckade sluttning.”

Det är fint på ett storslaget stillastående vis.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons