Annons
Recension

Swedish House MafiaSwedish House Mafia – plötsligt mer än innan

Swedish House Mafia återförenades efter en sex år lång paus.
Swedish House Mafia återförenades efter en sex år lång paus. Foto: Erik Simander/TT

Ett återförenat Swedish House Mafia tar ett steg tillbaka och väljer att visa en mer subtil sida av sin musik. Deras konsert är avskalad, känslomässigt tillbakalutad och har få ljud och experimentella sektioner, rapporterar Annah Björk.

Under strecket
Publicerad

”De tycks vilja bevisa att de är mer än en USB-sticka, nävar i luften och fyverkerier”, skriver Annah Björk.

Foto: Erik Simander/TT Bild 1 av 1

Swedish House Mafia

Genre
Konsert
Var
Tele2 Arena

För sex år sedan var det annorlunda. Barack Obama var fortfarande president i USA, det var innan vi pratade om flyktingbåtar på Medelhavet, SD hade med nöd och näppe passerat fyraprocents-spärren till Riksdagen, Metoo hade inte hänt. Den nya, breda varianten av housemusik som Swedish House Mafia och Avicii var pionjärer inom, tog snabbt mark från pop och rock-musiken. Nya festivaler som Summerburst fick festfolk att dansa sönder VIP-sektionerna och musiknördar att gråta.

Mitt starkaste intryck av Swedish House Mafias avslutningssvit på Friends Arena 2013 är träningsvärken och huvudvärken efteråt. Även om jag suttit ner på pressplats hela spelningen hade musklerna i kroppen blivit så fysiskt manglade av musiken att jag hade men efteråt.

Det har aldrig varit riktigt klart varför den extremt framgångsrika och inflytelserika pop-house-trion splittrades just ”när de fått nyckeln till paradiset” (som en av dem ungefärligt uttrycker det i filmen ”Leave the world behind”) – men inte heller varför de väljer att återförenas sex år senare.

Annons
Annons

”De tycks vilja bevisa att de är mer än en USB-sticka, nävar i luften och fyverkerier”, skriver Annah Björk.

Foto: Erik Simander/TT Bild 1 av 1

Plötsligt har dj-trion mer än feta drops och en bas så tung att hjärtat hoppar över slag – en ram och ett narrativ om dem själva.

Dramat verkar starkast för dem själva. Från scen understryker Sebastian Ingrosso, Axwell och Steve Angello gång på gång hur känslosamt det är att vara där tillsammans. Innan de kliver av efter mer än en och en halv timmes rejvande omsluter de varandra i en gruppkram. Inför Angello-låten ”Remember”, ackompanjerad av ett nostalgiskt bildmontage på den rekordstora LED-skärmen bakom den svävande scenen, säger Axwell (på engelska):

”Har du någonsin bråkat med en vän… och sen minns ni inte ens vad bråket handlade om?”

Plötsligt har dj-trion mer än feta drops och en bas så tung att hjärtat hoppar över slag – en ram och ett narrativ om dem själva. Om uppgång och fall, glamour och svärta. De skulle kunna använda det till att förstärka den redan starkt emotionella popkryddade elektroniska musiken, och göra föreställningen till en explosion av känslor på dansgolvet.

Swedish House Mafia gör tvärtom.

”De tycks vilja bevisa att de är mer än en USB-sticka, nävar i luften och fyverkerier”, skriver Annah Björk.
”De tycks vilja bevisa att de är mer än en USB-sticka, nävar i luften och fyverkerier”, skriver Annah Björk. Foto: Erik Simander/TT

De tar ett steg tillbaka och visar upp en subtilare sida av sig själva. I den ”smakfulla” versionen av världens mest bespottade musikstil är scenografin svartvit och sober som svenskt mode. Man kan nästan känna Byredo-doften övervinna krut-stoftet i luften. Musikaliskt är det avskalat, känslomässigt tillbakalutat med få ljud och experimentella sektioner. Nästan ingen sång.

Annons
Annons

Publiken verkar besviken, de är här för nostalgin.

De tycks vilja bevisa att de är mer än en USB-sticka, nävar i luften och fyrverkerier. Axwell spelar trummor och Ingrosso ser ut att ha med sig ett klaviatur. Den visuella uppvisningen innehåller visuella lösningar jag aldrig sett. Framför allt imponeras jag av hur de använder rummet fullt ut. Som när tre enorma brinnande O:n i taket över publikhavets mitt blir till en eldkastande kvinna på LED-skärmen på scen, som i sin tur aktiverar eldkanoner vid publikens frontlinje. Låten ”One” har med kompositören Jacob Mülrad gjorts om till en symfoniskt verk – en avkopplande paus i technon, en ytterligare dimension och en lektion i Swedish House Mafias känsla för att bygga stora stycken.

Publiken verkar besviken, de är här för nostalgin. Som för att se vilket Rolling Stones som helst upprepa storhetsstunder. Och försöken att lägga in rap i låtarna känns verkligen som ängsliga försök att vara relevanta i samtidsmusiken.

Men hitsen kommer. Visserligen i versioner som maskerar sången så gott de kan, men kvällen avslutas med låtar som ”Save the world”, ”Sun is shining”, ”Don’t you worry child” och ”Antidote”.

Det är tydligt att gruppens kommersiella vinster för alltid kommer vara fastklistrade i nostalgin och känslan av tiden innan allt hänt.

Men kreatörerna Swedish House Mafia siktar långt förbi den framgången.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons