Annons

Margit Richert:Swishjournalistiken öppnar för ruggiga påtryckningar

Det finns risker med swishjournalistiken.
Det finns risker med swishjournalistiken. Foto: Patrik Österberg/TT, Xinhua

Swishjournalistiken riskerar att ge oss skribenter som försöker ge läsare vad de tror att de vill ha. Sådana journalister förlorar inte bara sitt oberoende, utan också sin udd.

Under strecket
Publicerad

Jag har alltid läst Expressens Jojje Olsson med stor behållning. Han är en av få Kinakännare vi har i offentligheten, vilket är lite märkligt med tanke på vilken maktfaktor landet har blivit. Därför blir jag beklämd av att läsa hans hattiga försvarstal för den så kallade swishjournalistiken i Expressen härförleden.

Olsson får, framkommer det – precis som den tämligen ökände Joakim Lamotte, som han passar på att dra en lans för – en stor del av sin inkomst swishad direkt från läsarna. Han gläds över detta och önskar att han fick alla sina pengar därifrån, i stället för från de suspekta mediekoncerner och de stressade redaktörer han annars tvingas gräla med.

Jag drar mig för att skriva det här, eftersom blotta omnämnandet av Joakim Lamotte ofta leder till en uthängning på hans välbesökta Facebooksida. Där attackerar hans lojala fans vällustigt alla som inte älskar deras gaphals, han som åker land och rike runt för att skrika i bilen på olika parkeringsplatser och – till polisens förtvivlan – trissa upp ungdomsgäng. Föregående mening kommer att kosta på i min mejlbox, och detta är baksidan av de mynt som Olsson så tacksamt tar emot. Vill man verkligen vara beroende av en mobb som snabbt kan vändas emot alla, inklusive en själv?

Annons
Annons

Själv har jag gått åt motsatt håll och slutat med alla sociala medier.

Olssons mecenater är säkert trevligare än så. Men att tro att de inte påverkar hans skrivande är hårresande naivt. Själv har jag gått åt motsatt håll och slutat med alla sociala medier. Jag märkte att jag påverkades av de ständiga kommentarerna – både hyllningarna och hatet. Sakta började jag skriva klatschigare, ibland dummare och ofta elakare, och höll tyst om saker jag egentligen ville säga. Och då handlade det bara om reaktioner, inte pengar. Jag har svårt att tro att Olsson fungerar annorlunda, framför allt som levebrödet står på spel.

Dessutom öppnar det för rätt ruggiga påtryckningar. Olsson skriver som sagt mycket om Kina. Vill regimen försöka påverka honom finns här alla möjligheter: överskölj honom med pengar varje gång han inte skriver om landets tillstånd och belöna i stället rena glättigheter! Så kan man sakta flytta fokus för en skribents gärning utan att han själv märker det: han ger ju bara folk det de vill ha. Jag säger inte att så har skett, men det vore snarast tjänstefel av Kina att inte försöka påverka. Och är det någon som på allvar tror att det bland Lamottes anonyma bidragsgivare inte döljer sig krafter med egna agendor?

Det är ett problem att det är svårt att överleva som kulturjournalist.

Det är ett problem att det är svårt att överleva som kulturjournalist. Att ha en partner som jobbar med annat, eller ett lukrativt sidoknäck som subventionerar kulturskriveriet, är legio. Själv har jag det jämförelsevis väl förspänt: fast krönikeplats, ett drägligt arvode, låga omkostnader och en make vars bokförsäljning har satt guldkant på tillvaron. Andra hankar sig fram på stipendier från Svenska Akademien, och det har ju som bekant satt sina spår i branschen.

Men när swishifieringen av journalistiken når kulturen är det oroande. Börjar man ge läsaren vad man tror att denna vill ha förlorar man inte bara sitt oberoende, utan också sin udd. Själv kommer jag hädanefter att läsa Jojje Olsson med nya, mer misstänksamma ögon. Det är synd på en kunnig skribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons