Annons

Orfeus stiger nerSydstatsdrama som stillsam studie i ensamhet

Sofi Helleday.
Sofi Helleday. Foto: Therese Öhrvall

Ödslighet och mänsklig ensamhet, snarare än främlingsfientlighet och rasism, är huvudsaken när Dramaten återkommer till Tennessee Williams ”Orpheus descending”.

Under strecket
Publicerad

Carol och blir spröd och genomskinlig i Kirsti Stubøs gestaltning.

Foto: Therese Öhrval Bild 1 av 2

Björn Bengtssons Val Xavier har också sålt sig och lämnar en rad kvinnor med sårade hjärtan bakom sig.

Foto: Therese Öhrvall Bild 2 av 2

Orfeus stiger ner

Genre
Teater
Regi
Runar Hodne
Medverkande
Medv: Sofi Helleday, Björn Bengtsson, Kirsti Stubø, Örjan Ramberg, Elin Klinga, Jan Waldekrantz, Kicki Bramberg, Mia Benson, Maria Salomaa, Hannes Meidal
Var
Dramaten, Elverket
Text
Tennessee Williams. Översättning: Pamela Jaskoviak

Bearbetning: Cecilia Ölveczky. Scenografi: Serge von Arx. Kostym: Magdalena Åberg. Ljus: Ellen Ruge. Ljud: Björn Lönnroos. Peruk, mask: Sofia Ranow

Sofi Helleday stukade foten strax före premiären, men hon haltade hjältemodigt fram i rollen som Lady Torrance, som om det hörde till. Och det kom att bli ett tecken för hennes emotionella sår, de sår som var på väg att läkas av den gitarrspelande Val Xavier.

Det är också till sist relationen mellan dem som står i fokus i Runar Hodnes regi av ”Orfeus stiger ner”, ett stycke som både Tennessee Williams och svenska översättare/bearbetare har gett flera versioner av.

Så sent som 2010 spelades ”Mannen med ormskinnsjackan” på Dramaten, med liknande story och mestadels samma roller. Den enda skådespelare som förenar de båda uppsättningarna är Elin Klinga, som då gjorde den vilda och galna Cassandra, som här kallas Carol och blir mer spröd och genomskinlig i Kirsti Stubøs gestaltning. Klinga gör nu den alltmer svagsynta konstnären Vee, gift med stadens sheriff, spelad av Jan Waldekrantz.

För övrigt är det mesta sig väldigt olikt. Den värld som Orfeus/Val Xavier stiger ner i är här vidsträckt och ödslig, en bar/affär med flipperspel och kassaapparat i fonden och en stor jukebox framme till höger. En mynttelefon finns också till vänster på väggen.

Annons
Annons

Carol och blir spröd och genomskinlig i Kirsti Stubøs gestaltning.

Foto: Therese Öhrval Bild 1 av 2

Björn Bengtssons Val Xavier har också sålt sig och lämnar en rad kvinnor med sårade hjärtan bakom sig.

Foto: Therese Öhrvall Bild 2 av 2
Carol och blir spröd och genomskinlig i Kirsti Stubøs gestaltning.
Carol och blir spröd och genomskinlig i Kirsti Stubøs gestaltning. Foto: Therese Öhrval

Vi befinner oss i den amerikanska södern, det är femtiotal. Det är långt mellan människorna, men dramats kör: Kicki Brambergs Beulah och Mia Bensons Dolly håller ihop det hela med sitt intensiva skvallrande, som också publiken får ta del av. De är väldigt roliga.

Annars är det här en sorglig historia om människor som släpar på och försöker komma undan sitt förflutna. Lady har efter att ha förlorat sin kärlek (Hannes Meidal) och sin italienska pappa sålt sig till Örjan Rambergs gräslige Jabe, som dock nu mest ligger och dör en trappa upp, vårdad av Maria Salomaas stränga sköterska. Björn Bengtssons Val Xavier har också sålt sig och lämnar en rad kvinnor med sårade hjärtan bakom sig. Men nu ska det bli andra bullar, hoppas han, om han får ett jobb i Ladys butik.

Björn Bengtssons Val Xavier har också sålt sig och lämnar en rad kvinnor med sårade hjärtan bakom sig.
Björn Bengtssons Val Xavier har också sålt sig och lämnar en rad kvinnor med sårade hjärtan bakom sig. Foto: Therese Öhrvall

Björn Bengtssons jacka påstås vara av ormskinn, men ser ut som en vanlig skinnjacka. (Över huvud taget är det här en rätt nedtonad historia, rent visuellt, med moderna accenter.) Hans Val Xavier är ingen förförare och sexualiteten har ingen stor plats här; han lockar indirekt med sin närvaro, sitt lyssnande, genom att ”inte söka sitt”.

Uppsättningen litar mycket på orden, som får klinga fram i monologer, mellan människor som står långt ifrån varandra. Det handlar om vår grundläggande ensamhet, mer än om den rasism som är/var en grundbult i den amerikanska södern. Den finns med här, i repliker, men de grova uttryck som jag minns från 2010 är här ersatta av ”färgade”.

Jag tycker mycket om det stillsamma spelet, tystnaden och eftertänksamheten. Men det hela övergår så småningom till mer av banalt intrigdrama, med svartsjuka makar och kuvade hustrur.

Som helhet ändå mycket sevärt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons