Annons

Symptomen på utmattning kan komma smygande

Foto: Seth Wenig/AP

Artikelserien ”På väg in i väggen” berörde många läsare. Här är berättelser om hur det kan kännas att ha utmattningssyndrom, men också starka synpunkter på hur vården och arbetslivet fungerar.

Under strecket
SvD
Publicerad

1 / 15

På väg in i väggen | Del 8 – LÄSARBREV

Jag har med intresse följt era artiklar om utmattningssyndrom och stress. Då jag i skrivande stund själv är där, kan jag verkligen relatera till det och tycker det är superbra att ämnet tas upp till ytan nu mer och mer. Då det tyvärr blir alltmer vanligt.

Skulle gärna dela med mig av min historia, inte för att det direkt ”hjälper” den som är på väg in i det. Då man oftast inte märker det förrän det väl är för sent. Spelar ingen roll hur många andra utanför som försöker varna dig ”du borde ta det lugnt!”. Man tänker ”ingen fara, det händer inte mig” och ” ingen fara jag tycker det spännande och kul med allt jobb!” och förstår inte förrän man sitter där framför datorn i kontorslandskapet och det är bara helt blankt. Du ser alla mail som du borde öppna men får inte upp handen. Som förstelnad. Efter att i veckor ha ignorerat utslagen över hela kroppen som man bara försökt få bort med en Quick-fix salva från apoteket.

Men en förhoppning att det kan vara en liten förtröstan till dem som har drabbats att ”jag är inte ensam” eller ”jag är inte knäpp som råkat ut för det här”. Kände själv när det hände att jag nästan hellre hade blivit överkörd av en lastbil för då hade i alla fall folk ”förstått”, det skulle vara lättare att ta till sig. Det här med psykisk ohälsa är ju så svårt att ta på.

Jag gick in i väggen i april förra året, då 26 år gammal och redan Europeisk produktchef på ett stort livsmedelsföretag sedan 2 år tillbaka. Allt i mitt liv har som vanligt gått blixtsnabbt. Framåt, och fort ska det gå, och så snart man nått ena målet är det dags att köra på till nästa. Inte för en stund stanna upp och njuta av var jag faktiskt var. Var bland annat projektledare för ett stort komplicerat projekt där jag var den enda tjejen bland kostymnissar, alla minst 10 år äldre än jag. Var den typiska ”Duktiga flickan” som alltid levererar, ställer upp och jobbar över. Säga nej kan ju inte jag göra. Jag är ung, dom andra har ju mycket mer erfarenhet och vet mycket bättre än jag.

Tror att många i min generation kan relatera till känslan att det är ganska mycket man ”bör” hinna med mellan 25-30. Man ska ha en bra utbildning, man ska göra karriär och riva av ”första hundåren”, jobba utomlands, man ska resa och ha häftiga intressen och förverkliga sig själv, man ska träna och laga långkok på ekologiska/glutenfria/fodmap ingredienser, man ska hitta sin själsfrände, barskrapa sig själv in på bostadsmarknaden och köpa en fin lägenhet som man inreder i chabby-chick stil och alltid hålla fin inför spontana besök, gifta sig och helst bli gravid med första barnet innan 30. När blev det normen att allt det här ska ske på ett vettigt sätt inom 5 år? J Man hinner i alla fall tappa bort sig själv på vägen.

När jag under min rehabilitering med Kognitiv Beteende terapi träffade min terapeut frågade hon mig, vad är viktigt i mitt liv, var gör jag på min fritid? Ingen aning. Sa det generella, gillar att resa, träffa familj och vänner. Insåg att jag hade aldrig stannat upp, inte tagit tid att lära känna mig själv. Vad vill jag? Vad är verkligen viktigt i mitt liv? Stämmer mitt livspussel ihop med det? Nope.

Framförallt har jag själv gjort en tung resa med mig själv och det krävs mycket jobb. Du går inte i terapi, du gör terapi.

Har sakta växlat upp till  att jobba 25%, 50% till att nu vara uppe på 75% igen. På samma företag och tjänst som innan. Men på ett helt nytt sätt. Mitt sätt. Och har fått fantastik hjälp och support. Vilket har varit en stor bidragande faktor till att det gått så bra och ändå relativt fort. Men framförallt har jag själv gjort en tung resa med mig själv och det krävs mycket jobb. Du går inte i terapi, du gör terapi. Det krävs ett hårt arbete för att förbättra ett automatiskt invant beteende.

I dag är jag glad att det hände. Glad att jag redan nu får leva livet med nya ögon och lärdomar att ha med mig resten av mitt liv. Det går att hitta tillbaka, tillbaka på ett ännu bättre sätt. Man kan ha ett roligt utmanande jobb och samtidigt ha ett levande liv vid sidan om.

Allt jag önskar är att varenda en därute verkligen stannar upp och tänker över sitt liv, stämmer av då och då att man verkligen lever det på det sättet just Du vill leva det. För ingen annan kommer eller kan göra det åt dig. Och tro mig, man kan göra det. Och det blir ju så mycket roligare just nu och under hela livsresan.

Caroline

Annons
Annons

Att få problem med sömnen är många gånger ett tecken på stress.

Foto: NINA VARUMOBild 1 av 1

2 / 15

Att få problem med sömnen är många gånger ett tecken på stress.
Att få problem med sömnen är många gånger ett tecken på stress. Foto: NINA VARUMO

Jag fick domningar i armar och ansiktet

Som affärsutvecklingschef på ett av Sveriges största konsultbolag och mitt i livet så fortsatte strävan efter att framstå framför andra som lyckad. Snittveckorna låg mellan 60 och 80 timmar. Träning var bortprioriterat under dessa år och luncherna blev färre och färre. Middagar sent eller på stående fot.

Utbildningar sattes på vänt. Barnen hämtades på dagis varannan dag. Fokus var att vara högpresterande på jobbet och gillad av alla, framförallt vara en skojig och närvarande mamma, ha ett välkomnande hem och trädgård, anordna middagar och fylla helgerna med roligheter. Avverkade kurser i målning, sång, ridning, antikviteter, jakt etc och ofta initiativtagare till tjejhelger, tal och spex på fester. Och allt löstes själv med man såsom hämtning, städning, handla etc.

Så kom morgonen utan förvarning med domningar i armar och ansiktet, akuten uppsöktes men inget hittades. Sedan kom domningar i benen. Magnetkameraundersökning, prover och undersökningar genomfördes - inget hittades. Intensivt arbete fortsatte och taxi till jobbet var det enda transportmedlet som funkade. Slutade att sova, Tappade kilon, halva håret, magen slutade fungera, kräktes, oförklarligt tryck bakom ögonen, skakningar, stark ångest och en domnade tunga. Husläkaren sjukskrev - mot min vilja. Ny magnetkameraundersökning, åtskilliga blodprover, neurologiska undersökningar i alla former och röntgen avlöste varandra.

Kunde inte ta hand om barnen, handla eller köra bil på ett halvår. Se på tv eller läsa tidning eller bok var uteslutet. Efter sex månader accepterades sjukdomsbilden utmattning. Då hade undersökningarna utökats med läkarkontakt, medicinering, psykolog, naprapat, mindfulness. Detta tack vare en överläkare som såg det starka kontrollbehovet trots sjukdomsbilden och gick in med fullt engagemang, medkännande och auktoritet. Det har varit svårt att acceptera att läkning tar tid. Åtskilliga gånger har jobbet dragit men läkaren stannat mig och hissat varningsflagg.

Efter nästan ett och ett halvt år börjar nu vägen tillbaka på jobbet. Det som aldrig kunde hända, hände. Det som omöjligen drabbade frisk, glädjefylld kvinna i karriären blev möjligt. Man och vänner sattes på prov, långväga vänner blev närmare och nära vänner blev långväga. Svärmor blev livbojen.

Barnen och familjen är nu i fokus. Naturen, hästarna och ridningen är nu naturliga och livsavgörande inslag i det dagliga livet. Och förhoppningen om att få bidra till något större i livet har blivit ännu mer påtagligt.

Högpresterande

Annons
Annons

3 / 15

Fick dotter med svårt handikapp – gick in i väggen

”Gå in i väggen” Vad betyder det? Jag fick ett svårt handikappad flicka 1996 och en frisk pojke 1998. Det var tuffa år, hård vårdbelastning för flickan och många sömnlösa nätter. År 2000 fortsatte jag mitt arbete på 80 procent och tog all hennes sjukvård, habilitering och LSS-planering på mina lediga fredagar.

Jag förväntades leverera på 100 procent på arbetet och det var alltid sura miner från kollegor när man gick tidigare än klockan 18. Inhyrda barnflickor och personliga assistenter orkade inte och sa upp sig eller blev sjuka. Samtidigt administrerade och planerade jag min sjuka flickas LSS-insatser, juridik och sjukvård dag- och nattetid. Allt detta var nya områden för mig både tidskrävande och svårt. Barnens pappa arbetade utomlands under arbetsveckorna.

Varje ledig fredag morgon började jag med två espresso och två migräntabletter för att klara dagen. Efter ett års förvärvsarbete gav kroppen upp. Jag befann mig gungande, som på en segelbåt, i full storm. Jag kunde inte gå rakt fram och inte ändra synfält. Allt snurrade oavbrutet. Ibland sov jag inte på en hel vecka. Under flera år sov jag nästan inte alls. Jag försökte finna ro och vila.

Sjukvården var ovan men sjukskrev mig på grund av utmattning. Kanske utmattningsdepression, jag kommer inte ihåg… Omgivningen var oförstående och telefonen ringde oavbrutet. Jag bad alla läkare sluta ringa för att vara ifred och vila på dagarna när barnen var på dagis. Jag gick på avslappningsövningar, kommer inte ihåg vad allt hette. Efter några år kom jag till yrselkliniken på KS men man hittade inte ngt svar på yrseln, enbart utmattning.

Jag såg ju normal ut och ”alla småbarnsföräldrar är ju trötta” fick jag höra av omgivningen. Tiden gick. Försäkringskassan ville förtidspensionera mig vilket jag tackade nej till. Jag ville ju bara arbeta och utöva mitt yrke. Jag skulle börja arbetsträna men efter en tid blev jag uppsagd av en nytillträdd chef – på grund av arbetsbrist? Jag har aldrig kunnat börjat arbeta igen. Hur ser det ut i ett jämställt Sverige 2015?

På detta sätt vill jag inte enbart väcka frågan om hur tufft det är för småbarnsmammor att kunna leverera på en normal arbetsplats, utan också ställa frågan hur det är möjligt att fortsätta arbeta för föräldrar till svårt handikappade barn? Den arbetsbelastning samhället ålägger föräldrar i form av möten, samordnande insatser/LSS-administration och sjukvård sker alltid på arbetstid? Man måste alltid vara tillgänglig och antalet kontaktpersoner kan periodvis uppgå till 50-70 personer.

Det kanske är onödigt att påpeka att friska barn är mycket lättare och mindre tidskrävande att hantera än sjuka och handikappade. Jag hade turen att få en frisk pojke till år 2003. Ändå är det självklart tufft för arbetande småbarnsmammor med friska barn.

I dag är jag frisk men kan ha milda känningar av yrsel vid hög höjd eller förkylningar, men det är väl normalt. Jag har låg stresströskel tycker jag själv.

Anonym

Annons
Annons

4 / 15

Jag fick då diagnosen ADD – vid 68 års ålder

Jag är en kvinna på snart 71 år. Vid 56 år gick jag i väggen, fick hög feber och blodförgiftning. Slutade jobba borta, hade nog hemma, vi är lantbrukare. Har gått i psykoterapi i olika omgångar. Rett ut en massa från barndomen, det var bra, men...

För ungefär fyra år sedan läste jag om ADHD och ADD. Ordnade så att jag blev utredd, fick då diagnosen ADD – vid 68 års ålder. Det blev förlösande för mig. Vårdcentralen konstaterade bara utmattningssyndrom, sen ordnade jag allt själv.

Lantbrukare

Annons
Annons

5 / 15

Skam när kroppen försätts i krisläge

Det smyger sig på utan att du märker det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att du förstår går kroppen in i krisläge och när utmattningen är ett faktum är det försent att kämpa emot. Dina sinnen känns ständigt på bristningsgränsen och gör ljud, ljus och lukter till rena tortyren. Varje liten uppgift känns som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger dig. Din kropp lyder dig inte längre. Någon har hällt bly i ditt blodomlopp och du orkar knappt lyfta dina kroppsdelar. Varje steg, varje rörelse och bara det att hålla kroppen upprätt känns som ett maraton. Sen kommer smärtan. Ont i lederna, ryggen känns stel men samtidigt ostabil, magen krånglar och huvudvärken går mellan spänning från nacken till migränens ihärdiga dunkande.

På jobbet undrar de hur du mår. Hemma är de trötta på dina ständiga utbrott. Vännerna undrar varför du alltid ställer in i sista minuten och din fritid förminskas sakta men säkert till sömn framför tv:n, på bussen eller i bilkön – men allt sämre på nätterna.

Du kanske saknar din tidigare kreativitet, lusten att förändra och ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du är sen med allt. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Böckerna blir halvlästa, en tidningsartikel är plötsligt för lång för att läsas och TV-serierna har du för länge sedan somnat ifrån.

Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. För många korta sjukperioder. Du skärper till dig och går till jobbet hur dåligt du än mår. Din kropp svarar med yrsel, dimsyn, smärta och du gömmer dig för att slippa fler arbetsuppgifter. Skam, skam, skam – du klarar ju inget ting, du kanske inte är så himla smart som du trott, alla andra levererar, du har tagit dig vatten över huvudet, hur kunde du tro att du skulle klara den här nivå, loser, patetiskt, vad är det egentligen för mening med livet?

Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vadå, är jag sjuk?

Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vadå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra. Och nu kommer alla förstå vilken loser jag är. Sjukskriven för utmattning? Ja, det vet man ju hur det är med dem. Svaga men fanatiska duktiga flickor som tror att de skulle klara tempot på arbetsmarknaden. Curlar sina barn och maken. Patetiskt. De kommer aldrig tillbaka till jobb på riktigt.

Skam, skam, skam. Skönt att vara i fred men svårt att vara ensam i tystnaden. Vad är vila? Hur återhämtar du dig när tankarna bara mal på om hur det ska bli? Vården är tafatt och rehabilitering är ett fint ord som aldrig känns på riktigt. Sitt i solen. Krama ett träd. Djupandas. Rör på dig. Fundera på dina livsval. Ingen ångrar att de jobbat för lite när det är dags för att dö. Nähä, men pengarna ska ju in. Barnen måste ju äta. Och lånen ska betalas, även om räntan är lika låg som sjukskrivningstalen är höga.

Världen brinner och du orkar knappt gå ur sängen. Folk flyr för sina liv och du undrar vad det är för mening med att leva. Folk svälter och du har ingen matlust. Halva ditt arbetsliv återstår men det är ingen som tror att du på allvar ska komma tillbaka.

Anonym

Annons
Annons

6 / 15

Depression, utbrändhet och ångest efter dotterns sjukdom

Jag har efter min dotters sjukdom i hjärntumör hamnat i utmattning, depression och ångesttillstånd. Det är ganska precis tre år sedan min dotter fick sin diagnos. Jag drog en ”vinstlott” och fick möjlighet att träffa vårdcentralens kurator (tillgänglig en dag i veckan). Med hjälp av henne blev jag remitterad till ett program i Mindfulness MBSR på Danderyds sjukhus inom psykiatrin. Detta program är ”mitt i prick” för mig och har öppnat upp helt nya möjligheter att hantera mitt liv.

Jag har funderat mycket på vad som händer med närstående till svårt sjuka och funktionshindrade personer. Det innebär på många sätt att befinna sig i en livslång sorgeprocess. Jag undrar också i vilken utsträckning kvinnors psykiska ohälsa går att relatera till det faktum att det är just kvinnor som i större utsträckning än män tar ett ansvar för de sjuka. Jag kan konstatera att i gruppen på Danderyd återfinns flera personer med närstående sjuka. Vi vet också hur vi påverkar varandra i en familj när någon mår dåligt. Jag vet att det finns forskning som visar att närstående till cancerpatienter blir sjuka inom cirka ett år om dom de inte får hjälp för egen del. Detta stämde klockrent på mig.

Arbetslivet innebär stora påfrestningar för många av oss. Marginaler för att ta hand om sjuka anhöriga och oss själva finns inte. Är det dessutom en arbetsplats med svagt ledarskap uppstår en ohållbar situation.

Kvinnor kommer att få betala ett högt pris för det sätt vi lever våra liv. Kanske är det, de effekterna vi ser nu?

När jag hade små och mellanstora barn, var egen företagare, engagerad i barnens olika aktiviteter, i förskola och bostadsrättförening samt sprang till och från tunnelbanan i samband med lämning och hämtning på dagis, tänkte jag ofta: kvinnor kommer att få betala ett högt pris för det sätt vi lever våra liv. Kanske är det, de effekterna vi ser nu?

MBSR, mindfulnessbaserad stressreduktion är en livskunskap vi behöver tränas i för att överleva i den värld vi skapat. Vid inskrivning till programmet för MBSR får alla deltagare svara på frågor som mäter depressions-tillstånd. Dessa måste gå att använda även på vårdcentraler. Vårdcentralerna kanske skulle kunna fånga kvinnors ohälsa i relation till sjuka närstående?

Det känns oerhört angeläget att ni tar upp detta viktiga ämne som det finns många infallsvinklar på. Det handlar ju inte bara om vårdens tillkortakommanden utan om HUR vi lever våra liv, vad vi prioriterar, HUR våra arbetsplatser fungerar? Trots all kunskap om människors drivkrafter och förmågor beter vi oss i många stycken som ”stenåldersmänniskor”. Våra arbetsplatser är i många stycken ”mänsklig öken”. Jag har sett ”några stycken” under mitt ”konsultliv”.

Mari Almgren

Annons
Annons

7 / 15

Utan mina föräldrar hade jag inte klarat det

När jag sökte hjälp på min vårdcentral fick jag svaret att de bara behandlar fysiska åkommor. När jag sökte hjälp hos affektiva mottagningen fick jag en ny läkare (inte psykiater) vid varje återbesök. Uppföljningen var usel.

Jag har sökt mig bort från psykiatrin och sökte upp en privatpsykolog som jag förhandlat ett bra pris med. Men utan föräldrar som periodvis stöttat mig ekonomiskt och en mycket tillmötesgående psykolog hade jag inte klarat det.

Universitetsstudent

Annons
Annons

8 / 15

Utbrändhet är vår tids folksjukdom

Jag har med stort intresse läst er artikelserie om utbrändhet och utmattningssyndrom, som onekligen är vår tids folksjukdom. Det är viktigt att man tar upp fall där personer har gått in i väggen, och belyser de långa sjukskrivningarna som det resulterar i, men jag ser dock en tendens att man endast berättar om fall där patienterna har varit extremt överbelastade av arbete och ansvar. Jag tänker exempelvis på intervjun med kvinnan (SvD 16/2) som hade ett chefsjobb samtidigt som hon pluggade på halvtid och hade en familj att ta hand om.

Även om hennes historia naturligtvis är tragisk och viktig att berätta, så var nog tyvärr utbrändheten i det här fallet knappast oväntad. Vidare betonas att 8 av 10 fall av utbrändhet drabbar kvinnor (SvD 24/2), vilket i och för sig inte ter sig orimligt då kvinnor onekligen har större en press på sig i dagens samhälle att ha en framgångsrik karriär i arbetslivet samtidigt som de förväntas ta större delen av ansvaret för familjen, men man får inte glömma att även män kan drabbas.

Framför allt anser jag att det är minst lika viktigt - om inte ännu viktigare - att understryka att man kan man bränna ut sig för betydligt mindre än vad man vanligtvis läser om. Annars riskerar man att överbelastade personer i behov av vård drar sig från att söka hjälp för de är rädda att inte tas på allvar och att deras problem inte ska anses vara stora nog. Jag har nämligen själv varit på väg att gå in i väggen flera gånger, trots att jag är en man som nyss fyllt 30 år, ännu inte har hunnit bildat familj, och som inte har haft några andra åtaganden utanför min heltidssysselsättning.

Mina första stressrelaterade symptom började för tio år sen i samband med min utbildning till civilingenjör på KTH.

Mina första stressrelaterade symptom började för tio år sen i samband med min utbildning till civilingenjör på KTH efter att ha gått ut gymnasiet samma år. Att studera på högskola var kul men utmanande, vilket krävde att jag la in en extra växel. Många timmar på kvällarna och helgerna gick därför åt till att räkna ut differential- och integralekvationer, lösa programmeringsuppgifter, och skriva labbrapporter. Däremot hade jag inget deltidsjobb vid sidan om, som vissa av mina medkamrater hade för att dryga ut inkomsten från CSN.

Första året gick bra - jag fick höga betyg i de flesta kurserna - men när andra läsåret startades började jag känna av en molande spänningshuvudvärk. Till en början kom den och gick, men sedan blev den kronisk. Som barn hade jag sällan huvudvärk, men det skulle ta ytterligare ett år innan jag insåg att det berodde på stress, och flera år till att bli av med. Istället körde jag på som vanligt, utan några som helst tankar på vad det skulle kunna leda till om det ville sig riktigt illa.

I en kurs hade vi fått besök av en entreprenör som berättade om sina erfarenheter av att ha gått in i väggen, men då han hade jobbat alldeles på tok för mycket - och endast sovit några timmar per natt - så kändes det orealistiskt att utbrändhet skulle drabba mig. Några månader senare kom även yrseln, med koncentrationssvårigheter som följd, vilket fick mig att börja uppsöka läkare. De kunde självklart inte kunna finna några fysiska orsaker som kunde förklara huvudvärken och yrseln, utan trodde att det nog berodde på stress. Ändå ville jag inte riktigt erkänna att studerade för hårt - det var så kul och lärorikt, och sen kände man sig så nöjd när man fick en 5:a på tentan. Dessutom jobbade jag ju inte samtidigt, och dem som gjorde det verkade inte stressade så varför skulle jag vara det?

Men nånstans in på vårterminen på andra läsåret - efter att medvetet ha kuggat två tentor för att orka plugga till de andra - började jag till slut inse att jag inte kunde fortsätta som jag tidigare hade gjort. Så när vårterminens kurser vara avklarade ansökte jag om studieuppehåll - något som jag aldrig trodde att jag skulle göra när jag började min utbildning.

Så småningom försvann yrseln och huvudvärken började av ta.

Tillsammans med en barndomsvän tågluffade vi den sommaren runt Europa i en månad, vilket också blev den fösta tiden på två år som jag inte hade kronisk huvudvärk och yrsel. Senare på hösten började jag jobba, men arbetsgivaren på det första jobbet var oseriös vilket orsakade flera konflikter som fick huvudvärken och yrseln att komma tillbaka. På senare jobb kunde jag dock hålla huvudvärken och yrseln under kontroll genom att se till att inte ta på mig för stort ansvar och arbetsbörda. Så småningom försvann yrseln och huvudvärken började av ta. Två år efter uppehållet kände jag mig redo för att återuppta mina studier på KTH, och tog min civilingenjörsexamen tre år senare.

Direkt efter min examen började jag som doktorand på KTH, och även om jag vid det här laget nu hade lärt mig att känna igen kroppens signaler på överbelastning och stress så hindrade det inte att jag två år senare var på väg mot väggen en andra gång. Denna gång var det sömnstörningar som gjorde mig uppmärksam på att jag jobbade alldeles för hårt. Ett par månader tidigare hade jag nämligen varit på en seminarium där stresspsykologen Aleksander Perski berättade om hur sömn påverkas av stress.

Som tur var hade jag väldigt förstående handledare och universitetspersonal som inte ifrågasatte mig när jag sa att jag behövde sjukskriva mig en vecka och sen gå ned i arbetstid tills dess jag kände mig bättre. Jag fick även prata med en arbetsterapeut som hjälpte mig att strukturera mitt arbete på ett mer hållbart sätt; jag har en benägenhet att köra fullt ös tills dess ett problem är löst eller ett projekt är klart, och stöter jag på patrull så anstränger jag mig bara ännu hårdare. Men som doktorand fungerar inte den taktiken i längden eftersom de forskningsproblem man jobbar på då förväntas ta upp till 5 år att lösa.

Även om denna egenskap - att vägra ge sig - är en av mina styrkor så är det lätt hänt att jag förlorar kontrollen, och i samband med att jag även har pedantiska drag så kan det bokstavligt talat bli en livsfarlig kombination. Ett par veckor sedan var det dags igen. För många övertidstimmar, och ibland även på helger, resulterade i att magen började krångla.

Jag kände mig illamående och förlorade aptiten, och när det inte hade gett sig efter en vecka började jag misstänka att det nog åter igen berodde på stress trots att min typiska reaktion hittills har varit huvudvärk (som märkligt nog denna gång lyste med sin frånvaro). Dock har ett snabbt ingripande - med ett par lediga dagar, halvtid i en vecka, och stöd från nära och kära - förhindrat besvären från att förvärras, och symptomen blir nu mindre för varje dag som går.

För min del har jag motvilligt accepterat att risken att bränna ut sig sannolikt är något som jag kommer att behöva vara vaksam om och kämpa mot resten av mitt liv. För även om jag lyckligtvis ännu inte har gått in i väggen, så vet jag att jag mer än en gång har varit nära nog att röra vid den. Och de upplevelserna har varit tillräckligt skrämmande.

Gabriel

Annons
Annons

9 / 15

Stressad – löpning har varit min räddning

Jag vill väldigt mycket och har lätt att säga ”Ja, det fixar jag”. Det har gjort att jag tar på mig olika saker, både privat och på jobbet. Så länge det flyter på bra är det inga problem, men när man känner att man inte hinner med och man får synpunkter på det bör man fundera på sina åtaganden.

Eftersom jobbet jag har är väldigt roligt, och jag längtar till måndagen när det är fredag, så vill jag göra ett bra jobb när jag är på plats. Vid några tillfällen har jag fått känna på baksidan av det här, men jag har blivit bättre på att känna av när det blir för mycket.

Min räddning är löpning, promenader, samtal hemma med min fru och med några kollegor som jag kan prata med om arbetsbelastning, känslor mm. Jag reflekterar mycket över hur jag mår och varför. Det stressar mig inte, utan jag bara känner av. Jag har blivit bättre på att säga nej, och inte ta på mig för många saker. Världen går inte under för det.

Om jag prioriterar vad som är viktigt och gör klart dem i den ordningen känns det väldigt tillfredsställande och bra. När ”borde-göra” är stort och ”gjort-klart” är litet, har man för mycket att göra.

Skala av oviktiga saker och låt det inte stressa dig.

Jag har varit på väg in i utmattningsträsket, men ska inte hamna där.

Optimisten

Annons
Annons

10 / 15

Bytte läkare – blev sjukskriven

Jag har många år bakom mig med ovisshet kring jobb, löneutbetalningar, försäkringsersättningar och ofattbart lång skadereglering av personskada samt stora krav att klara mycket mer än vad min skadade kropp klarar av. Jag har gjort allt för mitt jobb och sedan allt för min familj. Jag har känt mig sönderstressad sedan 2009 men när jag fick barn och blev ensamstånde med allt hemma och dessutom hund som är sjuk blev det för mycket. Jag fick aldrig vila, återhämtning eller avlastning. Aldrig sova på nätterna eller en liten stund på dagen. Samtidigt fortsatte jag att jobba en del parallellt med föräldraledigheten.

När jag bett om hjälp hos tidigare läkare fick jag en klapp på axeln och ”trösten” att ”man som småbarnsförälder är trött”. Ja, men jag var totalt slut och trodde jag skulle få hjärnblödning av överbelastningen.

När jag till sist bytte läkare blev jag omedelbart sjukskriven. Sedan uppsagd från mitt jobb. När jag bett om avlastning eller hjälp har jag hänvisats till någon annan som borde hjälpa till. Men jag står utan familj närmare än 20 mil, vännerna finns inte kvar efter alltför många inställda träffar då barnet varit sjukt, barnvakter är omöjliga att hitta, hundvakt likaså. Socialtjänsten ser mina uppenbara problem men kan inte hjälpa till när barnet är så litet. Stressmottagningen tog inte emot mig för jag saknande avlastning och skulle blir för stressad...

Jag är fortfarande sjuk, ingår inte i någon grupp eller gemenskap men har en underbar liten tjej och fantastisk hund. Jag försöker ta vara på det jag kan i livet och vara ute så mycket det går i naturen. Jag längtar efter att vara som vanligt men mest av allt en kram så jag orkar lite till. För det här får jag fixa själv, som allt annat

Good girl

Annons
Annons

11 / 15

Flera av mina patienter har utmattningssyndrom

Jag är läkare på en vårdcentral i Täby och har flera patienter med utmattningssyndrom. Jag anser att vi, på en vårdcentral, har god kunskap om våra patienter med utmattningssyndrom. Mycket riktigt så har vi under vår utbildning till specialister en så kallad sidotjänstgöring på 3 månader inom psykiatrin - men här sköts patienter med svåra depressioner och svår ångest.

Däremot arbetar vi 3-3,5 år på vår vårdcentral med handledning. Det är här vi träffar våra patienter med ångest depressioner och utmattningssyndrom. De med djup ångest och svåra depressioner remitteras ibland vidare till psykiatrin men annars är det vi på vårdcentraler som sköter dem.

Behandlingen är individuell. Om patienter har en samtidig depression eller ångest kan det bli aktuellt med mediciner för detta. Om de sover dåligt, eventuellt sömntabletter. Alltid kontakt med psykolog eller kurator - om de inte motsätter sig detta. Sjukskrivning om det behövs. Remiss till stresscenter (till exempel stressrehab på Danderyds sjukhus för de svårast sjuka). Kontakt med arbetsgivare och försäkringskassan för återgång eller upptrappning om dagen.

Marie-Louise Butler

St läkare i allmän medicin, färdig specialist i augusti.

Annons
Annons

12 / 15

Arbetsgivarna verkar inte ta problemet på allvar

2002 gick jag in i väggen. Bland det första jag erbjöds var antidepressiva medel, som jag övertalades att ta, trots att jag inte ville. Jag har inte känt mej deprimerad någon gång i mitt liv. Trött och hängig, ja. Svårt att slappna av och sova, ja. En jäkla värk, ja. Återigen, deprimerad nej. Käkade dessa helvetestabletter i flera år och hela den tiden är som ett töcken. Jag brukar beskriva det som att man gick runt med en glaskupa över huvudet, man hörde vad folk sa men man fattade inte vad dom pratade om. Vissa saker jag gjorde kan jag i efterhand inte förklara varför jag gjorde.

Gick på utredning, som jag fick tvinga mej till, där det konstaterades att jag bland annat behövde KBT, kognitiv beteendeterapi. Detta ansåg vården att jag kunde betala själv. Efter en anmälan till Patientnämnden gick det helt plötsligt väldigt fort att ordna fram en plats i en KBT-grupp. Terapin har varit väldigt nyttig för mig men väl tillbaka i arbetslivet är det näst intill omöjligt att använda sig av tekniker för avslappning och återhämtning man har fått lära sig. Arbetsgivarna verkar inte ta detta problem på allvar.

Har tyvärr varit tvungen att sjukskriva mig i flera perioder för att förhindra att jag återigen ska gå in i väggen. Återigen trollades helvetestabletterna fram, nya generationen, som skulle vara så mycket bättre. Även denna gång övertalades jag trots att jag inte ville. Efter två veckor satt jag framför tv:n och funderade på bästa sättet att begå självmord, då åkte helvetestabletterna ut.

Jag har varit tvungen att kämpa mej till mina behandlingar och undersökningar, ska det behöva vara så i ett land som Sverige? Hur går det för dom som inte orkar? Att jag sedan blivit behandlad som skit av Försäkringskassan har inte underlättat tillfrisknandet, höll på att få gå ifrån både hus och hem.

Stefan

Annons
Annons

13 / 15

Vår oförmåga att låta hjärnan vila borde diskuteras

Intressant att läsa artikeln om vad Sara Burlin Pellbäck anser vara viktigt för att hindra negativ stress. Jag saknar dock något som borde diskuteras allvarligt: Vår oförmåga att begränsa onödig information som hindrar hjärnan från att vila, och från att leva i nuet.

När jag varje morgon promenerar utefter Norr Mälarstrand till jobbet med min lilla hund, möter jag många fotgängare av alla åldrar. De äldsta kan jag hälsa på och tala med. De går liksom jag och njuter av naturen, lyssnar på fåglarna och vattnets kluckande mot stranden.

De yngre håller sin mobiltelefon stadigt i handen och stänger ute alla naturljud genom att gå med proppar i öronen. De pratar intensivt eller lyssnar på mobilradion. När jag säger ”god morgon” stannar de i bästa fall upp, tar ut en propp och säger ”sa du något?”

På bussen står mamman med sin mobil och bläddrar medan barnet i vagnen förgäves försöker få kontakt. I väntrummet på sjukhuset sitter alla och bläddrar i sin mobil eller sin iPad. Det gäller att ta vara på varje minut.

Hemkommen öppnar de sin dator, läser mail, kollar vilka resor som erbjuds av olika resebyråer. För att inte tala om allt twittrande, bloggande och #taggande.

Sedan är det snart dags för TV-tittandet. Hur många timmar av dygnets 24 används för information och kommunikation med yttervärlden och hur mycket tid finns kvar att slösa på glädjefyllda stunder med familjen.

När jag växte upp under och efter andra världskriget fanns inte dessa otroliga apparater. Men ingen hade hört talas om att man kunde ”gå in i väggen”. Och ändå arbetade vi även på lördagar. Som de säger på ”På Spåret”, ”Vart är vi på väg?” Kanske något att reflektera över.

Anders Friberg

Annons
Annons

14 / 15

Utmattningen uppstår i alla åldersgrupper

En så fantastiskt väl beskrivning av utmattningssyndromet. Det stämmer exakt till hundra procent. Men det är inte bara kvinnor i 40-års åldern som drabbas. Utmattningen uppstår i alla åldersgrupper. Oavsett familjeförhållanden har vi som drabbas av utmattning det gemensamma att vi är högpresterande, ambitiösa, lojala.

Också vi som inte har barn drabbas. Vi får ofta “ rycka in “ för dem som måste hämta barn på dagis innan dagiset stänger, som måste avbryta ett möte för att hämta sjuka barn på dagis, man ringer till jobbet därför barnen är sjuka och man själv måste stanna hemma för att vabba etc. Vi som inte har barn känner ett outtalat krav att ställa upp, ibland tom uttalat.

När hjärnan en gång har utsatts för härdsmälta kan den aldrig repareras till fullo, den drabbade får lära sig att leva med att aldrig kunna leverera fullt ut igen. Och det är tufft att vara en av dessa.

Ulla Sandberg

Annons
Annons

15 / 15

Allt vilade på mig: barnen, bostaden, ekonomin

Jag är en 47-årig fyrabarnsmamma som alltid varit väldigt ambitiös. Jag har uppfostrat tre av mina barn själv och stått för deras försörjning till 100 procent. Du beskriver i artikelserien att vi kvinnor tar ett större ansvar för barnen och hemmet och det sociala livet, vilket jag håller med om helt. Vi underlättar samtidigt för våra män att fokusera på sitt.

Jag undrar hur många kvinnor som blir utbrända som har en man som inte tar sitt ansvar? Som kanske har en annan kvinna, som kanske dricker för mycket alkohol, som arbetar för mycket eller inte tar ansvar för ekonomi och familj?

Jag själv drevs så långt i min relation att allt vilade på mig: barnen, bostaden, ekonomin… Ändå ville jag inte se verkligheten som den var, det vill säga att min man hade alkoholproblem och andra missbruksproblem. JAG sökte hjälp på psykakuten för depression, jag gick in i väggen och jag ville till slut inte leva längre. Vi har nu äntligen separerat och han lever fortfarande i förnekelse. Jag ser och ser ljus idag.

Medberoende är en sjukdom som ger psykisk ohälsa för enormt många, speciellt kvinnor. Vi är av naturen skörare och mer omhändertagande. Många kommer själva från trasiga familjer och vill bli räddade av en man. Och när dessa män sviker är vi duktiga flickor som löseralla andras problem, och ser inte oss själva.

Jag är nu sjukskriven i två månader och vet att det liv jag har levt som medberoende har bränt ut mig. Jag tror att arbetslivet och de krav vi har på oss själva där är en mindre del av sanningen, och att relationen, hur vi har det privat, är en minst lika stor del.

Om självkärlek och självkänsla finns, så vet man när kroppen inte mår bra, du kan lyssna. Men om du hela tiden prioriterar andra och, som jag, försöker lösa omöjliga problem (dvs få en alkoholist att bli nykter) så bränner du ut dig.

Anonym

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons