Annons

Jonas Andersson:Syndabocken i civilisationens ursprung

I ett av sina centrala verk ­frågar sig den franske tänkaren René Girard vilken roll synda­bocken spelat i civilisationsprocessen. Vad händer när ­”allas krig mot alla” övergår i ”allas krig mot en”?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

René Girard

Foto: Linda Cicero/Stanford News ServiceBild 1 av 1

René Girard

Foto: Linda Cicero/Stanford News ServiceBild 1 av 1
René Girard
René Girard Foto: Linda Cicero/Stanford News Service

Hur uppstod samhället? Genom ett förnuftigt samhällsfördrag där man kom överens om att ge upp några av naturtillståndets friheter till förmån för en politisk ordning? Idén om samhällskontraktet förknippas vanligen med 1600- och 1700-talets samhällsfilosofer som Hobbes, Locke och Rousseau, och lever kvar i exempelvis John Rawls socialliberala rättviseteori eller Robert Nozicks nyliberala uppgörelse med densamma. Även när samhällskontraktsteorin inte används till att förklara hur samhället faktiskt har uppstått, kan den sägas ge utryck för en viss rationalistisk optimism: samhället är en förnuftig ordning, som också har sitt ursprung i det mänskliga förnuftet.

Men grunden för vårt samhälle är inte förnuftet, utan ett gemensamt mord på en oskyldig. Det är åtminstone vad litteraturteoretikern och religionsantropologen René Girard hävdar i ”La Violence et le sacré” (Våldet och det heliga). På 60-talet utvecklade Girard en litteraturteori om ”mimetiskt begär” – tanken att vi begär en sak därför att den begärs av någon annan. I ”La Violence et le sacré”, som utkom 1972, driver Girard tesen att det mimetiska begäret utlöst en kaotisk våldsspiral i ett arkaiskt förflutet, som sedan hindrats från att eskalera genom utpekandet och dödandet av en syndabock. Därmed uppstod för första gången en någorlunda hållbar gemenskap, ett första samhälle.

Annons
Annons

”La Violence et le sacré” utgör en generell teori om offrets funktion, med anspråk på att förklara inget mindre än religionens och samhällets uppkomst – två ”händelser” som med Girards perspektiv inte kan hållas isär. Framställd i sammandrag bildar den en liten hypotetisk berättelse, med ett antal kronologiskt och kausalt sammanlänkade episoder. Berättelsen lyder ungefär som följer: Någon gång vid tidernas begynnelse har våld brutit ut bland människor. Detta sker som en oundviklig följd av det mimetiska begäret, vilket utgör själva fundamentet i Girards tänkande – inte ”våldet” som ofta felaktigt hävdas. Att människan har ett begär som är mimetiskt (efter grekiskans mimesis, som betyder att ”efterbilda” eller ”efterlikna”) kan lätt iakttas. Det är genom mimesis som exempelvis barn utvecklas socialt – ett barns inlärning sker ju bland annat genom att det efterliknar andra. Tendensen att efterlikna har med andra ord en konstruktiv potential. Men det mimetiska begäret ska inte endast förstås i betydelsen ”efterliknande” – det innebär också ett slags förvärvslystnad. Mimesis betyder för Girard att man vill förvärva vad den andre har eller bli vad den andre är.

Vad vi begär är alltså inte bestämt från början – det avgörs istället i vår relation med andra. Detta gör att det förr eller senare uppstår en situation som påminner om den när två barn sliter i samma leksak. Genom att en människas begär blir en kopia av en annan människas begär uppstår rivalitet.

I det arkaiska ursprung som föresvävar Girard leder rivaliteten till våld. Våldet frambringar i sin tur en annan, alltför välkänd form av ”mimesis” – en spiral av hämndaktioner som till slut blir ett hot mot gruppens fortbestånd. Inom ramen för Girards teori är en av religionens och kulturens viktigaste funktioner att förhindra våldet från att nå denna alarmerande nivå. I gemenskaper av arkaisk typ, antar Girard, finns emellertid inga sådana spärrar. Våldet hotar därför att eskalera till ett allas krig mot alla, en konflikt i vilken gruppen riskerar att gå under genom inre stridigheter.

Annons
Annons

Hur har vi då lyckats överleva? Enligt Girard därför att det inom gruppen utlösts ett slags kuslig självbevarelsemekanism, syndabocksmekanismen, som återställt ordningen – till priset av ett mord på en oskyldig. Ordet ”syndabock” ska hos Girard förstås i enlighet med dess alldagliga bruk. Syndabocken är helt enkelt en oskyldig person som utsätts för obefogat våld. För att inte samhället ska gå under genom interna strider måste det finnas utrymme för någon form av utlopp, resonerar Girard. I en krissituation som den nyss beskrivna vänder sig därför de stridande mot en i det närmaste godtyckligt utvald individ, som egentligen inte har med konflikten att skaffa. En marginaliserad person får skulden för den kris som i själva verket har andra orsaker. ”Allas krig mot alla” övergår i ”allas krig mot en”. Syndabocken skuldbeläggs och blir därefter dödad.

Gruppen har nu enats mot en gemensam fiende, som de dödat i förvissningen om att den var orsaken till det onda. Ett plötsligt lugn inträder, på ett nästan mirakulöst vis. Och ”miraklets” förtjänst är ju synbarligen – syndabockens. Från att tidigare ha pekats ut som orsaken till oordning, tillskrivs den nu förtjänsten av att ha skapat ordning. Syndabocken sakraliseras, och blir en dynamisk symbol för både välvilja och illvilja. Offret, som tidigare framstått som ett hot, uppfattas nu paradoxalt nog även som något för samhället välgörande.

Tillståndet före samhällets uppkomst är alltså, enligt Girard, sannerligen inte någon idyll. Uttrycket ”allas krig mot alla” för tankarna till Hobbes och hans beskrivning av livet i naturtillståndet som ”nasty, brutish, and short.” Men Girards teori skiljer sig från samhällskontraktsteorin i det grundläggande avseendet att inrättandet av samhällelig ordning inte uppfattas som en medveten aktivitet. Den mekanism vars funktion är att hålla samman gruppen som hotas av inre splittring är istället en omedveten, kollektiv försvarsmekanism.

Annons
Annons

Samhället är alltså grundlagt på ett mord, om vi får tro Girard – därtill utfört av en grupp människor som egentligen inte visste vad de gjorde. Därför kunde man också säga att det är grundlagt på en lögn. En förutsättning för att syndabocksmekanismen ska fungera är nämligen den lögnaktiga föreställningen att syndabocken ensam är skyldig till krisen – det är den polariseringen gentemot ett offer som tömmer gruppen på intern fientlighet och enar det splittrade kollektivet på ett sätt som möjliggör intern fred och därmed kulturell begynnelse. I ett senare verk förknippar Girard syndabocksmekanismen med ”denna världens härskare” – det vill säga djävulen – som enligt Johannesevangeliet är både en lögnare och ”en mördare från första början” (Joh. 8:44).

Ingen torde kunna läsa Girard utan en känsla av deja vu. De mekanismer han beskriver är välkända. Strängt taget ligger samma mekanism bakom beteendet hos mannen som, efter att ha fått en utskällning av chefen, går hem och sparkar på hunden. (Faktum är att Girard på ett ställe i ”La Violence et le sacré” betecknar vissa grekiska myter som kolossala varianter på detta beteende.) Vi är idag väl medvetna om att kriser av olika slag riskerar att leda till utpekandet av syndabockar. Poängen ligger i vad Girard menar att syndabocksmekanismen kan förklara. Häri ligger väl också svårigheten att helt ta till sig Girards teori – den vill förklara för mycket. Av framför allt det skälet gick Johan Asplund till hårt angrepp mot Girard i boken ”Rivaler och syndabockar” (1989). Men man behöver ju inte köpa Girards teori i dess helhet.

Annons
Annons

Girard är en polemiker av stora mått, och hans kanske viktigaste motståndare i ”La Violence et le sacré” är Freud, på vilken han ironiskt nog och inte utan viss fräckhet utför ett lustfyllt fadermord. I ett kapitel ägnat Freud och det berömda oidipuskomplexet utgår Girard från det mimetiska begäret för att så att säga upplösa teorin om det oidipala begäret inifrån. Girard hävdar att Freud byggt sin teori på ett misstag, som består i att han bortsett från faderns roll som modell i den oidipala begärstriangeln mellan far, mor och son. Fadern, hävdar Girard, riktar i egenskap av modell sonens uppmärksamhet gentemot begärliga objekt. Om Freud rätt förstått faderns roll som förmedlare av sonens begär, skulle han ha insett att begäret är mimetiskt och följaktligen inte emanerar ur någon incestuös drift.

I ett annat kapitel dissekerar Girard ”Totem och tabu” (1913) – Freuds spekulativa och tämligen utskällda teori om religionens och samhällets uppkomst som en följd av ett bland männen gemensamt mord på en stamfader och den kollektiva skuldkänsla som därefter följde. Enligt Freud instiftas ett förbud mot incest som en direkt följd på dödandet av fadern/stamhövdingen – en regel som ersätter den mördades sexuella monopolställning. Men om Freud är ute efter att förklara ursprunget till sexuella förbud, vilken funktion fyller i så fall mordet på fadern, frågar sig Girard. Varför inte helt enkelt gå rakt från de förbud som härstammar från fadern till de efterföljande kulturella förbuden, utan att blanda in något mord? Freud tycks stipulera en kulturens blodsbesudlade begynnelse i ett kollektivt mord utan att förklara varför. Förbudet mot incest har, enligt Freud, bland annat en praktisk motivering. I frånvaron av fadern/stamhövdingen uppstår en rivalitet om kvinnorna, där ingen av männen är stark nog att ensam utgå som segrare. ”Var och en”, skriver Freud, ”skulle liksom fadern ha velat ha dem alla för sig själv, och i allas kamp mot alla skulle den nya organisationen ha gått under.” Det är nu – och inte tidigare – som behovet av ett kollektivt mord uppstår, menar Girard, som kastar om kronologin i Freuds berättelse och avfärdar offrets identitet (fadern) som en ovidkommande detalj. Kvar blir en teori som i stort sett är identisk med Girards.

Annons
Annons

Jag känner inte till någon tänkare som skarpare än Girard formulerat mekanismerna bakom vår vilja att ta någon annans synbarligen mer privilegierade position. Kanske är det bara följdriktigt att han i sin teoretiska praktik försöker tillintetgöra alla alternativa synsätt. Är Girards många trätobröder – till vilka exempelvis Nietzsche kan räknas – i själva verket hans ”mimetiska rivaler”? Det låter sig sägas, men bara till priset av att man själv därmed blir girardian – lite på samma sätt som den som söker ”förklara” Freuds teori med hjälp av hans barndom därigenom själv blir freudian.

Men Girards tänkande i ”La Violence et le sacré” kan vändas mot honom själv i ett än mer grundläggande avseende. Enligt Girard försöker den grekiska myten dölja ett bakomliggande våld mot en syndabock, som den bibliska berättelsen uppenbarar. Med andra ord förklarar syndabocksmekanismen – enligt Girard – även vår numer utpräglade medvetenhet om densamma. Med sin teori förser Girard kristendomen med ett tungt vägande argument: genom Jesu korsfästelse har syndabocksmekanismen, som tidigare hållits dold, blivit uppenbarad. Därmed har också ett i historien unikt imperativ uppstått: en uppmaning att ställa sig på det oskyldiga offrets sida.

En tendens som efter hand blir alltmer framträdande i Girards författarskap är den nära nog absoluta åtskillnad mellan den kristna kulturens påstådda genomskådande av det rituella våldet och de andra, förkristna kulturernas förmodade barbari. Med ”La Violence et le sacré” skriver Girard in sig i en tradition inom vilken det icke-kristna och främmande skildras som organiserat kring förmodat grymma riter – allt enligt ett mönster som ofta vittnar mer om människans fantasirikedom än något annat. En hastigt framkastad misstanke: är Girards beskrivning av den förkristna kulturen en syndabock, som behövs för att hans teori ska hålla ihop? Med denna invändning befinner vi oss åter i Girards våld.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons