Annons

Syntare igen

MARINA SCHIPTJENKO. Hon har vant sig vid att gå till final i Melodifestivalen och hennes band har toppat ­hitlistor från Sverige till Ukraina. Ändå förblir musiken en lek för galleristen och renässansmänniskan Marina Schiptjenko. Nu väcker hon 80-talsbandet Page till liv.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

I år firar Marina Schiptjenko mer än ett jubileum. 30 år har gått sedan hon och Eddie Bengtsson grundade Page, bandet som med egensinniga kostymer och stränga estetiska regler banade väg för den första svenska syntpopvågen. Tio år har gått sedan de lade ner sina monofoniska instrument efter en sista avskedskonsert på syntharnas viktigaste branschfest SAMA.

Avskedet var för gott, trodde alla. Ändå beslutade Marina Schiptjenko att lagom till årsdagen gräva upp liket. Hon hade egentligen för mycket att göra på Andréhn-Schiptjenko, det välrenommerade konstgalleri hon driver tillsammans med kollegan Ciléne Andréhn. Men hennes rastlösa själ fick det att klia i fingrarna.

–Jag har spelat i så många år med BWO som är en enda stor apparat. Nu kände jag en längtan efter att spela igen, att hålla på med småsaker och hänga med Eddie. Det blev som en lek igen, säger Marina Schiptjenko när hon tar emot i galleriets bländvita lokaler i konstkvarteret runt Hudiksvallsgatan i Stockholm.

Bredvid henne sitter bandkollegan Eddie Bengtsson. Han gäspar – de var uppe tidigt för att gästa ett morgonprogram – och säger att han aldrig trodde att Page skulle spela ihop igen. Marina Schiptjenko säger att det trots allt inte är så konstigt. Har man ägnat hela sin ungdom åt en subkultur bär man med sig en längtan tillbaka dit.

Annons
Annons

–Jag levde inom den här scenen under jättemånga år, då finns alltid en nostalgi kvar. Den där tiden har påverkat min identitet även som gallerist. Det där tror jag att många punkare håller med om, att man tar med sig en del av den scenen och inställningen i vuxenlivet.

Själv har hon sett sina roller variera med åren. Efter 15 år med Page blev hon under det sena 90-talet en del av Alexander Bards popprojekt Vacuum. När samme Bard skapade BWO för att attackera den breda publiken med hyperkommersiell popmusik följde hon med. Iklädd en rad spejsade kreationer stod hon bakom sin keyboard såväl i Melodifestivalen som under bandets flera turnéer i Europa.

Men när jag frågar vilken roll hon trivts bäst med under sin musikkarriär är hon undvikande. ”Inte i någon”, är hennes första svar innan hon utvecklar:

–Det är tveeggat för mig att spela. Att jobba med musiken är jätteroligt, men både att göra intervjuer och att stå på scenen är ofta stressande. Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd. I den bästa av världar skulle man strunta i allt sådant.

Kanske är det den aviga inställningen till musiken som gör Marina Schiptjenko intressant. Hon är en konstgallerist med musikvärlden som lekstuga. Konsten går alltid först. På så vis har musiken förblivit en sfär för äventyr och skruvade koncept.

–För mig är musikvärlden och konstvärlden två helt skilda världar. Visst är det lite schizofrent, men jag vill gärna ha det så. I början med BWO var jag jätteorolig att folk skulle börja se galleriet som mindre seriöst. Jag har ett ansvar mot konstnärerna och kunderna som jag tar på största allvar. Det skapade en hel del oro innan jag förstod att de flesta faktiskt inte bryr sig, säger hon.

Ikväll sätter Page igång leken igen med en konsert på sin releasefest i Stockholm. Redan för två veckor sedan tjuvstartade de i Göteborg, och då syntes många gamla ansikten i publiken. Bara lite äldre och lugnare än förr.

–Nu står de stilla och nickar till musiken. Men jag har sett dem i många komprometterande situationer… de skulle bara veta, skrattar Marina Schiptjenko.

Anton Gustavsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons