Annons

Äpplen och päronSyrligt diktande – en övertygande återkomst

Naima Chahboun
Naima Chahboun Foto: Kajsa Göransson

Traditioner och mytologier, idéer och litteratur, slitna Descartes-fraser och omöjliga SIFO-undersökningar. Inget är för stort eller litet för att plockas isär, synas i sömmarna och sys ihop på nya vis i Naima Chahbouns andra diktsamling.

Under strecket
Publicerad

Äpplen och päron

Författare
Naima Chahboun
Genre
Poesi
Förlag
Norstedts

80 s.

Det går alldeles utmärkt att jämföra äpplen och päron. Sakers olikhet är inget hinder för jämförelse, tvärtom. Även om folk gärna vill hävda motsatsen. ”Mor tror, far har svar”, diktar Naima Chahboun syrligt. I hennes diktsamling får äpplet, det ursprungliga, kunskapens förbjudna, sällskap av ett gäng kompisar ur fruktskålen och förresten: är det ens äpplet som är boven i dramat? Chahboun skriver: ”Finns det överhuvudtaget någon anledning att tvivla, utöver den att tvivlet / är allt vetandes fundament, på att den förbjudna frukt / som Eva gav till Adam var ett fikon?”
Tvivel och vetande, sanning och myt. Det är de byggstenar Naima Chahboun arbetar och roar sig med i sin kunskapssökande och prövande diktsamling ”Äpplen och päron”, den första sedan den hyllade debuten med ”Okunskapens arkeologi” (2011). Det är en övertygande poetisk återkomst. Genom att plocka isär kända sagor, utsagor och sanningar, jämföra och sätta ihop dem på nytt utmanar Chahboun den kunskap vi tar för given. Hon leker med det inpräntade, möblerar om pjäserna på spelplanen – och hon gör det på blodigt allvar och med exceptionellt gott humör.

Annons
Annons

I samlingens första dikt, i den första av sex diktsviter, ”det var en gång”, är diktjaget en Alice i Underlandet-figur: ”Hur hamnade jag här, i en / återvändsgränd, med / fingret på avtryckaren? Jag / följde efter en kanin och åt / en bit av en kaka. Jag fann, / och förlorade, någonting.” Sagan är ingrediens och referens diktsamlingen igenom. Här skymtar Prinsessan på ärten, Hans och Greta i pepparkakshuset och Snövit som kvävs av ett, just det, förgiftat äpple. Men också Astrid Lindgrens berättelser, när diktjaget kliver in i rollen som samvetslös Pippi Långstrump. Naima Chahboun spräcker idyllen genom att placera ”kunskapen om hur man tvättar virknålar rena från blod” mitt i Bullerbyn.

Våld, krig och rasism utgör en källåder som rinner genom samlingen, som ett slags urkälla ur vilken incitamentet för diktsamlingens muntra kritik av det västerländska förnuftet tycks hämtas. Traditioner och mytologier, idéer och litteratur, slitna Descartes-fraser och omöjliga SIFO-undersökningar, inget är för stort eller litet för att plocka isär, syna i sömmarna och sy ihop på nya vis. Naima Chahbouns dikt är dock inget teoretiskt, dekonstruerande experiment, utan tvärtom ett nyfiket, otyglat undersökande: vilken ny kunskap kan utvinnas, eller mejslas fram, här?
Roligt är det också. I sviten ”problem” har Chahboun lånat från skolmattens stereotypa problemlösningsuppgifter, men omstöpt fraserna till absolut poänglöshet eller grym nonsens: ”I ett hus finns dubbelt så många ingångar som utgångar, och det brinner på sextonde våningen” eller ”En tjeckisk byggarbetare faller från en tio meter hög byggställning med en genomsnittlig hastighet av åtta meter per sekund.” De drastiska språklekarna påminner inte sällan om Isabella Nilssons nonsenslyriska ”Nonsensprinsessans dagbok” (2018), även om Chahboun inte är riktigt lika frenetisk och högintensiv. Nilsson har ett skoningslöst tempo när hon svingar sig fram i språklianerna; Chahboun tar måhända samma skruvade vägar genom idiomdjungeln, men i makligare takt.
Och det gör hon med ett språk som verkligen bär, ända från urscenen med äpplet i paradiset och in i vår egen tids skapade myter och berättelser. Det är ett språk som påminner om att diktens ”hur” är helt centralt; om vad vridningar och vändningar i språket kan göra med våra invanda bilder och övertygelser. När Steve Sem-Sandberg nyligen skrev om Birgitta Trotzig (DN 8/8) påpekade han hur hennes litteratur var transformativ till sin karaktär; att den sökte sig bort från ”självförbländning” och istället strävade efter att knyta an till annan litteratur, till religiösa och mytiska berättartraditioner.

Sådan – omvandlande och kunskapssökande – är också Naima Chahbouns dikt. Den sträcker sig bort från (dikt)jaget, in i läsaren och ut i världen, förvandlas och blir åter ny.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons