Annons

Olof Ehrenkrona:Systemet har gått i baklås

Peter Pomerantsev.
Peter Pomerantsev. Foto: Linus Sundahl-Djerf
Under strecket
Publicerad

En bra fråga är första steget mot ett bra svar och tiden däremellan brukar präglas av förvirring. Utrikespolitiska institutets seminarium med två av författarna till rapporten ”Smearing Sweden” och chefen för den brittiska tankesmedja som, tillsammans med London School of Economics, har haft MSB:s uppdrag att undersöka graden av utländsk påverkan på valrörelsen, illustrerade åtminstone de första två stadierna. Bra frågor ställdes, förvirringen är påtaglig och nu väntar vi bara på de bra svaren.

Frågorna som ställdes under seminariet var intressantare än rapportens resultat. Någon större rysk aktivitet hade man inte lyckats spåra åtminstone inte i de sociala medierna. Då var de danska kolportörerna av ”alt rights”-budskap mer märkbara. Inte helt otippat kanske, danskar har ju kompiskört förr med ryssarna och med Skånes återtagande som dansk målbild. Men det är en annan historia.

Nej, Sveriges problem är hemmagjorda ”skräpnyheter” som sprids på nätet, snarare än utländsk påverkan. Våra bekymmer med de utländska narrativen är mera ett problem för utrikesdepartementet och Svenska institutet än för våra säkerhetsorgan. De handlar om Sverigebilden, om att vi lyfts fram som modernismens Sodom och Gomorra i en allt mer reaktionär värld där vår sekularism och individualism representerar diket snarare än vägen.

Annons
Annons

En av rapportförfattarna är Peter Pomerantsev, som för ett par år sedan kom ut med boken ”Ingenting är sant. Allt är möjligt”. I titelns sex ord formulerades tidsandan distinkt och intelligent – postmodernismens auktoritära relativism. På seminariet ställde Pomerantsev flera bra frågor: Var det inte det här vi ville ha, den ”globala byn” med ett fritt ocensurerat informationsflöde som alla kunde ta del av och bidra till? Hur gör vi då för att bevara vår strävan efter en global informationsfrihet men ändå göra byn till mindre av ett debattens avloppsrör och mera av en plattform? Hur gör vi när drömmen om det fria civila samtalet har blivit en digital mara?

Regleringar, ja någon form av sanering behövs menade Pomerantsev, åtminstone för att komma åt algoritmernas partiskhet som ger bränsle åt samhällsdebattens polarisering. Hur detta ska gå till gick han dock inte närmare in på.

Den riktigt stora frågan är, menade han i stället, hur vi – det fria samhällets anhängare – ska kunna konkurrera ut extremisternas ”digitala marknadsföring”. Det går inte att lagstifta mot polarisering och vem överbryggar då motsättningarna som odlas politiskt? Traditionellt har vi gett medierna den rollen, men framförallt i USA har dessa blivit en del av problemet genom att från höger till vänster överge den opartiska nyhetsförmedlingen.

Dagens auktoritära ledare utnyttjar mediernas politisering genom att låta speglingen i dem bli en bekräftelse inför sympatisörerna. Om enskilda tidningar och TV-kanaler är kritiska eller en del av hyllningskören spelar ingen roll, de fullgör ändå samma uppgift. De är alla en del av den episka kampen mellan ont och gott. Och alla blir till slut lika lite trovärdiga, som supporterklubbar på ståplats.

Den kritiska granskningen förlorar inte bara sin betydelse. Värre än så: granskningen betraktas som en partsinlaga som en demagog lätt kan avfärda som redaktionella påhitt. Den klassiska rollfördelningen mellan makten, medierna och medborgarna som har varit så central för det fria samhällets och demokratins logik upphör. Systemet går i baklås.
– Hur i hela fridens namn hanterar vi det?

Pomerantsev lät frågan hänga i luften. Förvirringens tid – här och nu.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons