Annons

Systemet med bostadsrätter bättre än alternativen

Med anledning av Erik Zsigas kolumn Bostadsrätten räddade kulturvården, har följande kommentar inkommit.

Under strecket
Publicerad

Med utgångspunkt i den nya boken ”Skönhet, nytta och beständighet – Skönhetsrådet och Stockholms utveckling under 100 år” argumenterar Erik Zsiga för bostadsrättsföreningarna som varande räddare av kulturvården.

De senaste årtiondenas omvandling till bostadsrätter har medfört att många gamla hus fortfarande står kvar i Stockholms innerstad. Det beror på att det är mycket svårare – och framför allt dyrare – att expropriera eller köpa loss och riva hus som tillhör bostadsrättsföreningar. En viktig förklaring som Erik Zsiga inte nämner.

Då Erik Zsiga skriver att ”Bostadsrättsföreningarna har ett egenintresse av att vårda husen och utveckla dess historiska värde” framstår bostadsrättsföreningar som ideella, kulturhistoriska föreningar.

Men låt oss vara ärliga. Bostadsrättsföreningar är ekonomiska föreningar. Och deras egenintresse är att förvalta det ekonomiska värde huset har. Och det som förenar medlemmarna i föreningen är inte ett ideellt syfte, utan ett monetärt egenintresse.

I praktiken leder det till att gamla hus som ägs av bostadsrättsföreningar behåller utseendet på sina fasader men inuti kan bli helt omgjorda. Vilken bostadsrättsförening skulle lägga pengar på att renovera paneler med linoljefärg, ersätta trasiga rutor med handblåst glas, reparera trätrappor och ledstänger med tidstypiska material? Istället ser vi att vindar byggs om till lägenheter som kan säljas, tvättstugor görs om till lokaler som kan hyras ut och i 1700-talshus där de boende vill ha högre takhöjd tas innertaket bort. Allt för att höja marknadsvärdet på fastigheten. Serveringsgångar och prång må vara kulturhistoriska men inte bekväma för dagens köpare som i vissa fall prioriterar en walk-in-closet eller höjd upp till taknock.

Annons
Annons

Med andra ord är Skönhetsrådet och Stadsmuseet m.fl. ovärderliga rådgivande instanser. Det som saknas är att beslutsfattande politiker och myndigheter inte bara lyssnar på dem utan också handlar enligt deras råd.

KERSTIN LAGER är konstvetare och redaktör för Djurgårdsbladet.

Erik Zsiga svarar: Många krafter bidrar till att bevara och utveckla Stockholms skönhet och stadsbild. Skönhetsrådet och Stadsmuseet hör självklart dit. Privata fastighetsbolag renoverar och bygger. Enskilda organisationer och personer hjälper till med initiativ och idéer. Men avgörande är också, som Kerstin Lager konstaterar, att det med bostadsrätterna har blivit mycket svårare att expropriera eller köpa loss och riva hus.

Här sammanfaller de ekonomiska och kulturhistoriska intressena. Bostadsrättsföreningar har ett egenintresse att förvalta husets ekonomiska värde. Det är visserligen ett monetärt intresse, men det är ett värde som drivs av hur väl huset vårdas.

Visst gör föreningar om tvättstugor och bygger vindar. Bostadsrättsägare tar bort innertak och väggar. Dessutom – vilket en annan läsare påpekade – rivs platsbyggda kök ut och originalgolv byggs över. Ofta sker detta mot bättre vetande. Originaldetaljer och historisk proveniens höjer bostadsrättens värde.

Men sådana förändringar kanske är priset vi får betala för att originalbyggnaderna ska kunna fortsätta tjäna som moderna bostäder, så att fasaderna får stå kvar och regelbundet underhållas. En smärtsam uppvisning av alternativet – det som också kan bli resultatet av en sådan kollision mellan historisk byggnadsteknik och den nya tidens krav – fick Stockholm för några decennier sedan.

Systemet med bostadsrätter är inte perfekt, men det verkar mycket bättre än alternativen.

ERIK ZSIGA

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons