Annons
Samtidigt som vi kämpar för att inte konsumera mer energi än vi gör av med motarbetas vi – av vår egen hjärna i maskopi med konsumtionssamhället.
Samtidigt som vi kämpar för att inte konsumera mer energi än vi gör av med motarbetas vi – av vår egen hjärna i maskopi med konsumtionssamhället. Foto: Tomas Oneborg

Choklad till fattiga – därför är gamla kaloritänket så fel

Hur går jag ner i vikt? I över hundra år har standardsvaret varit: ät mindre, rör dig mer. Ändå är vi i dag fetare än någonsin. Allt mer forskning pekar nu mot att ekvationen är mycket mer komplicerad än ”kalori in–kalori ut”.

Uppdaterad
Publicerad

Under mer än ett sekel har vi fått lära oss att det är energin i maten, kalorierna, som avgör om vi blir feta. Den ursprungliga teorin är enkel, troligen för enkel. Äter du mer än du gör av med så går du upp i vikt. Den som är överviktig eller fet behöver skärpa sig: äta mindre och motionera mer.

Det är en uppfattning som gett upphov till tusentals olika dieter, alla med underliggande syfte att hjälpa oss att ta kontrollen över vårt ätande.

Redan 1918 publicerades den första miljonsäljande dietboken, ”Diet and health” av den amerikanska läkaren Lulu Hunt Peters. Det bärande temat var: Ät vad du vill – kakor, pajer, tårta, smör eller grädde – bara du håller koll på kalorierna. För kvinnor i hennes egen storlek rekommenderade författaren en extremt kalorisnål, daglig diet på 1 200 kilokalorier (kcal, det vi till vardags menar med ordet ”kalorier”).

Galet och farligt, skulle nog alla moderna experter säga. Men nu var färdriktningen utstakad.

Fetmaforskare kan konstatera att framgången för vår fixering vid kalorier varit snudd på obefintlig.

Och faktum är att den här idén, som formulerades ungefär samtidigt som första världskrigets slut, i allra högsta grad fortfarande lever kvar i dag. På det populära nätforumet Reddit har underavdelningen ”1200isplenty” (ungefär ”1 200 är tillräckligt”) nära 300 000 medlemmar. Statistik över sökningar på Google visar en säsongsmässig topp för ”1 200 calories” i januari och februari, precis efter jul- och nyårshelgerna. En andra kulmen kommer när sommaren går mot sitt slut och höstens vardag närmar sig.

Frågar vi myndigheterna är det rekommenderade energiintaget för en kvinna som är 165 centimeter lång, tränar måttligt och väger 50 kilo nästan det dubbla: 2 000 kalorier om dagen.

– Vi människor är ganska olika så det kan nog finnas några som klarar sig på 1 200 kilokalorier, men då krävs det jättestor kunskap och allt man äter måste vara packat med vitaminer och mineraler, säger Lotta Moreaus, dietist på Livsmedelsverket.

Efter reklamen visas:
Viktens gåta Hjärna spagetti ILL0715.mp4

Istället för plötsliga bantningskampanjer förespråkar hon att den som vill gå ner i vikt skaffar sig sunda, hållbara matvanor som det är realistiskt att kunna följa livet ut.

Luttrade fetmaforskare kan i dag konstatera att framgången för vår fixering vid kalorier varit begränsad, snudd på obefintlig. Trots åratal av bantningshysteri har vi aldrig varit fetare.

Visserligen kan många vittna om viktras, men de mer sällsynta uppföljningar som gjorts när det inledande engagemanget lagt sig avslöjar inte sällan en trist rekyl där den förlorade vikten efter ett eller två år tagits tillbaka, ofta med råge.

Vi ser hela tiden att hjärnans belöningssystem reagerar kraftigare på mat med mycket kalorier.

Det har kallats för jojo-effekten eller på senare tid för ”Biggest loser-syndromet”. Namnet kommer från en uppmärksammad studie som visade att 13 av 14 amerikanska deltagare i tv-programmet – där överviktiga tävlar om vem som kan tappa flest kilon genom bantning och hård träning – gått upp i vikt igen sex år efter sista sändningen.

Det tycks helt enkelt vara som förgjort att varaktigt gå ner från den nivå som kroppen på eget bevåg verkar ha ställt in som sin trivselvikt.

 Trots åratal av bantningshysteri har vi aldrig varit fetare.
Trots åratal av bantningshysteri har vi aldrig varit fetare. Foto: Claudio Bresciani/TT

Pizzan på bilden ser jättegod ut. En garanterat onyttig men ack så lockande blandning av socker, fett, vitt mjöl och lite salt.

Den amerikanske fetmaforskaren och neurologen Stephan Guyenet beskriver i sin bok ”The Hungry Brain” hur han sticker in huvudet i en kamera för funktionell MR, som till utseendet mest liknar en gigantisk donut. Målet är att i realtid dokumentera hur hjärnans belöningssystem reagerar när han får se bilder på olika sorters mat.

– Jag tittade snabbt på bilder i tre kategorier: kalorität processad mat som pizza och kakor; oprocessade mindre energität mat som frukt och grönsaker; samt annat än mat som jämförelse, berättar Stephan Guyenet för SvD.

När han får se bilderna av kalorität skräpmat registrerar MR-kameran gulröda fläckar som lyser upp i hypotalamus.

Bilder på pizza och kakor får belöningscentrum i fetmaforskaren Stephan Guyenets hjärna att skina upp. Bilderna är tagna med MR-kamera där gult och rött markerar stark aktivitet. Det aktiva området centralt i hjärnan är striatum (strimmiga kroppen) som reglerar belöning och motivation. Det aktiva området närmare pannan är prefrontal cortex som är inblandat i beslutsfattande.
Bilder på pizza och kakor får belöningscentrum i fetmaforskaren Stephan Guyenets hjärna att skina upp. Bilderna är tagna med MR-kamera där gult och rött markerar stark aktivitet. Det aktiva området centralt i hjärnan är striatum (strimmiga kroppen) som reglerar belöning och motivation. Det aktiva området närmare pannan är prefrontal cortex som är inblandat i beslutsfattande. Foto: University of Washington/Stephan Guyenet

När han istället visas bilder på grönsaker som selleri reagerar hjärnans belöningscentrum märkbart svagare.

När bilder på grönsaker visas märks bara en lätt förhöjd aktivitet, fläckar med blå färg, i hjärnans belöningscentrum.
När bilder på grönsaker visas märks bara en lätt förhöjd aktivitet, fläckar med blå färg, i hjärnans belöningscentrum. Foto: University of Washington/Stephan Guyenet

Helgi Schiöth är professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet. Han är inte förvånad av experimentets resultat.

– I vår forskning ser vi hela tiden att hjärnans belöningssystem reagerar kraftigare på mat med mycket kalorier. Mer på socker och fett än på spenat och broccoli. Det är ett urgammalt system som förr hjälpte oss att överleva men som i dag driver fetmaepidemin.

Matmiljön i början av 1900-talet var mycket mer torftig. Det är först i dagens överflöd som våra gener gör oss feta.

Det har länge varit känt att människan har minst fyra medfödda grundsmaker som känns av med sensorer på tungan: sött, salt, surt och beskt. Senare forskning har visat att vi även reagerar naturligt på umami, som är köttsmak, och även på fett.

Extra stark blir belöningen om flera av grundsmakerna kombineras. Socker och fett tillsammans lockar mer än bara socker eller fett, var för sig. Ett plus ett blir tre.

Det märkliga är alltså att vi inte ens behöver känna smaken på tungan. Redan bilder av mat som vi lärt oss att förknippa med grundsmakerna får belöningssystemet att aktiveras. Och närmaste granne i hjärnan är vårt centrum för inlärning.

Det är därför, enligt forskarna, som matreklam fungerar. Bilderna ger nästan samma inlärning som att faktiskt äta upp kakan eller chipset. Nästa gång vi får chansen att sätta tänderna i godbitarna, då tar vi den.

Vår fixering vid kalorier har gett magert resultat. Vi har aldrig varit fetare.
Vår fixering vid kalorier har gett magert resultat. Vi har aldrig varit fetare. Foto: Gorm Kallestad/TT

Samtidigt som vi räknar kalorier och mobiliserar all viljestyrka för att inte konsumera mer energi än vi gör av med motarbetas vi alltså – av vår egen hjärna i maskopi med konsumtionssamhället.

– Fetma är till nästan 70 procent genetiskt betingat. Men förr bar lika många som i dag på de här generna utan att bli feta. Matmiljön i början av 1900-talet var mycket mer torftig med färre sinnesintryck. Det är först i dagens överflöd som våra gener gör oss feta, säger Helgi Schiöth.

Såväl Världshälsoorganistationen, WHO, som svenska Livsmedelsverket och de flesta andra hälsomyndigheter världen över betonar vikten av energibalans i sina kostråd. På populationsnivå finns det onekligen goda grunder för att rekommendera att vi inte stoppar i oss fler kalorier än vi gör av med.

Forskning ser hela tiden att hjärnans belöningssystem reagerar kraftigare på mat med mycket kalorier.
Forskning ser hela tiden att hjärnans belöningssystem reagerar kraftigare på mat med mycket kalorier. Foto: Terje Bendiksby/ TT

Samtidigt kritiseras den konventionella kaloriteorin i dag från en rad håll för att vara förenklad och daterad. Den nidbild som finns om att feta personer bara saknar viljestyrka och inte anstränger sig tillräckligt hårt är ovetenskaplig och destruktiv, menar många.

– Vår utgångspunkt är att du måste äta färre kalorier för att kunna gå ner i vikt, men det kan vara svårt att veta hur många kalorier som finns i maten och det säger ingenting om näringsinnehållet i övrigt, säger Lotta Moreaus på Livsmedelsverket.

– Jag tycker att det är lättare och blir mer begripligt att prata om livsmedelsgrupper. Det är bra att äta mindre av energitäta livsmedel som godis, glass, bakverk och läsk, och mer av frukt och grönsaker.

”Biggest loser-syndromet” – vi tappar formen igen. En studie visade att 13 av 14 amerikanska deltagare i tv-programmet gått upp i vikt igen sex år efter sista sändningen.
”Biggest loser-syndromet” – vi tappar formen igen. En studie visade att 13 av 14 amerikanska deltagare i tv-programmet gått upp i vikt igen sex år efter sista sändningen. Foto: Johan Söderlund/TT

Just fokuset på vilken typ av mat vi bör äta, eller snarare, vad vi bör undvika, har löpt som en röd tråd genom den moderna kostdebatten. Är det fettet som gör oss feta, eller är det kolhydraterna och sockret?

Eller alltihop?

Svaret beror på vem du frågar. En stundtals infekterad konflikt mellan olika läger har rasat sedan 70-talet, men kanske finns nu hopp om en ljusning. Några av de främsta experterna inom respektive gruppering lade 2018 åtminstone några av sina meningsskiljaktigheter åt sidan och publicerade en gemensam genomgång av 40 års forskning.

Kontentan blev att det som gynnar hälsan mest är att äta näringsrik mat. Någon rekommenderad fördelning mellan fett och kolhydrater gick inte att slå fast, de optimala proportionerna tycks variera från person till person. Framför allt pekade forskarna på stora kunskapsluckor och menade att det, trots de gigantiska hälsoproblemen, satsas alldeles för lite pengar på forskning.

Foto: Vegard Wivestad Grøtt/TT

Stephan Guyenet, den amerikanske neurologen som undersökte sin hjärna med en MR-kamera, hävdar att dagens ensidiga fokus på socker och kolhydrater leder fel.

– Det är att göra en bisak till huvudsak. Det är som att bara ta hänsyn till däcken när du frågar dig varför en bil kör för fort. Istället måste du titta på den som styr, och det gör hjärnan, säger Stephan Guyenet.

– Problemet är inte bara raffinerade kolhydrater, utan allt möjligt raffinerat, även fett.

Inte heller ett ensidigt fokus på kalorier hjälper oss att gå ner i vikt, menar Stephan Guyenet. Fysikaliskt är den konventionella teorins slutsats precis så självklar som den verkar, vi vet sedan länge vilken roll kalorierna spelar som energibärare. Men den kunskapen hjälper oss inte att ändra beteende och gå ner i vikt.

Foto: Waltraud Grubitzsch/TT

De bakomliggande processerna – det som faktiskt avgör vad vi äter – är betydligt mer invecklade. Det började fetmaforskare inse för snart 30 år sedan, berättar Stephan Guyenet.

Han menar att det finns en begreppsförvirring. Om han på en tiogradig skala skulle pricka in kaloriernas fysikaliska inverkan så blir bedömningen en nia. Det finns små individuella variationer, men i huvudsak styrs fetma av hur mycket vi äter.

Men när han på samma skala lägger in hur stor nytta vi har av den kunskapen om vi vill gå ner i vikt, så blir svaret: nära noll.

– I dag är det hjärnans belöningssystem som lyfts fram, inte som den enda förklaringen, men som en avgörande. Det som förenar så gott som alla dieter är att du tar bort en ingrediens som är starkt belönande. Det är därför folk kan gå ner i vikt både genom att skära ner på fett och genom att skära ner på socker.

Han har kommit fram till att bantning i stort sett är en övermäktig och meningslös målsättning.

En insikt som vuxit fram på senare år är att kroppen har ett slags vikttermostat och att den med hjälp av hormoner som styr belöning, hunger och mättnad – och även ämnesomsättningen – strävar efter att hålla den inställda trivselvikten.

Det sker enligt Stephan Guyenet nästan lika målmedvetet som när hjärnan reglerar kroppstemperaturen till runt 37 grader. Båda balanserna styrs dessutom från samma punkt i hjärnan.

– Kroppen hatar svält så när vi bantar försöker den med alla medel återgå till den ursprungliga vikten, även om den är ohälsosamt hög, säger Stephan Guyenet.

Den svenske forskarkollegan Erik Hemmingson, aktuell med boken ”Slutbantat”, är inne på samma spår.

Han har kommit fram till att bantning i stort sett är en övermäktig och meningslös målsättning.

Betydligt mer fruktbart är det enligt honom att fokusera på en sund livsstil. Den som motionerar mer, stressar mindre, sover bättre, äter vid samma tidpunkter på dygnet och undviker skräpmat kommer att må bättre. Kanske kommer en viktnedgång så småningom på köpet.

Samtidigt finns det gott om personer som vittnar om att de faktiskt lyckats gå ner i vikt just genom metoder som att räkna kalorier och undvika kolhydrater. Det är viktigt, menar Erik Hemmingsson, att inte avfärda deras erfarenheter.

– Jag har mött många människor som gått ner i vikt genom att undvika socker. Det måste vi ta på allvar. Det är genom att undersöka det oväntade som vi kan utveckla vetenskapen. Det är fortfarande så mycket vi inte vet och det blir allt tydligare att vi människor reagerar väldigt olika på mat och livsstilsfaktorer.

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Så vad betyder allt det här? Om jag inte är garanterad att gå ner i vikt genom att begränsa mitt intag av vare sig fett, kolhydrater eller kalorier – och min egen kropp dessutom gör allt den kan för att motverka mina ansträngningar – ska jag då bara ge upp och acceptera min ”trivselvikt”?

Nej, fullt så hopplöst behöver inte läget vara. Men många experter är i dag överens om att det inte finns något magisk sätt att nå långvarig viktnedgång som fungerar för alla. I stället menar allt fler att det bästa du kan göra är att hitta sunda matvanor som fungerar för just dig och som du faktiskt klarar av att hålla.

På fetmaforskningens frontlinjer riktas ansträngningarna mot att undersöka varför våra kroppar tycks reagera så olika på samma sorts mat. Personlig nutrition spås bli framtiden för viktnedgång.

Vid Köpenhamns universitet har forskaren Mads Hjorth i uppmärksammade pilotförsök serverat olika dieter till personer som vill gå ner i vikt.

Resultatet: de med lågt fasteblodsocker gick bara ner i vikt på en fettsnål och kolhydratrik diet, medan de med högt fasteblodsocker tvärtom rasade i vikt när det åt kolhydratsnålt med mer fett och protein.

En tredje grupp med medelhögt fasteblodsocker behövde äta en fiberrik fullkornsdiet med extra protein för att gå ner i vikt.

Mads Hjort betonar att det är tidig grundforskning och att många frågor är obesvarade. Men i en annan pilotstudie kunde han på ett liknande sätt förutse bantningseffekten av olika dieter när forskarna istället för blodsocker, anpassade kosten till två olika huvudtyper av tarmflora.

– Forskare runt om i världen intresserar sig nu för personlig nutrition och för tarmflorans roll i detta, säger Mads Hjorth.

De flesta människor skulle må bra av att äta medelhavskost eller en traditionell nordisk diet på färska råvaror, menar han.

– Men våra resultat tyder på att de generella råden inte fungerar lika bra på alla, åtminstone vad gäller vikten. I framtiden kommer vi att få se mycket mer individanpassade kostråd, och för en del som vill gå ner i vikt kanske det är effektivare att träna.

Foto: Lars Pehrson
Foto: Henrik Montgomery/TT

Trots åratal av bantningshysteri har vi aldrig varit fetare.

Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 1 av 11

Bilder på pizza och kakor får belöningscentrum i fetmaforskaren Stephan Guyenets hjärna att skina upp. Bilderna är tagna med MR-kamera där gult och rött markerar stark aktivitet. Det aktiva området centralt i hjärnan är striatum (strimmiga kroppen) som reglerar belöning och motivation. Det aktiva området närmare pannan är prefrontal cortex som är inblandat i beslutsfattande.

Foto: University of Washington/Stephan Guyenet Bild 2 av 11

När bilder på grönsaker visas märks bara en lätt förhöjd aktivitet, fläckar med blå färg, i hjärnans belöningscentrum.

Foto: University of Washington/Stephan Guyenet Bild 3 av 11

Vår fixering vid kalorier har gett magert resultat. Vi har aldrig varit fetare.

Foto: Gorm Kallestad/TT Bild 4 av 11

Forskning ser hela tiden att hjärnans belöningssystem reagerar kraftigare på mat med mycket kalorier.

Foto: Terje Bendiksby/ TT Bild 5 av 11

”Biggest loser-syndromet” – vi tappar formen igen. En studie visade att 13 av 14 amerikanska deltagare i tv-programmet gått upp i vikt igen sex år efter sista sändningen.

Foto: Johan Söderlund/TT Bild 6 av 11
Foto: Vegard Wivestad Grøtt/TT Bild 7 av 11
Foto: Waltraud Grubitzsch/TT Bild 8 av 11

Illustration: Thomas Molén

Bild 9 av 11
Foto: Lars Pehrson Bild 10 av 11
Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 11 av 11