Annons

Mouth shut loud shoutsTa dig tid att se det här – ämnet är angeläget

Tove Dreiman, ”Jag säger det sen”, 2017. Installationsvy i Marabouparken.
Tove Dreiman, ”Jag säger det sen”, 2017. Installationsvy i Marabouparken. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Censur och självcensur, statligt förtryck och yttrandefrihet är i fokus för Marabouparkens nya utställning. Det tar en stund att sätta sig in i den, skriver Håkan Nilsson, men det är väl använd tid.

Under strecket
Publicerad

Fikret Atays video ”Rebels of the dance” skildrar två pojkar som framför förbjudna kurdiska sånger.

Bild 1 av 4

Ritu Sarins och Tenzing Sonams ”Drapchi elegy” följer en tibetansk kvinna i landsflykt.

Foto: Jean-Baptiste BérangerBild 2 av 4

Paulo Brusckys brevkonst från Brasiliens tid som militärdiktatur presenteras i en konstruktion som bildar ett rum i rummet. Installationsvy i Marabouparken.

Foto: Jean-Baptiste BérangerBild 3 av 4

Paulo Bruscky, ”Fragile”, 1977

Foto: MarabouparkenBild 4 av 4

Fikret Atays video ”Rebels of the dance” skildrar två pojkar som framför förbjudna kurdiska sånger.

Bild 1 av 1

Mouth shut loud shouts

Genre
Utställning
Var
Marabouparken, Sundbyberg

T o m 3 december

”Mouth shut, loud shouts” kallar Marabouparken sin höstsatsning där fokus ligger på censuren. Titeln är passande på många vis. Den fångar komplexiteten med tysta röster. Men den fångar också en tendens i samtidskonsten. Censur är i ropet. Det blev tydligt på Documenta i Kassel i somras, där det största verket var argentinskan Marta Minujíns fullskalemodell av Atens Parthenon, vilken hade klätts in i böcker som varit förbjudna på någon plats. Mängden var slående.

”Mouth shut, loud shouts” slår an en liknade ton, om än inte med samma storslagna röstläge som i Kassel. På Marabouparken ligger fokus istället på enskilt drabbade konstnärer, aktivister och fackligt engagerade. Utställningens stora tillgång är att den inte har fastnat för en viss sorts censuryttringar, utan har hittat en bredd både vad det gäller geografiskt urval och arten av förbud: från frågor som rör statligt förtryck och yttrandefrihet till sådana som berör självcensur och hur vi finner vägar runt förtrycket.

Fikret Atays video ”Rebels of the dance” skildrar två pojkar som framför förbjudna kurdiska sånger.
Fikret Atays video ”Rebels of the dance” skildrar två pojkar som framför förbjudna kurdiska sånger.
Annons
Annons

Ritu Sarins och Tenzing Sonams ”Drapchi elegy” följer en tibetansk kvinna i landsflykt.

Foto: Jean-Baptiste BérangerBild 1 av 1

Historierna som berättas visar hur svårbegriplig censuren ofta är. I exempelvis Fikret Atays video ”Rebels of the dance” framstår gränsdragningarna för vad som är tillåtet och inte närmast som komiska. Videoverket fångar två pojkar som dansar och sjunger förbjudna kurdiska sånger framför en bankomat. Det ser oskyldigt ut. Ändå finns här en nerv som består i att filmen visar två pojkar som utför en faktiskt förbjuden handling: deras tilltag utsätter dem också för reell fara.

En del verk behandlar censuren i en viss situation, som Ritu Sarins och Tenzing Sonams ”Drapchi elegy” där vi får följa en tibetansk kvinna i landsflykt. På ett liknande vis berör Arvid Sveens grafiska blad från samernas kamp i norska Finnmarken en minoritets möjlighet till att bli hörd.

Andra verk är själva en konsekvens av censuren, som till exempel Paulo Brusckys brevkonst från Brasiliens tid som militärdiktatur. Under denna 20 år långa tid av censur sökte Bruscky skapa nya nätverk med konstnärer i andra diktaturer genom brevväxling. En del av detta material presenteras i en konstruktion som bildar ett rum i rummet. Där inne kan man också se andra sidor av detta spännande konstnärskap.

Ritu Sarins och Tenzing Sonams ”Drapchi elegy” följer en tibetansk kvinna i landsflykt.
Ritu Sarins och Tenzing Sonams ”Drapchi elegy” följer en tibetansk kvinna i landsflykt. Foto: Jean-Baptiste Béranger

”Ayhan and me” av Belit Sağ är utställningens kanske mest komplexa verk. Videon både handlar om censuren och är ett resultat av den. I filmen berättar konstnären om hur hon blivit censurerad med ett verk som skulle ha handlat om en turkisk polisman som deltog i massavrättningar under 1980-talet. När detta verk förbjöds, gjorde hon i stället ett verk som handlar om hur hon blivit censurerad och vävde samman detta med hennes funderingar kring ursprungsverket. Det blir ett verk som både berör frågor om censur i allmänhet och den specifika historia som inte kunde berättas.

Annons
Annons

Paulo Brusckys brevkonst från Brasiliens tid som militärdiktatur presenteras i en konstruktion som bildar ett rum i rummet. Installationsvy i Marabouparken.

Foto: Jean-Baptiste BérangerBild 1 av 2

Paulo Bruscky, ”Fragile”, 1977

Foto: MarabouparkenBild 2 av 2
Paulo Brusckys brevkonst från Brasiliens tid som militärdiktatur presenteras i en konstruktion som bildar ett rum i rummet. Installationsvy i Marabouparken.
Paulo Brusckys brevkonst från Brasiliens tid som militärdiktatur presenteras i en konstruktion som bildar ett rum i rummet. Installationsvy i Marabouparken. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Censur och åsiktsregistrering är inte förbehållet förtryckarregimer. Med ”Blacklist” tillför filmaren Lucy Parker en viktig pusselbit. Här är berättandet tydligt dokumentärt och visar hur Parker arbetar med en organisation som kämpar för att blottlägga hur vissa arbetare har hamnat på ”svarta listan” hos brittiska byggföretag. Här synliggörs inte bara det oerhörda i en sådan registrering, utan också hur godtyckligt den opererar.

Mycket i ”Mouth shut, loud shouts” baseras på dokumentärt material. Ett undantag utgör Tove Dreimans stora draperi som täcker för utställningslokalen så att vi nekas den överblick som rummet annars erbjuder. En poetisk meditation över vad vi visar och inte visar, både för andra och för varandra. Annars är inte visuellt anslående något som kännetecknar ”Mouth shut, loud shouts”. Visst är några verk, som ”Ayhan and me”, spännande även rent berättartekniskt. Men de flesta verken bygger på ett rakt och naket berättande. Verken blir angelägna helt enkelt för att deras ämne är det. Det gör att utställningen kanske kräver lite mer tid att komma in i. Men den tiden tycker jag att du ska ta dig.

Paulo Bruscky, ”Fragile”, 1977
Paulo Bruscky, ”Fragile”, 1977 Foto: Marabouparken
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons