Annons

”Ta höjd för osannolik höjning av havsnivån”

Foto: Adam Ihse/TT

Planeringen av bostäder och infrastruktur i Sverige bör även ta extremscenarier i beaktande, skriver tre forskare vid KTH.

Under strecket
Publicerad

DEBATT | KLIMATFÖRÄNDRINGAR

I dagarna släpptes en ny rapport från FN:s klimatpanel IPCC som tydligt visar hur världshaven stiger på grund av ökade temperaturer och smältande isar. Den globala havsnivån kan stiga 0,61–1,10 meter fram till år 2100 för det högsta utsläppsscenariot i klimatpanelens rapport. Medierapporteringen kring rapporten kan lätt ge intrycket att det i värsta fall kommer att bli cirka 1 meter högre havsnivåer globalt, och att detta främst kommer att vara ett problem för sydligaste Sverige.

I själva verket är dock osäkerheterna mycket större än vad exaktheten i de rapporterade siffrorna från FN:s klimatpanel antyder. Detta kan var och en se som läser närmare i panelens rapport. En snabbare och större havsnivåhöjning är faktiskt möjlig, säger rapportens författare, men det är svårt att bedöma exakt hur stor denna risk är. Det finns en så kallad ”djup osäkerhet” i bedömningen, som både beror på att vi inte kan veta hur stora de globala utsläppen av växthusgaser kommer att bli under resten av århundradet, samt att vi fortfarande bara har begränsad förståelse för hur de stora inlandsisarna på Grönland och Antarktis kommer att bete sig i ett förändrat klimat.

Annons
Annons

Detta gör att vi tyvärr inte kan vara helt säkra på att havsnivåhöjningen kommer bli lägre än en meter till år 2100. Det finns andra än FN:s klimatpanel som försökt att bedöma riskerna för mer extrema havsnivåhöjningar. Enligt flertalet studier (som också refereras till i FN-panelens rapport) så skulle havet kunna stiga över 2 meter fram till år 2100. Det värsta scenariot i USA:s nationella klimatanalys är 2,5 meter fram till år 2100 och nästan 10 meter fram till år 2200! Detta värsta scenario antas vara mycket osannolikt. Men som sagt, alla dessa siffror är egentligen djupt osäkra.

I Sverige har SMHI, som har ett högt förtroende hos landets länsstyrelser och kommuner, hittills valt att enbart förlita sig på de siffror som FN:s klimatpanel anger för den globala havsnivån. Men vi ser ett problem i att de som uteslutande använder sig av SMHI:s lokala och regionala analyser får svårare att också ta hänsyn till riskerna för mindre sannolika, men ändock möjliga, mer extrema havsnivåhöjningar.

Är det då rimligt att ta hänsyn till sådana extremscenarier i kustnära områden vid planering och byggande? Regeringen lade nyligen fram en nationell strategi för klimatanpassning (proposition 2017/18:163). Denna strategi säger bland annat att åtgärder för att anpassa samhället till klimatförändringarna ska ”i största möjliga mån utformas med målsättningen att de ska vara flexibla och robusta på ett sätt som gynnar olika handlingsalternativ i framtiden. Inlåsningseffekter ska undvikas” (sidan 66).

Detta, anser vi, bör rimligtvis innefatta att ta höjd för extremscenarier i planeringen. Särskilt i de fall det rör sig om investeringar i samhällsviktig infrastruktur eller hus och bostadsområden som ofta har en förväntad livslängd på mer än 100 år. Att planera för det extrema behöver inte innebära att man inte kan bygga alls – men att bygga på ett sätt som gör att anpassning är möjlig om havet stiger genom att till exempel tillåta översvämning av bottenvåningar i vissa intervall.

Annons
Annons

FN:s klimatpanel (och SMHI) har valt att ”hugga av” osäkerhetsfördelningen för framtida havsnivåer, just eftersom de är så osäkra. Men att helt bortse från riskerna att havet stiger snabbare än i huvudscenarierna kan innebära stora problem för det svenska samhället. I framtiden kanske många familjer i Sverige kommer att befinna sig i en situation där värdet på deras livs största investering – bostaden – blir noll då banker och försäkringsbolag inser att hemmet kommer att slukas av vågorna. Detta är redan en realitet i exempelvis delar av Wales, och de personliga tragedierna är stora (se exempelvis artikel i The Guardian).

Ansvaret för att valla in kusten eller åta andra skyddsåtgärder av privata fastigheter ligger i Sverige i dag på dem som äger fastigheterna och kan säkert bli en minst sagt betydande kostnad att bära för ett enskilt hushåll när behovet väl uppstår. Genom att inte helt bortse från möjligheten till mera extrema scenarier vid planeringen kan en del av dessa kostnader undvikas alternativ tas med i planeringen.

Vi rekommenderar därför att inte bortse från, utan i stället omfamna osäkerheterna kring klimatförändringarnas konkreta effekter, och redan i dag etablera förutseende flexibla lösningar för hanteringen av klimatrisker som havsnivåhöjning i planeringen av den byggda miljön, det vill säga skyddslösningar som kan utvecklas i takt med att vår kunskap och förståelse av klimatförändringarnas konkreta effekter blir bättre kända. Om vi inte redan nu börjar ta höjd för att vi faktiskt inte vet exempelvis exakt hur mycket havet kommer att stiga, kan det vara svårt att göra något åt det när effekterna väl börjar bli kännbara.

Annika Carlsson Kanyama
forskare i miljöstrategiska studier och docent vid KTH
Jonathan Metzger
professor i urbana och regionala studier vid KTH
Per Wikman Svahn
forskare i filosofi vid KTH

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons