Annons
Krönika

Anders Q Björkman:Tål svenska värderingar lite teater?

Hur krockar de nationella värderingar som politiker proklamerar med teaterns frihet? Det diskuterades på teaterförlaget Colombines seminarium i måndags.
Hur krockar de nationella värderingar som politiker proklamerar med teaterns frihet? Det diskuterades på teaterförlaget Colombines seminarium i måndags. Foto: Anders Q Björkman

Polska och ungerska värderingar tål inte teater som häcklar religionen eller nationen. I vår del av världen tycks värderingar sätta gränser för hur kvinnor och biståndsarbete får skildras på en scen.

Publicerad

Svenska värderingar, hur ser sådana ut? Våra politiker talar numera gärna om dem, men mera sällan om vad de består i. De nämns ofta i relation till nyanlända flyktingar, men tycks ha märkligt lite att göra med oss som fötts här eller bott här länge. Behöver inte vi förhålla oss till dem? Får vi ifrågasätta dem? Får vi till och med driva med dem?

I många länder får man inte det. Det framgick när teaterförlaget Colombine i veckan firade att man fyller 25 år med ett seminarium om hur politiken påverkar teatern. I panelsamtal vittnade dramatiker, regissörer och kulturskapare från tio länder i Europa om att förutsättningarna för att yttra sig från tiljorna är mycket olika.

Polske Jan Klata berättade att hans uppsättning av Strindbergs ”Till Damaskus” utsattes för en smutskastningskampanj för att den med ”skandalösa sexscener” på nationalscenen i Krakow sades skymfa polska värderingar. Klata blev så småningom av med sin chefspost och ersattes av en teaterledning vars polska värderingar var mer i samklang med den polska regeringens polska värderingar.

Annons

Även om det är oklart hur svenska värderingar ser ut, kan man utifrån detta händelseförlopp åtminstone sluta sig till att de skiljer sig från de polska. För det var ju faktiskt en svensk nationalskald som skrev pjäsen som ansågs blasfemisk i Polen.

Det gjorde regissören orolig: skulle en kvinna i vår jämställda tid verkligen kräla på det sättet inför en man?

Ungerska Mária Mayer-Szilágy förklarade i sin tur att man i hennes hemland måste bevisa att man bekräftar europeiska kristna värderingar när man ansöker om anslag för att sätta upp en pjäs. Konstnären Suzi Erşahin, som fram till nyligen varit Sveriges kulturråd i Istanbul, förklarade att självcensuren – i ett land där man sedan länge kan åtalas om man förolämpar den turkiska identiteten – sätter snäva gränser för scenkonsten.

Men här i vår gamla och fria nord hämmas väl inte teatern av sådant? Jo, fast på en mer subtil nivå. Den danska dramatikern Astrid Saalbach beskrev hur hon stötte på patrull vid arbetet med ”Rött och grönt”, en pjäs om utvecklingsbistånd. I Köpenhamn hade kulturvärlden – som enligt Saalbach är inrotat vänsterorienterad, hon själv inräknad – svårt att svälja en skildring av biståndsverksamhet som var kritisk och problematiserande. Vidare berättade hon om hur en svensk kvinnlig dramaturg velat censurera hennes pjäs ”Frisörerna” för att den inte skildrade kvinnor som tillräckligt goda och starka.

Stockholms stadsteaters chef Anna Takanen hade erfarit något snarlikt, som skådepelare tidigare i karriären. Hon spelade Linda Loman i ”En handelsresandes död” och valde i en scen att krypa på golvet för att knyta skorna på maken Willy Loman. Det gjorde regissören orolig: skulle en kvinna i vår jämställda tid verkligen kräla på det sättet inför en man?

När man i polsk och ungersk teater kan sparkas av politiker om man skymfar kristendomen eller nationen, så kan man i svensk och dansk teater bli ifrågasatt av kollegerna om man skildrar utvecklingsbistånd som något dåligt eller framställer kvinnor som svaga eller underdåniga.

Men scener i Västeuropa har uppenbart en större frihet. Under Colombines seminarium berättade dramatikern Marius von Mayenburg att han utan begränsningar kan sätta upp vad han vill hemma i Tyskland. Så är det även i Storbritannien, sa Simon Stephens, husdramatiker på Royal Court i London. Ett större problem, tyckte han, är brittiska politikers ointresse för vad man sysslar med på teatern: låt ”underhållarna” hållas, är maktens inställning. Till det fogade Jan Klata en geografisk aspekt: enligt hans erfarenhet lägger man större vikt vid scenkonst ju längre österut man kommer i Europa. Motpolen till likgiltigheten i Storbritannien är Ryssland, där teater enligt Klata möts med respektfull vördnad.

Vid ett av förhören sa en av Stasi-officerarna: ”Herr Müller, ni ska vara glad att ni bor i ett land där vi tar teatern på allvar.”

Nog är det önskvärt att politiker tar kultur på allvar, men man får nog vara försiktig med vad man önskar sig. Den insikten trängde in när författaren Ola Larsmo avslutade sitt panelsamtal med något Heiner Müller berättat för honom. Denne tyske dramatiker förhördes under sin levnad flera gånger av DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi. Vid ett av förhören sa en av officerarna: ”Herr Müller, ni ska vara glad att ni bor i ett land där vi tar teatern på allvar.”

Den sköra balansen mellan de politiker som är kulturintresserade och de som inte kan hålla fingrarna borta från kulturens innehåll får mig att tänka på ett svensk talesätt: lagom är bäst. Kanske är just det en av de där svårdefinierade svenska värderingarna? En god svensk politiker bör i så fall – på armlängds avstånd – ta teater på lagom mycket allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons