Annons

Tove Lifvendahl:Tala klarspråk om SD

Medan regeringen regerar och Vänsterpartiet talar välfärd, låter Alliansen SD göra dem politiskt irrelevanta.
Medan regeringen regerar och Vänsterpartiet talar välfärd, låter Alliansen SD göra dem politiskt irrelevanta. Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad

Att hitta vägar för att hedra sina väljares önskan att se så mycket borgerlig politik som möjligt, även under en rödgrön regering, eller att till och med försöka fälla den, det är inte bara ”djupt oansvarigt”. Om det sker med Sverigedemokraternas stöd är det även ”uselt och beklämmande” – om man frågar Stefan Löfven.

Men Stefan Löfven är helt irrelevant som recensent av Alliansen. Och hade hans civilminister Ardalan Shekarabi fått igenom de nya upphandlingsregler som lades fram i proposition till riksdagen i fjol i tron om att SD skulle stödja den, vad hade han sagt till sig själv då? ”Beklämmande, Stefan. Uselt.”

Minns ni Mona Sahlin? ”Jag kommer att se till att vi aldrig någonsin, aldrig nån gång, aldrig någonstans bli beroende av Sverigedemokraterna”, sade hon och tillade, ”och det gäller också passivt inflytande”. Orden yttrades i inledningstalet vid partikongressen i oktober 2009. Det fäste inte riktigt. I december 2010 valde Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att göra gemensam sak med SD om besparingar i regeringskansliet. Den som i dessa dagar talar om att öppna dörrar eller närma sig helvetet, har i detta relativt sett blygsamma 300-miljonerkronorsbeslut en liten milstolpe att notera: det var första gången SD använde sin roll som tungan på vågen, och de rödgröna lät det ske.

Annons
Annons

En annan milstolpe: Den 19 september 2013 stoppade de tre rödgröna partierna och SD den borgerliga regeringens höjning av brytpunkten för statlig inkomstskatt och det femte jobbskatteavdraget. Leif Jacobsson (S), vice ordförande i skatteutskottet förnekade att kommunikation med SD hade skett. ”Men vi kan ju inte låta bli att lyfta frågan, det skulle ju vara helt absurt om vi inte lade fram vår politik.” (AB 19/9-13).

Inte absurt, men ”skamligt” var det ord som Tobias Baudin, förbundsordförande Kommunal, och Anders Ferbe, förbundsordförande IF Metall, använde efter att SD inte stöttat regeringens upphandlingsproposition (Kommunalarbetaren/Dagens Arbete 14/9-16). ”Krigsförklaring”, twittrade Ardalan Shekarabi.

Ja, visst har något hänt. Från att Socialdemokraterna sade ”aldrig någonsin, aldrig nån gång, aldrig någonstans”, till att kalla det ”skamligt” och ”krigsförklaring” när SD inte stödjer S-förslagen.

I snart två decennier har andra partier och deras närstående våndats över närvaron och hotet från Sverigedemokraterna. Själv minns jag diskussionerna i Moderaternas partistyrelse under perioden 2000–2005. Vilken strategi var bäst för att hålla dem så långt från både väljare och makt som möjligt? En fråga som trots sin stigande ålder ännu väntar på ett framgångsrikt svar. Misslyckade varianter finns det bevisligen gott om. För även om regeringsmakt inte lär bjudas SD inom överskådlig tid från varken höger eller vänster, har deras makt över svensk politik synts tydligt både i det andra gör och det de inte gör.

Annons
Annons

Damned if you do, damned if you don’t, lyder ett ordstäv som är svårt att hitta en svensk exakt motsvarighet till (hur man än vänder sig, har man ändan bak?). En rolig och träffande översättning har handlat om invandrarens försök att gå till mötes invandringsmotståndaren (här avses i första hand inte rasister, för vilka integrationsfrågan inte ens är relevant för världsbilden): ”Först klagar de på att vi inte arbetar, utan bara lever på bidrag. Men när vi skaffar jobb och försörjer oss själva, klagar de på att vi tar jobben ifrån dem.”

När det gäller Sverigedemokraternas ihärdiga tillväxt kan sådana omöjliga val också ställas upp, eftersom det inte tycks finnas en quick fix: Strategin att låtsas som om de inte finns, eller att tiga ihjäl dem, har misslyckats. Strategin att fula ut deras väljare, har heller inte fungerat. När Hillary Clinton i den amerikanska valrörelsen kallade Trumpväljare för deplorables [beklagansvärda, bedrövliga], var det förmodligen en effektfull strategi för att stärka dessa väljare i sitt val, snarare än att få dem att ifrågasätta det.

Nu var det förvisso bara 3 procent som gick från Centern till SD i förra valet, men Annie Lööfs karska uttalande i helgen, ”jag har inget behov av att nå Sverigedemokraternas väljare på landsbygden”, slår an samma ton (SR 3/2). Jag är rätt övertygad om att det bland SD:s väljare finns småföretagare på svensk landsbygd som är missnöjda över vanskött migrations- och integrationspolitik och som kanske kan påverkas att byta parti – och man skulle ju önska att ett parti som Centern såg det som sin uppgift. Eller är en väljare som en gång lagt sin röst på SD att betraktad som för evigt förlorad och förtappad?

Annons
Annons

Strategin att debattera med SD var förvisso en god tanke, men föll lite på att deras motståndare alltför ofta har riktat in sig på personangrepp och inte sakinnehåll. Strategin att samtala med dem, verkar nu stå på tur. Öppet, vill säga. Det finns, för att bli lite tjatig, inget av riksdagens övriga partier som inte har befunnit sig i situationer då de glatt begagnat sig av SD:s knappa 13 procent i väljarstöd som parlamentariskt underlag.

Den som har orkat läsa så här långt frågar sig kanske: Men vad är det då egentligen som har förändrats, i och med de senaste veckornas olika utspel?

Svaret på frågan om vad som har förändrats är: vi vet inte än.

(Tillåt ett avbrott för ett semantiskt inpass: Alla de ord som just nu florerar för att beskriva kontakt med SD – samtala, samröre, diskutera, förhandla – de är alla laddade på olika sätt, beroende på vem som uttalar dem. Och eftersom SD under lång tid och av både goda och dåliga skäl har använts som en medial och debattmässig Svarte Petter-figur, behöver man förstå att olika politiska krafter har eget intresse av att stämpla SD som närstående sina politiska motståndare, och långt från den egna förment obefläckade planhalvan. Samtala blir i nästa led kompromissa, som i nästa led blir närma sig.)

Svaret på frågan om vad som har förändrats, är: vi vet inte än. Vi vet att alla är beredda att gagna SD för sina syften när de anser det befogat. Att de flesta partier är kapabla till stora kappvändningar. Hur de kommer att agera framåt vet de inte ens själva, av skälet att de inte kan förutse framtiden och de olika situationer som kan komma att uppstå. Alla hypotetiska frågor bär därför en viss brist på pregnans.

Annons
Annons

Men det vi vet är att Alliansen kommer att förtäras av nötandet över SD-frågan om dess fyra musketörer inte gör som så klokt föreslogs av Timbros Karin Svanborg-Sjövall och Andreas Johansson Heinö i veckan (SvD 27/1), och hittar en gemensam hållning i hur man ser på relationerna till varandra, SD och de rödgröna. Det är bevisligen alltför lockande för alla fyra partier att plocka kortsiktiga poänger på varandras bekostnad, och spela med i indignations- och missförståndsspelet, för att de ska ha karaktären att avstå.

Det blir en sandlåda, utanför vilken regeringen kan fortsätta i ohotad majestät, Vänsterpartiet ha fest, och SD fortsätta växa. Det krävs heller inte så mycket begåvning för att väljarna ska genomskåda hyckleriet. Så maler man ner en sammanhållning och tillåter sig att styras av andras – mediers och ens motståndares egna agendor. Så gör man sig politiskt irrelevant. Så gynnar man SD.

Ja, SD är ett parti som sticker ut. Med sina rasistiska rötter, insulära instinkter och apologetiska inställning till den politiska makten i Ryssland är det, som alla fyra allianspartier tydligt har fastslagit, inget att ta på allvar som regeringspartner. Problematiskt för alla är dock, de rödgröna inkluderade, att motståndet till partiet har fått utgöras av deras profilfråga. Den är, får man säga, i sakpolitiskt perspektiv numera ett klent argument att ta till i ett läge när det är dött lopp mellan S/MP-regeringen och SD i att uppvisa den mest restriktiva flyktingpolitiken och därtill ha en klen arsenal när det gäller integrationsfrågorna.

Den ohederliga retoriken kring SD måste upphöra.

Som Refaat El-Sayed sade, långt före sin tid med nyspråklig tolkning av ett gammalt ordstäv, ”vi simmar alla i samma båt”. Och vi befinner oss på okänt vatten, i vilket alla partier har doppat sina tår. Nu gäller det att både kompassriktning och simförmåga bär. Det går att ta sig framåt. Men då måste den ohederliga retoriken kring SD upphöra. Var öppen med under vilka premisser ni är beredda att använda de 13 procenten. Och var ni drar gränserna. Vi är många i båten. Mer än några kallsupar står på spel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons