Annons

Magnus Röhl:Tänk om Hamlet var mördaren!

Varje ord är fulländat i världens mest kända skådespel – hävdar somliga. Andra ägnar liv åt att reda ut vad de ser som gåtor och ofullständigheter. Pierre Bayard gör en historisk genomgång och ser själv en fadermördare i Hamlet.

Under strecket
Publicerad

Sarah Bernhardt i rollen som Hamlet, 1899.

Foto: IBL

Sarah Bernhardt i rollen som Hamlet, 1899.

Foto: IBL
Sarah Bernhardt i rollen som Hamlet, 1899.
Sarah Bernhardt i rollen som Hamlet, 1899. Foto: IBL

Kanske har ingen tänkt på det förut: att Claudius var oskyldig, och att Hamlet mördade sin far efter att ha överraskat denne i säng med Ofelia. Huvudpersonens bisarra beteende skulle således bottna inte i en önskan att bli fadermördare utan i en neuros som stammar ur det bortträngda minnet av ett mord han faktiskt begått. Hade Freud mer rätt än han kunde föreställa sig?

Även om detta inte är sant, är det ganska välfunnet, och måhända lika (lite) övertygande som de flesta andra mer eller mindre litteraturvetenskapliga spekulationer om vad som egentligen händer i ”Hamlet”. Så kan hur som helst ett av slutresonemangen sammanfattas i Pierre Bayards på Les Editions de Minuit i serien Paradox nyligen utkomna bok Enquéte sur Hamlet, vars undertitel Le dialogue de sourds talar om vad författaren egentligen har på hjärtat: att med ”Hamlet” som exempel visa att vi litteraturvetare är döva som talar för döva öron, att vi städse och snart sagt oundvikligen pratar förbi varandra, eftersom det inte går att enas om hur en text i själva verket lyder eller i vilket sammanhang den bör inskivas för att göras någorlunda begriplig. Bayard har flera böcker bakom sig, bland annat en finurlig volym som ställer den i deckarkretsar icke oviktiga frågan om vem som egentligen dödade Roger Ackroyd i den Agatha Christie-roman som på svenska fått titeln ”Dolken från Tunis”. I sin nya ”Enquéte sur Hamlet” har han som synes tagit sig an en av litteraturforskningens verkliga tvistefrågor: Hamlet och hans problem. Till sina teoretiska delar är väl hans 180-sidiga undersökning varken nydanande eller ens särskilt intressant – åtskilligt skulle till och med kunna avfärdas som skäligen trivialt – men företaget ter sig icke förty både underhållande och läsvärt på ett (i god mening) anekdotiskt plan.

Annons
Annons

Bayards har två utgångspunkter: dels en klassisk Walter Wilson Greg-uppsats från 1917 som, tycks det, för första gången på riktigt allvar funderar över varför Claudius utan att låta sig provocera kan se den pantomim som så tydligt gestaltar mordet i fråga – om han nu dödat Hamlet den äldre, varför röjer han då inte en min; är han kanske oskyldig? – dels John Dover Wilsons nästan två decennier långa kamp för att försöka visa att Greg inte kunde ha rätt, vilket 1935 utmynnade i volymen ”What Happens in Hamlet?”

Åsikten att vi i viss mening sällan eller aldrig pratar om samma sak när vi diskuterar skönlitteratur är som antytts tämligen banal: Bayard menar bland annat att inte ens textkritiska utgåvor ger en ordalydelse man obetingat kan lita på då alla editioner i grunden är provisoriska, han anser att det vi anför om ett opus i avgörande utsträckning bestäms av de skilda sammanhang vi konstruerar för att belysa vårt material (och därför mer beror av våra teorier och begreppsapparater än av vad som står i själva verket). Han noterar att de avsnitt vi så att säga emblematiskt kommenterar alltid är godtyckligt valda så till vida att de sällan eller aldrig gör texten i dess helhet rättvisa. Han påpekar att en teaterbesökare eller -läsare från en helt annan kultur än vår egen skulle ha en helt annan syn än vi västerlänningar har på vad som händer i en pjäs, och han hävdar att vi har något som han, en smula Kuhnskt, döpt till ett inre paradigm – våra drömmar, konflikter och djupaste känslor etc – vilket ytterst styr de analyser/tolkningar vi gärna vill se som rimliga eller till och med riktiga. Tänkvärd förefaller mig inte minst skissen av Ernest Jones mentala referansram vara: ty den ”förklarar” varför denne Freud-elev läste ”Hamlet” som han gjorde – man jämför med Jean Starobinskis reflexioner över Freuds fadersrelation när han, Freud, belyser Hamlets pappaproblem.

Annons
Annons

Bayard kan förstås kallas relativist, inte blott i just skisserad mening utan också i och med att han i Gregs och andra Shakespearekritikers efterföljd tillåter sig antyda att Hamletpjäsen icke är helt begriplig, och att världens största dramatiker, likt Homeros, understundom slumrade till när han diktade. Att mycket onekligen förefaller konstigt i pjäsen är allmänt känt: hur kan exempelvis Hamlets fader så i detalj veta hur mordet gick till? Han sov ju när giftet droppades i hans öra... (Detta är en gåta som bland annat Stephen funderar över i James Joyces ”Ulysses”, i det avsnitt som gör vår kanoniserade hämndtragedi en smula fransysk genom att tala om Hamlet eller Den disträe och om Hamlet eller Den tankspridde tiggaren.) Och hur är det möjligt att vädret i Helsingör på fyra månader verkar gå från behaglig sommartemperatur via isande kyla till vår och försommar? Och hur kommer det sig, i tredje aktens fjärde scen, att Gertrud inte ser den vålnad Hamlet både ser och talar till? Är det sonen som hallucinerar? Eller är vålnaden där, vilket skulle antyda att modern vägrar se det uppenbara? Eller? Hur ska man komma till rätta med att Shakespeare så tydligt låter två så diametralt motsatta förnimmelser eller varseblivningar samexistera i denna scen? Bör man, i Polonius efterföljd, tala om en galenskap med metod i sig?

Mot så onda anslag protesterade en absolutist som Dover Wilson, en av de många vilka desperat hävdar att allt i den store ordkonstnärens produktioner är perfekt, genomtänkt i varje detalj, och att slätt ingenting skulle kunna vara slumpens skörd. Ack ja, suckar Bayard uppgivet, och pekar på att ”Hamlet” ovedersägligen är genant osammanhängande för den som önskar förstå alla enskildheter i ljuset från någon enhets- eller helhetsskapande strålkastare. Eller är detta besvärande faktum blott följden av hans egna jämte några andras påhittade kontexter? Hermeneutiken blir så, med all oönskvärd tydlighet, långt ifrån vad den en gång var: nämligen en strävan att (p)locka fram en betydelse ur texten som redan finns där, mer eller mindre förborgad – med andra ord att efter hög förebild förstå verket bättre än vad dess upphovsman förmådde. Nu handlar det i stället om att man inte annat göra kan än tolka sig själv, och det är i denna så kallade individualhermeneutik man till sist oundvikligen hamnar enligt Bayard. Däri ser han inte något entydigt negativt, samtidigt som han ändå förefaller mena att texter ingalunda betyder vad som helst: så kan han konstatera att Shakespeare tydligt låter oss förstå vissa saker och hävda att han av och till påtvingar oss ett visst sätt att läsa.

Annons
Annons

De teoriorienterade tankarna i denna bok leder alltså inte så långt: ett litterärt verk är aldrig, kan aldrig vara, komplett, och varje läsare måste därför just komplettera texten för att åtminstone göra den gripbar för läsaren själv. Man erinrar sig gamla sanningar av typen ”läsning är som en picknick där författaren tar med sig orden och läsaren betydelsen”, och man minns den amerikanske filosofen Morris Weitz nu snart 40 år gamla studie ”Hamlet and the Philosophy of Literary Criticism”. Genom att skärskåda delar av den anglosaxiska Shakespearekritiken och -forskningen hade Weitz som främsta syfte att filosofiskt belysa litteraturkritikens villkor. Han ville på sitt på en gång brutala och sofistikerade sätt visa att många litteraturvetare helt enkelt gör fel när de ställer sina frågor som vore svaren möjliga att ses som antingen sanna eller falska: i själva verket hör merparten av diskuterade frågor till andra kategorier vilka ingenting har med sant eller falskt att göra. Det framgår aldrig av Bayards bok om han känner till Weitz arbete: det rimliga borde förstås vara att han har läst sin anglosaxiske kollega. Men i så fall är det onekligen en smula förbryllande att han förtiger en studie som är en så uppenbar föregångare och som dessutom, låt vara i all hast, kommenterar Bayards utgångspunkt(er): den Greg-analys som gav Dover Wilson sysselsättning under nästan två decennier.

Bayard varierar alltså välkända temata, men kommer med föga nytt i de principiella avsnitt som gör anspråk på litteraturvetenskaplig allmängiltighet. Att han ändå skrivit en nöjsam bok har som sagt att göra med många dråpliga exempel ur och funderingar kring litteraturforskares och författares och, framför allt, psykologers kompletteringsförråd. Jag tänker på utläggningen rörande de ömma känslor den lille gossen Hamlet hade för sin mor (med reglementsenligt sexuella undertoner), på upptäckten att Hamlet inte kan acceptera sin bisexualitet, på diagnoserna av Hamlet som hysteriker, som manodepressiv, som psykotisk, som fantasimänniska, som störd i sin jungianska individuationsprocess, som en person med ett förlamande mindervärdeskomplex (vilket han kan komma till rätta med först i en extremt utsatt situation). Och så vidare. Någon går till och med så långt att protagonisten framstår som näst intill normal.

Annons
Annons

Fantasieggande är även övertygelsen att Hamlet är den person Shakespeare skulle ha blivit om han, Shakespeare, inte skrivit ”Hamlet”, liksom beklagandet att den danske prinsen aldrig kunde se sig själv på scenen: det hade tydligen kunnat göra honom gott och leda till viss mognad. En höjdpunkt i framställningen är ett kortfattat referat av Edward P Vinings ”The Mystery of Hamlet. An Attempt to Solve an Old Problem” från 1881, vari det – brådmoget queerteoretiskt (?) – hävdas att Hamlet var kvinna.

Slika utgjutelser kan tvivelsutan framlocka leenden. Annorlunda förhåller det sig med de många författare som på olika sätt skrivit vidare på Shakespeares historia (liksom Shakespeare själv använt föregångarskrönor). Några av efterföljarna är förvisso komiska, men då på andra och mer medvetna grunder än de professionella (litteratur)analytikernas. Bayard nämner förstås sin landsman Jules Laforgue och hans fräcka variationer i novellform, men även andra kommer till tals: Tom Stoppard med sitt Rosenkrantz- och Guildensternperspektiv, Reiner Müller, som låter sin mördare älska med änkan på den tomma likkistan (vad det nu kan tänkas innebära), samt japanen Naoya Shiga, som nyligen författat Claudius dagbok – medan svensken Gunnar E Sandgren av kanske naturliga skäl förbigås med tystnad. En amerikan som kunde ha förekommit är John Updike, vars roman ”Gertrude and Claudius” avslutas med ett efterord som bland annat citerar G Wilson Knights briljant torra och långt ifrån orimliga summering av pjäsen. Den lyder i Mats Hörmarks översättning: ”Om man bortser från det mord som han döljer tycks Claudius vara en duglig kung, Gertrud en ädel drottning, Ofelia en ljuv klenod, Polonius en tröttande tråkig men knappast ondsint rådgivare och Laertes en högst vanlig ung man. Hamlet störtar dem alla i fördärvet.”

Annons
Annons

Men åter till Bayards eget komplement, till den upptäckt som, om man ska ta honom på allvar, måste ha sitt ursprung i hans eget inre paradigm. Det faktum att Claudius i den berömda biktscenen erkänner sitt brott, sitt brodermord, kan Bayard avfärda som en möjlig Hamlethallucination, med hänvisning till att Shakespeare, i ovan anförd scen mellan mor och son, understrukit att hallucinationer förekommer i pjäsen, och att han på detta vis i viss mån bestämmer hur vi ska förhålla oss därtill. Bayards vinkling skulle, fastslår han själv, ändra på den konstellation som i detta fall utgör den klassiska oidipala triangeln – Ofelia tar Gertruds plats – och förklara flera formuleringar som annars framstår som mystifikationer: Hamlets ord till Ofelia när han ber henne gå i det kloster som på sin tid också var bordell, hans propå om Polonius som kopplare, parallellen mellan Polonius och den Jefta som i viss mening störtade sin dotter i fördärvet, Ofelias visa icke att förglömma, med dess antydan om förlorad jungfrudom. (Ingenting säger väl att det var Hamlet som tog den?) Och vad skulle icke en driftig dekonstruktör eller påpasslig poststrukturalist kunna göra av huvudpersonens ”How stand I, then, / That have a father kill'd”?

Ska man här gå vidare, och göra Hamlet till elisabetansk seriemördare? Till en renässansens styckevis oborstade teatermotsvarighet till moderna tiders raffinerade thrillermonster à la Hannibal Lecter? Eller ska man helt enkelt unna sig en stunds underhållning i Bayards sällskap? Jag föredrar nog det senare alternativet, och känner, avslutningsvis, viss sympati för det franska författarparet Viard & Zacharias, vilkas Hamletversion blivit en pusseldeckare som utspelas i modern och borgerligt besutten miljö i Saint-Cloud utanför Paris. De ger oss bland annat den hittills förmodligen mest trovärdiga lösningen på ett av världslitteraturens mest omdebatterade spörsmål: ”Att vara eller inte vara, det är frågan. – Att inte längre vara, det är svaret.” Vilket säkerligen skulle behaga författaren till den Hamletundersökning i paradoxens tecken som härmed anbefalles till distanserad begrundan.

Magnus Röhl
är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons