Annons

Claes Arvidsson:Tänk om Jan Björklund hade fått bestämma

Jan Björklund var först med att inse att Sverige behöver ett nationellt försvar.

Under strecket
Publicerad

Jan Björklund.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Jan Björklund.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Jan Björklund.
Jan Björklund. Foto: Tomas Oneborg

Jan Björklund har lämnat besked om att han inte kandiderar till omval som partiledare för liberalerna. Han lämnar ett splittrat parti efter sig och ett parti med fallande stöd i opinionen. Recensionerna av hans tolv år som partiledare är både nådiga och onådiga.

När det gäller politikområdet försvar och säkerhet är dock bilden entydig. Björklund var den förste partiledaren som vaknade upp när verkligheten ändrades. För liberalerna blev Georgien 2008 vändpunkt och hade Björklund fått bestämma hade politikskiftet efter Krim 2014 skett tidigare – och man håller fortfarande täten

I alliansregeringen hade Reinfeldt, Borg och Tolgfors fokus helt inställt på lång-bort-i-stan. ÖB aviserade fler nedläggningar av förband och avveckling av vapensystem, som skulle göra försvaret ännu mindre ägnat att försvara Sverige. På Sälenkonferensen 2009 satte Björklund ned foten och bäddade därigenom för en diskussion om den nationella dimensionen i försvarspolitiken.

Annons
Annons

Det blev också en viss reträtt i form av upprättandet av en förbandsreserv som förstärkning av de planerade åtta reguljära manöverbataljonerna med fyra mekaniserade bataljoner.

Jag återger ett par av mina ledarkommentarer för att påminna om insatsen. I maj 2010 tog Björklund politiken vidare:

VÄGEN TILLBAKA ÄR RÄTT VÄG (ledare i SvD 22/5 2010)

Sveriges försvarsdoktrin med inriktning på internationella insatser håller inte längre. Mot bakgrund av hur hotbilden har och kan komma att förändras måste den nationella dimensionen stärkas. Det var Jan Björklunds budskap i intervjun som jag gjorde med honom i torsdagens SvD.

Konkret skulle det bland annat innebära att:

”Vi vill att armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader. Det kan göras genom att använda de plattformar som finns (Boden, Lund, Skövde, Stockholm) och återupprättande av Gotlandsbrigaden. Utrustningen finns, är betald och kan användas.

Flygvapnet ska inte reduceras mer utan 100 Jas ska behållas och moderniseras. Vi har lagt ned mycket pengar på att bygga Visbykorvetterna och de måste beväpnas fullt ut. Annars är pengarna bortkastade. Hemvärnet ska vässas. Vi vill också återuppta krigsplanläggningen för Sverige, som nu i praktiken är nedlagd.”

Samtidigt var Björklund noga med att inte ropa varg – hotet är inte akut. I själva verket är det ju så att det säkerhetspolitiska läget är mycket gott, men i perspektiv av den osäkerhet som finns kring utvecklingen i Ryssland är det både relevant och nödvändigt att ställa frågan om hur ryssvärmen kan bevaras. Med den inriktning som FP föreslår kan vi få ett stabilitetsskapande försvar, som också kan finnas till hands om det värsta skulle inträffa.

Annons
Annons

Om detta borde vi tala inför nästa försvarsbeslut 2014 – i stället för att som Sten Tolgfors låtsas som om långt-bort-i-stan-doktrinen redan har kompletterats med Sverigedoktrinen. För så är det inte.

Efter Björklunds sågning av försvarspolitiken gick panikknapparna varma. På sin blogg slog Försvarsministern näven i bordet: här ska inget ändras utan inriktningen ligger fast. Statsministern förnekade för sin del att det rörde sig om en åsiktsskillnad i Alliansen om försvaret och gjorde dessutom rikets säkerhet till en budgetfråga vilken som helst. Han prioriterar kvalitetssatsningar i skolan.

Reaktionerna har också handlat om att det bara rör sig om röstfiske i moderata vatten och mest är ett spel för gallerierna. Därmed är det alltså inte något som bör behandlas i sak, utan kan bara avfärdas rakt av. Försvarsberedningens ordförande Karin Enström (M) skriver till exempel på sin blogg att det ”är trist att en partiledare inte tar ansvar för gemensamt fattade beslut.”

Så kan man naturligtvis se det. Det gäller att stå fast.

För mig framstår det däremot som verkligt ledarskap att kunna lägga om kursen i syfte att anpassa försvaret till ett nytt läge.

I januari 1912 (någon månad efter Roald Amundsen) nådde Robert Scott fram till Sydpolen. Otur, men också dålig planering och utrustning gjorde att alla i Scotts expedition dog. Han stod fast.

Fyra år tidigare hade Ernst Henry Shackleton gjort ett försök att bli den förste att nå Sydpolen. När Shackleton kort före målet insåg att han satte sitt eget och sina färdkamraters liv på spel, vände han om. Som han uttryckt sitt förhållningssätt till risk:

Annons
Annons

Bättre en levande åsna, än ett dött lejon.

Folkpartiet pekar med sitt försvarspolitiska program ut färdriktningen för vägen tillbaka.

**

Och Björklund fortsatte att trycka på – också före det ryska kriget mot Ukraina 2014.

MER VERKSTAD I FÖRSVARSPOLITIKEN (ledare i SvD 12/2 2013)

Försvarsanslaget måste höjas efter 2015. Bortsett från vänstern och de gröna var det stor enighet i riksdagen om att mer pengar till försvaret är nödvändigt för att fullfölja den pågående försvarsreformen. Från ledande moderat håll framhölls att anslagsnivån borde öka till 1,5 procent av BNP, det vill säga en större ökning än vad försvarsmakten angivit som golv.

Det är väldigt bra.

Det är ett trendbrott – även om statsministern vill vila på hanen till 2015.

Synd bara att försvarsdebatten inte utspelade sig i Sveriges riksdag, utan i den finländska riksdagen i samband med att den nya försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen för första gången var uppe till diskussion i förra veckan.

ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret 2019 (om det finns soldater och om anslagen ökar) har dock skapat tryck i den svenska försvarsdebatten och nådde nya höjder med Fredrik Reinfeldts avfärdande av försvaret som ett särintresse. Mot den bakgrunden är det på tiden att Alliansen, genom folkpartiledaren Jan Björklund, visar upp en annan försvarspolitisk profil.

I en intervju i SvD (11/2) säger Björklund att:

”Vi har sänkt vår nationella försvarsförmåga under 20 års tid. Det har varit avsikten med politiken. Både försvarsbesluten 2004 och 2009 har haft totalt fokus på internationella insatser.”

Och vidare:

Annons
Annons

”Nu är det dags för självkritik och omtänkande. Vi behöver en starkare nationell försvarsförmåga.”

Folkpartiet tillsätter nu en grupp för att ta fram ett förslag till hur det ska gå till. Allan Widman ska leda den. Utmärkt.

Kristdemokraterna jobbar redan med ett förslag till omläggning av försvarspolitiken. Också det är utmärkt.

Regeringens officiella försvarsliturgi – senast avhörd i samband med Karin Enströms kommentar till FP-utspelet – kan sammanfattas som mycket snack och lite verkstad. Detsamma kan dock sägas om Björklunds tidigare utspel om behovet att stärka försvarsförmågan. Björklund har eldat på debatten med mer-försvar-paroller, men engagemanget har märkts mer på den offentliga scenen än i regeringens skarpa budgetförhandlingar. Den här gången krävs det styrka att också stå fast när det kommer till kritan.

Att väcka opinionen är sannolikt det enda sättet att få Fredrik Reinfeldt att vakna. För att ta politiken vidare skulle vi behöva se också partiledarna Göran Hägglund och Annie Lööf på scen. Socialdemokraternas Stefan Löfven får också gärna blanda sig i leken. Rikets säkerhet är ingen struntfråga.

Sverige behöver ett trendbrott när det gäller försvaret och M ett tankebrott. Det finns dessutom en väg ut ur den politiska återvändsgränd där Reinfeldt nu slumrar så gott – om man är beredd att ta den. Försvarsberedningen är biljetten ut. Den ska lämna en omvärldsanalys i juni och ska därefter i nästa steg omsätta dess konsekvenser i konkret försvars- och säkerhetspolitik. Ett nytt försvarsbeslut planeras sedan att träda i kraft 2015.

Det bör vägledas av två insikter:

Det svenska försvaret är inte ett särintresse.

Försvarspolitiken har nått vägs ände.

**

I praktiken blev partiet med Allan Widman som talesperson i riksdagen – trots sitt deltagande i alliansregeringen – närmast ett oppositionsparti. Det hedrar Björklund.

Mer om hur försvars- och säkerhetspolitiken utvecklades 2004–2017 i Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper 2017).

CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent och Säkerhetsrådets redaktör.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons