Annons

Lotta Lundberg:Tänk om Tim Bergling hade fått träffa Jacob Mühlrad

Musikern Tim ”Avicii” Bergling. Kompositören Jacob Mühlrad.
Musikern Tim ”Avicii” Bergling. Kompositören Jacob Mühlrad. Foto: Amy Sussman och Henrik Montgomery/TT

Den ene jämförd med Bach och den andre med Mozart. Mötet kommer ju aldrig att ske men ledsamheten över detta kommer inte ensam - den har sällskap av hoppet.

Under strecket
Publicerad

Kompositören Jacob Mühlrad.

Foto: Henrik Montgomery/TTBild 1 av 2

Musikern Tim ”Avicii” Bergling.

Foto: Amy Sussman/TTBild 2 av 2

Tänk om Tim Bergling hade fått träffa Jacob Mühlrad.

Alltså träffa på riktigt – inte på någon svajp eller skajp – utan om de fått sitta vid ett bord i samma rum och se varandra i ögonen. Den ene jämförd med Bach och den andre med Mozart. Eller om det var tvärtom. Det ord recensenter och fans återkommer till är – genier.

Jag ser två unga människor sitta där över varsin pilsner eller kaffe eller bara rakt upp och ner utan något konkret att hålla i handen. Bara varandra.

Båda två har genomskådat jakten på den banala lyckan, de skiter i livspussel och konsumtion och söker istället mening. Meningen med sig själva och med den där jorden som snurrar. Kring allvaret. Kring musiken. Kring deras böner och vittnesmål.

Tanken kommer när jag hör Jacob Mühlrad intervjuas av Martin Wicklin i P1:s ”Söndagsintervjun”.

Det är mod att följa med tanken till de nivåer där han rör sig. Att vara självtrogen och slänga ut all ensidig obönhörlighet.

Och jag blir nästan det man förr kallade salig.

Vilken modig människa. För det är mod att följa med tanken till de nivåer där han rör sig. Att vara självtrogen och slänga ut all ensidig obönhörlighet.

Annons
Annons

Kompositören Jacob Mühlrad.

Foto: Henrik Montgomery/TTBild 1 av 2

Musikern Tim ”Avicii” Bergling.

Foto: Amy Sussman/TTBild 2 av 2

Jag kan inte sluta fantisera om hur det där samtalet skulle ha blivit.

Jag känner mig ledsen för jag vet ju att det aldrig kommer att ske.

Men som de flesta känslor kommer inte ledsamheten ensam, den har sällskap. Av något som är oerhört skarpt i kanten och svårburet – hopp.

Symbolen för hoppet är ett ankare. Åtminstone var det så förr. Innan Tro Hopp och Kärlek blev ett datingprogram i nöjesindustrin.

Jag talar om det ankare som sjömännen tatuerade in på bröstet på Sjörövar-Fabbes tid. Så att de inte skulle sjunka till botten på världens hav.

När jag var ung bar jag det själv om halsen i form av tre små silverberlocker. Med tiden blev såväl jag som symbolerna mindre gulliga. Att våga hoppas är svårt. Kanske svårare än allt annat. Kärleken bara står där och bråkar med en vare sig man vill eller inte.

Tron kan man parkera. Skyffla in i kyrkan eller klistra på någon kuf som inte är född i Sverige eller på dem som inte begripit 1700-talets kraftfulla upplysning. Men hoppet …

Den som bäst beskrivit hoppets komplexitet är nog Martin Schibbye när han i ett samtal med Antje Jackelén i podcasten ”Prata till punkt med ärkebiskopen” berättar att hoppet hörde till det som var svårast att hantera under fängelsetiden.

Att tala om hoppet är som att blåsa på en bit snart utslocknat kol man bär i handflatan, vill jag minnas att han sa.

Nåde den som kommer in och blåser på kolet så att det börjar glöda.

När man är väldigt utsatt slänger man bort det som bränner upp ens händer.

Att leva med hopp är inte bara svårt, det är gravallvarligt, ibland blir det outhärdligt.

1/2

Kompositören Jacob Mühlrad.

Foto: Henrik Montgomery/TT
2/2

Musikern Tim ”Avicii” Bergling.

Foto: Amy Sussman/TT

När Jacob Mühlrad berättar om hur han hoppades att hans mamma skulle överleva och kunna vara närvarande vid premiären på hans ”Kaddish – bön för de bortgångna” – stannar mina andetag. En liten stund är det tyst i världen och så fortsätter han berätta.

Jag önskar att han får möjlighet att göra det för fler.

Att senilradion, som man kallade P1 i det restaurangkök som jag jobbade i en sommar, kunde sprida sig över hela ungdomen och utvecklingen så att vi slutar pådyvla vår framtid bländverk, sken och villa – och istället ser vad unga människor söker.

Medan de fortfarande orkar söka.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons