Att min bok har mycket solk i kanterna är ett medvetet val, en god gärning i dessa tider när allt är så svartvitt, menar författaren Carolina Setterwall.
Att min bok har mycket solk i kanterna är ett medvetet val, en god gärning i dessa tider när allt är så svartvitt, menar författaren Carolina Setterwall. Foto: Staffan Löwstedt

"Tänker inte längre att jag orsakade min mans död"

Hon hittar honom död i sängen. Deras gemensamma barn är bara åtta månader och Carolina Setterwall vet att nu bryter helvetet ut.

– Jag förstod inte hur jag skulle klara mig – och vårt barn.

Uppdaterad
Publicerad

Det var i gryningen en av de dagar som så många spädbarnsföräldrar känner igen: När de lagt sig utan att knappt ha sagt godnatt. Inte kysst varandra. Hon bestämt att sova hos åttamånaderssonen, som ständigt behövde ammas, tröstas. I mörkret skickade hon ett sms till sin man som satt där ute och jobbade vid datorn, skrev att sonen kanske led av ”nattskräck”, hon hade hittat information på nätet.

Sms:et blev aldrig besvarat.

På morgonen öppnar hon dörren till deras gemensamma sovrum, sätter sonen i sängen hos sin pappa. Han som ligger så konstigt, med ansiktet ner i kudden. Ena ankeln sticker fram ur täcket. Hon rör vid den och den är sval, stum mot hennes fingrar. ”Det flyter inget blod därinne. Du är död. Jag vet det nu”.

”Låt oss hoppas på det bästa” heter Carolina Setterwalls bok om livet och döden med Aksel, han som dog i oktober 2014 och lämnade henne ensam med sonen Ivan. Titeln kräver en förklaring, det kommer den att få. Men först och viktigast är att hon skrivit den bok hon själv skulle ha behövt eftersom den sorgelitteratur hon hittade, och slukade, gav så lite tröst.

”Det flyter inget blod därinne. Du är död. Jag vet det nu”.

­ – Min sorg var inte så ren som i böckerna jag läste. Där hade alla förlorat sitt livs stora – och enda – kärlek. Själv kunde jag tänka att Aksel och jag nog hade gått skilda vägar förr eller senare i alla fall, att jag ändå skulle ha blivit ensam till slut. Det var tankar som på något sätt tröstade, samtidigt som jag skämdes över dem och inte delade dem med någon.

Hon kunde bli upprörd också, upprörd och avundsjuk. Som när hon läste Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”.

Annons

– Jag blev skitarg på henne för att hon fick leva så länge med sin man.

För Carolina Setterwall och hennes Aksel blev tiden så mycket kortare, bara fem och ett halvt år.

Den morgon hon hittar honom död – hon säger att det känns som att referera en film, som om allt hände utanför henne – rycker hon tag i sitt barn som är på väg att krypa upp till sin pappa. Ringer 112. Veckan före har hon gått en livräddningskurs för barn och fått träna på att slå larmnumret.

”Jag vet hur oerhört lätt det är att hänge sig åt en idealbild av den man förlorat”, säger Carolina Setterwall, som förlorade sin pappa när hon var 18 år.
”Jag vet hur oerhört lätt det är att hänge sig åt en idealbild av den man förlorat”, säger Carolina Setterwall, som förlorade sin pappa när hon var 18 år. Foto: Staffan Löwstedt

– Min flyktinstinkt var jättestark men först måste jag göra allt rätt. Så jag ringde 112 och jag kände på Aksels puls, eftersom man sa att jag skulle göra det även om jag visste att det var onödigt, han var död. Sen stängde jag dörren, låste in katten i badrummet och tog en filt om Ivan. Gick ut på gården och väntade.

Annons

Ambulansen kom. Aksels storebror, föräldrar och hennes egen styvmamma kom. Det sista lilla förnuft hon hade, det är så hon själv beskriver det, använde hon till att ringa efter dem som kunde hjälpa henne genom dagen.

– Jag visste: Nu blir det ett helvete för mig. Nu är allt borta. Först var det ett konstaterande, mer kunde jag inte ta in. Senare på eftermiddagen när vi samlats hos Aksels bror fick jag för första gången förnimmelsen av hur illa det verkligen var. Jag förstod inte hur jag skulle klara mig – och Ivan.

Mitt i chocken och sorgen kom paniken att hennes bröstmjölk skulle sina. Om hon inte kunde amma sin son, som ännu inte börjat med vanlig mat, hur skulle hon då få honom att överleva?

– Jag minns att jag tänkte: Bara mjölken räcker till en enda amning denna första dag. Att börja ätträna honom mitt i alltihop, det hade inte gått.

Hennes kropp var lojal, först två månader senare slutade hon amma. För sin egen skull, för att få sova. Ändå blev nätterna till vakna mardrömmar.

– Då kunde jag inte skydda mig från allt som hänt, nätterna är skoningslösa.

Annons

På dagarna fanns vänner och släktingar som stöttade enligt ett välfungerande joursystem.

– Uppslutningen runt mig var överväldigande men det räckte inte. Min grundläggande känsla var ändå att jag var ensam. Alla de här människorna hade jag ju bara till låns, beroende på hur länge de kunde vara borta från sina riktiga liv och besöka mitt trasiga. Snart skulle jag vara ensam med Ivan.

Då kunde jag inte skydda mig från allt som hänt, nätterna är skoningslösa

Hon var 35 år när han föddes och hon blev mamma för första gången. Det var hon som drev på att skaffa barn, bilda familj. Rädd för att det kanske annars skulle bli för sent. Aksel var tveksam, ville vänta, kände sig inte redo. Men hon var så säker på att hennes övertygelse skulle bära dem båda. När Ivan väl var född ...

– ... blev inget som jag trott. Att vara nybliven mamma var inte alls så enkelt och naturligt som jag tänkt och hoppats. I stället kände jag mig rädd och otillräcklig, min gamla övertygelse att jag är den som fixar allt försvann. Ivan var känslig, skrek varje kväll från 20 till 22, och jag tappade kontrollen totalt. I det läge när vi verkligen hade behövt vara två, då dog Aksel.

Annons

Hon började blogga på nätterna, pytsa ut lite av allt som for genom hennes kropp och huvud. Sorg och mammaoro. Oredigerat, utan spärrar. Och människor svarade, berättade om egna erfarenheter och uppmuntrade henne att skriva vidare.

– Det blev som små glimtar av tröst, en livlina genom nattimmarna.

Så småningom vaknade tanken att skriva en bok. Mötet med förläggaren Daniel Sandström på Bonniers blev startskottet. Hon kom med 30 sidors inledning som han tyckte räckte.

– Jag var öppen och sa att jag aldrig hade skrivit en bok, inte visste hur man gjorde. Han antog mentorrollen, sa att han skulle hålla mig i handen – och så var vi igång. Om han trodde på projektet gjorde jag det också.

Ivan var bara åtta månader när han förlorade sin pappa. Idag har Carolina Setterwall lärt att man måste lyssna in hur barn själva vill uttrycka sin sorg. ”För Ivan är inte längtan efter en pappa den största frågan utan att han är annorlunda än de andra i förskolegruppen, de som har pappor som kommer och hämtar dem.”
Ivan var bara åtta månader när han förlorade sin pappa. Idag har Carolina Setterwall lärt att man måste lyssna in hur barn själva vill uttrycka sin sorg. ”För Ivan är inte längtan efter en pappa den största frågan utan att han är annorlunda än de andra i förskolegruppen, de som har pappor som kommer och hämtar dem.” Foto: Staffan Löwstedt

På väg till vårt möte tänker jag att Carolina Setterwalls bok egentligen inte handlar om döden. Jo, om den också. Men mest handlar den om livet där döden ingår, är det ofrånkomliga slutet. I Aksels fall alldeles för tidigt, han blev bara 34 år. Hon nickar, håller med. Säger att hon blir glad att jag läst den så.

Annons

– Min första intention var att börja historien när Aksel dör, när jag står där i vårt sovrum på morgonen, och berätta vad som hände efteråt.  Sen insåg jag att då skulle beskrivningen av min förlust bara bli halv. Man skulle inte förstå vad jag förlorat. Eller var mina olika känslor kom ifrån. Varför jag till exempel känt så mycket skuld. Därför måste jag börja boken tidigare, när vi möttes.

Det är en jublande historia om förälskelsen som drabbade dem en natt på en fest.

Det är en jublande historia om förälskelsen som drabbade dem en natt på en fest. Tiden som följer flätas åtrå med längtan. Hon vill allt, genast. Är trött på sitt liv som pr-ansvarig inom musikbranschen, trött på konserter och fester, vill hitta någon att dela sitt liv med.

– Aksel var svaret på den längtan. Jag kände direkt; Den här killen är på riktigt. För mig har det alltid varit viktigt att saker är ”på riktigt”, jag kan inte formulera det bättre. Aksel var kompromisslös, ärlig med allt. Lite socialt trubbig, men rolig och genuint snäll och god. Jag minns att jag sa till hans föräldrar första gången vi sågs: ”Aksel är den finaste människa jag någonsin träffat”.

Annons

Det är hon som ser till att de blir ett par, på riktigt. Lösningen blir att hon säljer sin lägenhet och flyttar hem till honom. Så småningom köper hon en ny större lägenhet där de kan bilda familj, få barnet hon längtar efter. Så blir det också. Hon forsar fram, han försöker dra i nödbromsen. Förgäves. Hösten 2014, strax innan han dör, är han så trött att han söker läkarhjälp. Jobbet som datortekniker är krävande, ofta får han ta kvällar och nätter till hjälp. Dessutom har de ett nyfött barn. Och så har de flyttat, igen.

– Veckan efter Aksel dog skulle han ha påbörjat sin föräldraledighet, jag vet att han var stressad över hur han skulle hinna allt. Läkaren han mötte talade om utmattningsdepression, men man gjorde inget ultraljud på hans hjärta.

Hennes sorg har tyngts av den skuld som rinner som en kall och mörk bottenström genom hela boken. Redan första eftermiddagen efter Aksels död sa hon rakt ut till sina närmaste: ”Det är mitt fel att han dog. Jag har pressat honom för hårt.” Och när hon söker psykologhjälp inleder hon med kravet: Vi borde åtminstone öppna för möjligheten att jag dödade honom.

Annons

När hon söker psykologhjälp inleder hon med kravet: Vi borde åtminstone öppna för möjligheten att jag dödade honom.

– Den var så stark, skulden över att jag förmodligen orsakat hans död. På begravningen, jag minns alla som grät och hur jag satt där och kände mig så äcklig, eftersom jag var medskyldig till det som hänt.

Alla protesterade, försökte få henne att släppa skuldkänslorna. Förstås. Hon säger att det var bra, nödvändigt, Annars hade hon väl gått under av självhat. Men det betydde inte att hon kunde lägga skulden bakom sig.

– Den finns kvar, jag tror inte att jag någonsin kommer att förlåta mig själv helt och hållet för att jag drev på Aksel och vårt förhållande som jag gjorde. Men jag tänker inte längre att det var jag som orsakade hans död. Bara att jag skulle gjort saker annorlunda om jag fått göra om allt.

Vad dog han av? Först efter ett halvår kom obduktionsutlåtandet där man skrev att den förmodade dödsorsaken var hjärtmuskelinflammation.

”Den svartvita bild som finns i så många romantiska berättelser överensstämmer inte på något sätt med hur mitt liv och min personlighet ser ut”, säger Carolina Setterwall.
”Den svartvita bild som finns i så många romantiska berättelser överensstämmer inte på något sätt med hur mitt liv och min personlighet ser ut”, säger Carolina Setterwall. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Det är lätt att dras med av Carolinas berättelse, nudda chocken och förtvivlan som följde med hennes mans plötsliga död. Men innan allt hänt, när hon väntade deras barn. Var hon aldrig ledsen eller förbannad över att han engagerade sig så lite?

Jo visst, erkänner hon utan omsvep:

– Aksel älskade Ivan, när han väl var född. Men så här efteråt känns det lite sorgligt att min familjebildning skedde med kniven mot hans strupe. Jag kunde bli enormt avundsjuk på andra par som väntade barn och delade glädjen. Samtidigt har jag svårt att anklaga någon av oss. Aksel och jag var olika och öppna med det, ingen ljög för den andra.

Under skrivprocessen fanns flera alternativ till hur boken skulle sluta. Kanske med en vanlig makaronmiddag i det som så småningom blev vardagsliv för Carolina och hennes son. Eller med att de firade årsdagen av Aksels död. Livet kom emellan, en ny förälskelse sprängde sig in i sorgen. Sommaren 2016 mötte hon en ny man, en man vars fru dött och som nu lever ensam med deras lilla dotter. Plötsligt fanns allt Carolina längtat efter, en ny familj, sammanhang och kärlek. Deras relation finns med i boken, det är bubblande lycka som övergår till tvivel och hennes känsla av att allt har gått för fort. Relationen bryts genom ett sista sårigt telefonsamtal.

Annons

Sommaren 2016 mötte hon en ny man, en man vars fru dött och som nu lever ensam med deras lilla dotter.

– Efter många överväganden tog jag med den delen. För att visa att där blev allt tvärtom, där var jag bromsklossen, den som fick smaka på min egen medicin.

Det finns en annan fortsättning, den som böljat vidare efter att hon satt punkt för sin bok. Mannen, som hon i boken valt att anonymisera, och hon har återförenats. Två gånger. Nu bor de på skilda håll men har en relation. Hon säger att han är hennes tvillingsjäl – och att han godkänt det hon skrivit om dem.

Punkt.

Det är avvägningarna som varit svårast, medger hon. Inte att skriva en bok utan att bestämma vad som ska med – och inte.

Har man inte som självbiografisk författare rätt till en viss litterär hänsynslöshet?

– Det tror jag många kan hävda. Personligen tycker jag inte att jag har rätt att vara hänsynslös mot dem som finns omkring mig. De är i livet och det är dem jag bryr mig om, vill vårda. Jag tänker också på min son, vad jag lämnar efter till honom.

Annons

Du har aldrig, för hans skull, känt lusten att försköna din historia, tiga om vissa sanningar?

Hon skakar på huvudet, nej, aldrig.

– Den svartvita bild som finns i så många romantiska berättelser i böcker och på film, för att inte tala om på sociala medier, överensstämmer inte på något sätt med hur mitt liv och min personlighet ser ut. Jag har alla motsättningar inom mig, är både en egoistisk person och en som gör goda gärningar. Och jag tror inte jag skulle göra vår son en tjänst genom att publicera ett hjälteporträtt av hans far. Eller av mig själv.

Carolina Setterwalls egen pappa dog när hon var 18 år, och precis skulle ta studenten. Efter föräldrarnas skilsmässa var det honom hon bodde hos, han som stod henne närmast.

Hon satt och ammade när mejlet kom med information om inloggningsuppgifter till hans kunders olika datorer men också hur han ville ha det efter sin död.

– Jag vet hur oerhört lätt det är att hänge sig åt en idealbild av den man förlorat. Jag har ägnat mycket tid åt att pappas död var den största förlusten för hela mänskligheten, eftersom han var en så fantastisk och genomgod person. Först i terapi efteråt har jag tvingats ta till mig att det fanns saker i vår relation som inte var så vackra och rena.

Annons

Så att din bok ...

– ... ja, att min bok har mycket solk i kanterna är ett medvetet val, en god gärning i dessa tider när allt är så svartvitt. Bra eller dåligt. Ont eller gott.

Och titeln, att den fått heta ”Låt oss hoppas på det bästa”? Den kommer från det mejl Aksel skickade till Carolina några månader innan han dog. Utan förvarning. Hon satt och ammade när mejlet kom med information om inloggningsuppgifter till hans kunders olika datorer, men också hur han ville ha det efter sin död. Avslutat med den uppmuntrande raden: ”Låt oss hoppas på det bästa”.

– Efter hans död kunde jag tänka att han visste något redan då. Men vi hittade inget som talade för att det var så. Kanske hade han en känsla, en föraning. Eller också var det mest ett säkerhetsbeteende. Det var också det svar han gav när jag frågade honom på kvällen. Sen talade vi aldrig mer om det.

Att bygga en ny familj är väldigt, väldigt smärtsamt.

Det räckte inte att hoppas på det bästa, hon blev ändå lämnad kvar. Allvarligt, nästan högtidligt, talar Carolina Setterwall om löftet hon gett både sig själv och sin son, att hon ska orka vara en bra förälder till honom.

Annons

– Jag vet inte om jag av skuld kompenserar för att han har förlorat sin pappa men Ivan är hela min drivkraft, fortfarande. Den som uppfyller syftet med mina dagar. Det låter kanske hemskt, ett barn ska inte behöva axla den rollen, men han är den solklara anledningen till att jag har tagit mig vidare i sorgen.

Efter allt som hänt, hon säger själv att hon blivit mer eftertänksam. Rastlösheten och handlingskraften finns kvar, tillhör hennes grundpersonlighet, men hon känner inte längre ett behov av att maximera allt. Hellre stanna upp, värna om det hon har.

– Att bygga en ny familj är väldigt, väldigt smärtsamt. Rent logiskt kan man ju säga att historien inte kommer att upprepas, men det är inte så jag tänker. Jag vet bara att den man älskar helt plötsligt kan vara borta.

”Jag tror inte jag skulle göra vår son en tjänst genom att publicera ett hjälteporträtt av hans far. Eller av mig själv”, säger Carolina Setterwall.
”Jag tror inte jag skulle göra vår son en tjänst genom att publicera ett hjälteporträtt av hans far. Eller av mig själv”, säger Carolina Setterwall. Foto: Staffan Löwstedt

”Jag vet hur oerhört lätt det är att hänge sig åt en idealbild av den man förlorat”, säger Carolina Setterwall, som förlorade sin pappa när hon var 18 år.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 4

Ivan var bara åtta månader när han förlorade sin pappa. Idag har Carolina Setterwall lärt att man måste lyssna in hur barn själva vill uttrycka sin sorg. ”För Ivan är inte längtan efter en pappa den största frågan utan att han är annorlunda än de andra i förskolegruppen, de som har pappor som kommer och hämtar dem.”

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 4

”Den svartvita bild som finns i så många romantiska berättelser överensstämmer inte på något sätt med hur mitt liv och min personlighet ser ut”, säger Carolina Setterwall.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 4

”Jag tror inte jag skulle göra vår son en tjänst genom att publicera ett hjälteporträtt av hans far. Eller av mig själv”, säger Carolina Setterwall.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 4