Annons

”Tänker Lööf styra vidare mot en social avgrund?”

Socialdemokrater behöver hålla rent mot nyliberaler – det är tydligt efter Macrons misslyckande i Frankrike. Den franske presidentens haveri är den ekonomiska högerliberalismens haveri, skriver Halil Karaveli, författare, och Daniel Suhonen, Katalys.

Under strecket
Publicerad

Centerledaren Annie Lööf.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 4

Poliser och demonstranter från de så kallade gula västarna i Paris den 8 december.

Foto: Thibault Camus/AP Bild 2 av 4

Frankrikes president Emmanuel Macron.

Foto: Ian Langsdon/AP Bild 3 av 4

Halil Karaveli och Daniel Suhonen.

Foto: Pressbilder Bild 4 av 4

Centerledaren Annie Lööf.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1
Centerledaren Annie Lööf.
Centerledaren Annie Lööf. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

DEBATT | LIBERALISM

När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president 2017 ingöt han hopp hos liberaler och vänstern runt om i Europa. Med sin till synes övertygande seger – Macron fick 66 procent av rösterna i den andra, avgörande valomgången – över högerpopulisten Marine Le Pen hade han, trodde man, visat vägen för hur högerextremismen kan besegras. Macronismen – ekonomisk högerliberalism i förening med kulturell vänsterliberalism – framstod som den rätta kombinationen för att hejda högerextremismen.

I Sverige blev Macron en förebild för Annie Lööf och Centerpartiet anammade namnet på hans parti, ”En Marche,” ”Framåt”, som sin slogan i valet i september.

I dag ligger macronismen i spillror. Paris har förvandlats till ett slagfält fyra helger i rad. De ”gula västarna” har visat att en social och politisk avgrund väntar i slutet på den högerliberala vägen ”framåt.” Den lägre medelklassen och arbetarklassen har rest sig mot en ekonomisk politik som gynnar de allra rikaste på bekostnad av de breda folklagren. Det franska folkupproret bör stämma till eftertanke också i Sverige, bland såväl borgerliga som socialdemokratiska företrädare.

Annons
Annons

Macrons seger 2017 skapade en illusion. Den dolde att högerpopulismen i själva verket är på stark frammarsch: Le Pen fick närmare elva miljoner röster i andra omgången, att jämföra med drygt sex miljoner i presidentvalet 2012. En majoritet av arbetarna – 56 procent – röstade på Marine Le Pen. Det franska socialistpartiet har för längesedan upphört att vara ett arbetarparti: partiet är sedan 1980-talet ett utpräglat medelklassparti som i likhet med flertalet europeiska socialdemokratiska partier inte vill eller orkar försvara arbetarklassens intressen mot det globala finanskapitalet.

Det är ingen tillfällighet att uppgången för högerextrema Nationella fronten, Le Pens parti, började i slutet på 1980-talet när avindustrialiseringen i Frankrike inleddes och jobben började skeppas iväg till låglöneländerna. Socialister och borgerliga har gemensamt fört en marknadsvänlig politik som ökat klyftorna. De ”gula västarna” ger uttryck för en uppdämd vrede över decennier av vidgade sociala klyftor. Fattigdomens ökning är ett tydligt kvitto på den sociala nedmonteringen och utslagningen: mellan fem och nio miljoner fransmän räknas som fattiga och mellan 2005 och 2015 ökade deras antal med sexhundratusen.

I brist på en social bostadspolitik värd namnet har arbetarklassen och den lägre medelklassen drivits ut ur storstäderna som förvandlats till citadell för de mest besuttna. Betecknande nog vann Macron med 90 procent i Paris där numera arbetarklassen lyser helt med sin frånvaro. En arbetare som sparar tusen kronor i månaden skulle tjäna ihop till en kvadratmeter bostadsyta i Paris på tio år.

Annons
Annons

Poliser och demonstranter från de så kallade gula västarna i Paris den 8 december.

Foto: Thibault Camus/AP Bild 1 av 1
Poliser och demonstranter från de så kallade gula västarna i Paris den 8 december.
Poliser och demonstranter från de så kallade gula västarna i Paris den 8 december. Foto: Thibault Camus/AP

Macrons Frankrike ger en föraning om hur ett Sverige som på liknande sätt slits sönder av marknadsliberala förändringar skulle se ut. Marknadshyror skulle fullborda Stockholms och Göteborgs förvandling till socialt ”rensade” citadell för de mest besuttna klasserna i stil med de franska storstäderna. Europeiska högerliberaler inspirerar varandra: ”flexibel” arbetsrätt är liksom Annie Lööfs också Macrons stora projekt, efter att förmögenhetsskatten avskaffats. Den franske presidenten hänvisar gärna till den ”nordiska modellen” för marknadsliberala förändringar.

Men kombinationen av en politik för de mest besuttna och kapitalet, fortsatt nedmontering av välfärdsservicen, urgröpt köpkraft för en arbetar- och medelklass som redan knuffats ut i ”periferin” av marknadskrafterna och som nu skulle drabbas av höjd bensinskatt, visade sig vara eldfängd. Den sociala härdsmältan i Frankrike bör väcka borgerliga företrädare i Sverige till insikt om de risker som följer med ökade klyftor.

Men också socialdemokrater och andra till vänster som såg Macron som en förebild när han segrade mot högerpopulismen behöver nu förstå, när hans misslyckande skakar den franska demokratin, att det är kontraproduktivt att omfamna den nyliberala högern för att hålla den nationalistiska högern stången. Stefan Löfven ville nå en uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna för att som han sa ”hålla högerextremisterna borta från inflytande.” Men Frankrike visar att socialdemokrater behöver hålla rent mot nyliberaler. Nyliberalismen rider inte spärr mot högerpopulismen. Tvärtom. Den underminerar stödet för demokratin.

Annons
Annons

Frankrikes president Emmanuel Macron.

Foto: Ian Langsdon/AP Bild 1 av 2

Halil Karaveli och Daniel Suhonen.

Foto: Pressbilder Bild 2 av 2
Frankrikes president Emmanuel Macron.
Frankrikes president Emmanuel Macron. Foto: Ian Langsdon/AP

Stödet för demokratin minskar bland franska arbetare och bland socialt utsatta i allmänhet. Enligt en undersökning 2016 ansåg närmare 40 procent av arbetarna och löntagarna att ”andra politiska system kan vara lika bra som demokratin” medan 80 procent av de högre tjänstemännen tvärtom ansåg att ”demokratin är oersättlig och är det bästa tänkbara systemet.” Det är en omvänd bild av 1920- och 30-talens Europa, då det var framför allt medelklassen som vände sig bort från demokratin och som bar upp fascismen och nazismen. Nu är det hos arbetarklassen som sökandet efter en ”stark man” är som mest uttalat.

En av företrädarna för de ”gula västarna” krävde i fransk teve att premiärminister Édouard Philippe avgår och ersätts med den förre generalstabschefen Pierre de Villiers som spektakulärt avgick 2017 i protest mot president Macrons nedskärningar av försvarsanslaget. Företrädaren för de ”gula västarna” förklarade att ”i dag behöver vi en man med knuten näve i spetsen för regeringen” och sa att ”vi kräver att få en verklig befälhavare”.

Macrons haveri är den ekonomiska högerliberalismens haveri, och den håller på att växa till ett hot mot demokratin. Ökade ekonomiska och sociala klyftor är osvikligt politiskt destabiliserande. Frågan är: vilken lärdom drar Annie Lööf av Emmanuel Macrons haveri? Håller hon fortfarande fast vid kursen – ”framåt,” mot randen av en social och politisk avgrund?

Halil Karaveli
författare och Frankrikekännare
Daniel Suhonen
chef vid fackliga tankesmedjan Katalys

Halil Karaveli och Daniel Suhonen.
Halil Karaveli och Daniel Suhonen. Foto: Pressbilder
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons