Annons

Jonas Gummesson:Tar Löfven svensk säkerhetspolitik på allvar?

Statsminister Stefan Löfven (S).
Statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Henrik Montgomery/TT

Stefan Löfven (S) har märkvärdigt svårt att ge en sammanhängande bild av svensk säkerhetspolitik. Veckans regeringsförklaring var inget undantag. Frågan uppstår om Löfven tar säkerhetspolitiken på allvar.

Publicerad

I sin sjätte regeringsförklaring kommer statsministern i vanlig ordning snabbt fram till att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast”.

Avsnittet är på en dryg halvsida av totalt 19 sidor. Svensk turism och natur ges ungefär samma utrymme.

Natosamarbetet har utvecklats till den starkast lysande ledstjärnan i svensk försvarspolitik under Löfvenregeringarna – av detta märks nu ingenting alls i regeringsförklaringen.

Annons

Löfven nämner inte ens Nato vid namn. Oavsett om det är medvetet eller inte är det nonchalant i överkant.

Statsministern säger inget om åtagandet enligt EU-fördraget, medlemsländerna ska bistå varandra sinsemellan med ”alla till buds stående medel”, inklusive militära. Löfven tar inte upp den svenska solidaritetsförklaring om att Sverige inte ska förhålla sig passivt vid angrepp mot vare sig EU- eller nordiska länder, utan ska kunna ge och ta civilt och militärt stöd. Normalt är det stående inslag. Nu har det gått upp i rök.

Stefan Löfven snuddar vid den transatlantiska länken men nämner inte det bilaterala försvarssamarbetet med USA. Enligt regeringens säkerhetspolitiske utredare Krister Bringéus är ”ett nära säkerhetspolitiskt samarbete med USA i dag är en grundbult i svensk utrikespolitik”.

Om innehållet i regeringsförklaringen ska tolkas bokstavligt svävar svensk säkerhetspolitik i ett vakuum. Kärnan i svensk säkerhetsdoktrin är borta med vinden när Löfven tar till orda. Undantaget är en mening om det svensk-finska försvarssamarbetet.

I sina tidigare regeringsförklaringar har Stefan Löfven talat om att ”den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl”, en inåtblickande formulering.

Nu vidgar statsministern tolkningen och hävdar att ”stabiliteten och säkerheten i norra Europa gynnas av vår militära alliansfrihet”. Den slutsatsen kunde lika gärna ha formulerats i Moskva.

En rakt motsatt tolkning finns i Bringéus rapport ”Säkerhet i en ny tid” från 2016:

”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs”.

Med det synsättet skulle ett svenskt Natomedlemskap verka konfliktavhållande, eftersom det höjer tröskeln för ett militärt angrepp på Sverige eller andra länder i Östersjöområdet.

I praktiken ställer sig Löfven på Putins sida i sin analys, må vara ofrivilligt.

Statsministern tar upp att säkerhetsläget i Sveriges närområde ”har försämrats”. Enligt en enig försvarsberedning är det värre än så: ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”. Det nämner Löfven inte. Inte heller att INF-avtalet om en begränsning av kärnvapenbärande medeldistansrobotar upphörde att existera i början av augusti och vad det kan innebära för säkerheten i Europa och för svensk del.

I en regeringsförklaring är det till viss del begripligt att vissa saker är uttalade och andra inte. Som det ser ut den här gången är det svårt att se att Löfven tar säkerhetspolitiken på allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons